Illustratören Liu Hao-er har bestämda åsikter om Kinas kulturliv. Han anser att det är både tudelat och snedvridet.
– På elitnivån får kulturlivet nuförtiden stöd av staten. Tack vare det klarar sig framstående konstnärer och musiker vanligen bra också ekonomiskt, säger han.
Liu förklarar att systemet är rätt nytt. Förr stämplade det styrande kommunistpartiet konst och traditionell kultur som förkastliga borgerliga och feodala företeelser.
– Allt som inte hade att göra med så kallad revolutionär kultur försummades eller förbjöds. En följd av det är att den traditionella folkkulturen nu är hotad, konstaterar han.
Urgammal kultur med lokala variationer
Kinas folkkultur anses vara enastående rik. Förr blomstrade den i synnerhet på landsbygden där flertalet av kineserna levde.
Mångsidigheten beror delvis på att en del konstformer förekommer bara i vissa små delar av landet. Som ett exempel nämner Liu batikfärgning som enbart görs i en del av det sydvästliga landskapet Yunnan.
– På kinesiska går folkkultur under ett namn som betyder hundra konsthantverk. Det är frågan om vackra föremål som kan användas i det dagliga livet, konstaterar han.
Folkkulturen har urgamla anor. Till exempel skapade kineserna prydnader genom att klippa papper redan för 1 500 år sedan.
Sällsynta färdigheter går förlorade
Liu och en grupp andra entusiaster vill nu hindra att folkkulturen faller i glömska. Det gör de bland annat genom att spåra upp och intervjua mästerliga konsthantverkare som fortfarande är vid liv.
Det är lättare sagt än gjort. Många av de skickligaste konsthantverkarna bor i avlägsna orter i det vidsträckta landet.
– När vi har hittat mästarna har vi ofta fått se att deras hälsa är så vacklande att de inte har kunnat visa hur de skapar sina verk. En del är också så gamla att de inte längre är aktiva, berättar Liu.
Liu betonar att det är tragiskt, för det är mästarna som traditionellt har fört vidare sina färdigheter till nästa generation. Om de inte lyckas göra det förrän de går bort går värdefull kunskap förlorad för alltid.
Hantverksyrket är inte attraktivt
Liu säger att mästarnas antal nu minskar i alarmerande takt. Bara en liten del av dem har hittat en lärling.
– På landsbygden vill unga kineser inte längre bli konsthantverkare. Det beror på att arbetet är dåligt betalt och också krävande, förklarar han.
Enligt Liu har de senaste decenniernas snabba samhälleliga omvälvningar samtidigt resulterat i att intresset för gamla traditioner har minskat markant. I stället uppskattar kineserna allt som är nytt och modernt.
Liu och de andra kulturvännerna försöker bryta den trenden genom att publicera attraktiva böcker som presenterar traditionellt konsthantverk. De som läser böckerna kan lära sig bland annat att brodera, snida eller väva.
Positiva tecken i städerna
Liu säger att målet är att böckerna till slut ska behandla samtliga former av folkkulturen. Han medger att målsättningen är ambitiös i och med att det finns fler än hundra olika kategorier av traditionellt konsthantverk.
– Många konstformer har dessutom redan nästan helt fallit i glömska. Vi är ute i sista stund, konstaterar han.
Liu är ändå försiktigt hoppfull. I städerna har det bland unga konstnärer och musiker uppstått ett intresse för olika aspekter av folkkulturen.
– Våra böcker säljer också bättre än förr. Dessutom finns det nya förlag som satsar på böcker om folkkulturen, berättar han.
Konstskolor erbjuder nya möjligheter
Också Lius vän, lektorn Jiang Yuqiu, hoppas att det inte är försent att rädda folkkulturen. Hon är glad över att det vid en del konsthögskolor och konstinstitut nu ordnas kurser i traditionellt konsthantverk.
– Jag och mina elever tycker att traditionell kinesisk kultur har en magisk effekt. Jag har inte många elever, men de som deltar i kurserna är talangfulla, berättar Jiang som undervisar i broderi och vävning vid ett konstinstitut.
Jiang fick i flera år handledning av en ansedd mästarinna i broderi. Nu vill Jiang i sin tur föra vidare sina färdigheter till nästa generation, men hon vet att uppgiften är svår.
– Få kineser har i praktiken möjligheter att ägna tillräckligt mycket tid åt att lära sig. Det är en lång process att bli verkligt skicklig på att brodera, konstaterar hon och tillägger att det samma gäller för vävning och många andra former av folkkulturen.
Flykten från landsbygden bidrar till utvecklingen
Jiang berättar att hon ärvde sitt intresse för broderi av sin mamma som växte upp i en by i västra Kina. I den byn bor det nu i stort sett bara gamla människor och småbarn, och det finns inte längre några konsthantverkare.
– Ungdomarna har flyttat bort för att jobba i städerna. Så har det gått i de flesta byarna i inlandet, konstaterar hon.
Kina har genomgått en aldrig förr skådad urbanisering under de senaste decennierna. Jiang säger att också den processen i hög grad har bidragit till folkkulturens förfall.
Jiang och Liu hoppas nu att det bland de nya stadsborna finns personer som är villiga att satsa på en karriär som konsthantverkare. I övriga fall kan det vara omöjligt att hindra att mycket av den unika folkkulturen slutar att existera.