Artikeln är över 3 år gammal

Bokrecension: Mårten Westö skriver om tillvaron som ett öppet sår

Fotnoter till en vandring är en gripande diktsamling som verkligen omspänner och omfamnar hela känsloregistret – från det smärtsamma och smutsiga till det vemodiga och vackra.

Författaren Mårten Westö.
Mårten Westö är aktuell med sin femte diktsamling "Fotnoter till en vandring". Bild: Niklas Sandström

Jag måste börja med omslagsbilden signerad Mika Tuominen: en man har gått in och ut ur bilden, vi ser ett antal skoavtryck, ett par övergivna skor och därefter avtryck efter ett par nakna fötter.

Nyfikenhet väcks: vem är mannen, varför har han tagit av sig skorna och vart är han på väg?

I Mårten Westös nya diktsamling Fotnoter till en vandring möter vi flera män som vandrar genom livet, ofta med tunga steg. Oftast har de skor på fötterna, men det händer att någon stulit deras ena sko eller så väljer de att ta av sig skorna helt enkelt för att känna fot mot jord, för att tala med poeten Elmer Diktonius.

Vi möter män som rör sig i skogen eller som vandrar i samhällets utkant, män som bär på en stor sorg eller som går runt med skärvor av granatsplitter i kroppen. Män som ser bakåt med en känsla av kuslighet och framåt med en viss oro.

Pärmen till Mårten Westös lyriksamling "Fotnoter till en vandring".
Bild: Förlaget M

Med Fotnoter till en vandring borrar Mårten Westö in sig i samhällets smärtpunkter och sätter fingret på den oro och osäkerhet som många upplever i dag.

I en dikt som handlar om hur diktjaget ser tvillingtornen i New York rasa samman på tv när han står på elektronikavdelningen i ett varuhus känner han att tillvaron med ens var som ett öppet sår – en bild som bättre än någon annan kännetecknar stämningen och andemeningen i Mårten Westös nya diktsamling.

En pendling mellan mörker och ljus

Ett centralt tema i dikterna är vilka avtryck vi sätter hos människor vi möter eller hos dem vi lever tillsammans med, och – inte minst – vilka s(p)år vi människor sätter i den värld vi lever i.

Diktsamlingen är indelad i fem avdelningar med dikter som tangerar varandra tematiskt, stämningsmässigt eller formmässigt.

I den inledande avdelningen skickas jaget ut för att iaktta och notera hur livet ter sig i Landet – ett land där människorna är fåmälda och sällan ser en i ögonen, det förefaller som om någonting har förmörkat människornas sinnen och ”(e)tt latent missnöje dränerar många individer på liv”.

I likhet med Indras dotter Agnes i August Strindbergs Ett drömspel får man lust att utbrista att det är synd om människorna i detta land där det finns mörker ”så det räcker och blir över”.

Mörkret återkommer i flera av dikterna i samlingen – som obekväma eller obehagliga minnen från en barndom präglad av rädsla för att tillvaron när som helst kunde spåra ur eller som en beskrivning av den tid vi befinner oss i just nu:

”(---) Hur lite visste vi inte om vad det innebär att leva / i en tid som förbländas av sin egen spegling / Nu fiskar vi i allt dunklare vattendrag som genomströmmar oss / Det enda bestående är det som gått förlorat”

Som en motpol till det dunkla och mörka finns ljuset, även det ett återkommande ord och element i dikterna.

Författaren Mårten Westö.
Sedan debuten år 1990 har Mårten Westö gett ut en handfull diktsamlingar och några novellsamlingar. Han har också gett ut en samtalsbok med Christer Kihlman och en bok om fotbollsfamiljen Eremenko. Mårten Westö är också en flitigt anlitad översättare. Bild: Niklas Sandström

Mårten Westö laborerar ofta rent konkret med det mörka och det ljusa i sina dikter. Mitt i allt det dystra och tungsinta finns ett frö av hopp, en strimma av ljus som kan träda in i form av en överraskande vändning eller en lätt humoristisk twist.

Som när Mårten Westö skildrar hur ett krisande parförhållande kan liknas vid en ansträngd relation mellan två nationer som glider in i ett krig – här bara ett kort utdrag ur denna fantastiskt finurliga dikt:

”(---) Nonaggressionspakten är upphävd, kriget ett faktum / Oskyldiga blir lidande, civila får plikta med sina liv, / marionettregeringar upprättas i främmande städer / Sändebud åker skytteltrafik, till ingen nytta (---)”

Eller i dikten där jaget vid upprepade tillfällen blir tagen för att vara en kriminalkommissarie som ofta uppträder på tv och jaget förväntas svara på frågor om invecklade polisiära angelägenheter:

”(---) Jag minns att jag fann en viss tröst i det faktum / att någonstans där ute fanns en hårdhudad snut / som förbryllad skrapade sig i huvudet / när han under presskonferenser ombads redogöra för sin syn / på den finlandssvenska poesins framtid”

Se människan!

Diktsamlingen Fotnoter till en vandring ramas in av två dikter som hänger tätt samman – i samlingens första dikt befinner sig diktjaget i skogens utkanter när han plötsligt känner hur han bottnar i sig själv igen:

”(---) träden har lånat mig sin stämgaffel / tills jag hittar rätt frekvens // och kan knappa in lösenordet / för tillträde till det mest fördolda (---)”

I den sista dikten i samlingen återvänder jaget till skogen och erfar en slags försoning med såväl sig själv som med sin omvärld, en form av vag förtröstan:

”(---) någon hade redan tecknat mina initialer i mossan / som var färgad av trastarnas blåbärsfärgade spillning // och allt stod plötsligt lika klart för mig / som den där gången tidigt i livet // när jag fortfarande såg / bara det bästa hos människan”

I Fotnoter till en vandring fångar Mårten Westö upp många av de teman som han arbetat med under hela sitt författarskap sedan debuten år 1990 med diktsamlingen Vid tröskeln – en existentiell upplevelse av utsatthet och utanförskap i en tid som känns främmande, en vilja att se människan i all sin nakenhet och nedrighet, men också i sin prydno.

Fotnoter till en vandring är en gripande diktsamling som verkligen omspänner och omfamnar hela känsloregistret – från det smärtsamma och smutsiga till det vemodiga och vackra.

Lyssna på Kulturpodden om bl.a. Mårten Westös diktsamling:

Den elfte september - bilden som ingen ville se