Det finns en scen i Henrik Janssons nya roman Vi åkte för att träffa farsan där berättarjaget sitter och spelar schack med sin åldrade far.
Minnen stiger fram från barndomen, och jaget funderar över hur hans livsväg kommit att bli mer krokig och krumbuktig än han kunnat föreställa sig:
”Hästen var med sitt udda rörelsemönster min favorit, två steg framåt och ett åt sidan gjorde den mer oförutsägbar än de övriga pjäserna, också om det var drottningen som till slut fick stiga fram och skörda. Jag tänkte mig på den tiden att mitt liv skulle avancera som hästen, fast idag relaterar jag mig snarare till tornet; osäkra vägval, framåt och sidlänges och bakåt, utan regelbundenhet och till en början instängt och statiskt.”
I Vi åkte för att träffa farsan sätter sig författarjaget Sigge, eller Ziggy, och lillebror Kajtsu i bilen för att besöka brödernas gamla hemtrakter i Österbotten och för att hälsa på farsan – en farsa som inte kom till mammans begravning och som bröderna inte haft någon närmare kontakt med på många år.
Det blir en rätt så slingrig väg som tar avstamp i Åbo med siktet inställt på det ensliga torpet ute i civilisationens utkant någonstans i Österbotten där farsan slagit sig ner.
Resan som litterärt grepp
Roadtripen är ett tacksamt stilistiskt grepp som används för att skildra en resa där det yttre landskapet liksom det inre själslivet genomgår olika former av förändringar.
Inte sällan genomgår personerna i berättelsen en utvecklingsprocess där de får en större förståelse för sig själva och för sin omgivning eller kommer till en avgörande och betydelsefull insikt som förändrar deras liv.
I Vi åkte för att träffa farsan blir resan från Åbo till den österbottniska ödemarken via Vasa, Nykarleby och Jakobstad framför allt en resa bort från ett äktenskap i kris, en minnesresa tillbaka till tonårstiden i Skata i Jakobstad och familjens konfliktfyllda år i Åbo.
I centrum för berättelsen står Jonna, en tjej som bröderna lärde känna i de tidiga tonåren och som kommit att spela en stor roll under olika perioder av framför allt Ziggys liv.
Fram växer en berättelse om barn och unga som lever i splittrade och sönderfallande familjer med frånvarande eller bortvända mödrar samt alkoholiserade, aggressiva och nyckfulla fäder.
De vuxnas illamående och oförmåga att ta hand om sig själva eller sörja för sina barns väl och ve leder till psykiskt illamående och självdestruktivt beteende – framför allt i Jonnas fall.
Även om viljan finns är Ziggy också ur stånd att hjälpa Jonna, något som resulterar i år av skam, skuld och självförebråelser.
En resa med många överraskningar
Hela livet har Ziggy brottats med känslor av hjälplöshet och otillräcklighet samt bristande självförtroende. Han har svårt att skapa bestående och betydelsefulla relationer – framför allt till kvinnor.
Relationen till modern präglas av distans och dissonans, förhållandet till fadern färgas av misstrogenhet och misshällighet.
I Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 konstaterar Tuva Korsström också att Henrik Jansson är den i sin författargeneration ”som starkast har artikulerat den moderna mannens illamående, hans oförmåga att växa upp. Den typiska hjälten i Janssons böcker går vilse på vägen mellan pojk- och vuxentillvaron och har svårt att bygga upp en relation till yttervärlden, inte minst till kvinnorna.”
Bilresan längs riksåttan blir en resa tillbaka i tiden – en resa som bjuder på många överraskningar, såväl oangenäma som hoppingivande.
Roadtripen blir också en omvänd resa till den resa familjen gjorde när de flyttade från Jakobstad till Åbo där farsan fått engagemang som sångare på Åbo Svenska Teater. En flytt som blev en klassresa och en väg bort från den agrara miljö farsan växte upp i:
”han var på väg mot någonting han alltid eftersträvat, en kulturell och materiell plattform fjärran från den enkla bondetillvaro han fötts till, men det var som om han inte kunnat glädja sig.”
Efter skilsmässan från mamman återvände farsan dock till den österbottniska myllan och det nedgångna ödemarkstorpet där han kände sig mer hemma än på Svenska klubben i Åbo.
För Ziggy blir resan ett sätt att försöka förstå varifrån han kommer och vilka faktorer som kommit att prägla hans liv. Att söka försoning, förståelse och förlåtelse för att kunna gå vidare, göra om och göra rätt.
Och nu kan det ogjorda inte göras gjort. Det som kan bli gjort tillhör den här stunden.
ur "Vi åkte för att träffa farsan"
Fyrtio år som författare
Vi åkte för att träffa farsan är Henrik Janssons artonde bok sedan debuten år 1981 med novellsamlingen Lit de parade, som tillsammans med romanerna Gruppen hette No C:o (1984) och Encore (1986) bildar en löst sammanhållen trilogi om ”rockmusikern Simons väg från en (om än missanpassad) del av ’the young beautiful people’ i debutsamlingen fram till en trettioårig, desillusionerad musikkritiker irrande i mansrollens labyrinter och alkoholens dimmiga värld”, som Åsa Stenwall sammanfattar det i Den förvirrade äventyraren. Hur pojkar blir män i nyare finlandssvensk litteratur (1996).
I Vi åkte för att träffa farsan skriver Henrik Jansson om hur debutnovellsamlingen kom till. Det blir en underbar skröna som handlar om en blöt fest hemma hos Peter Sandström och ett manus som ligger framme på skrivbordet i sovrummet.
Berättarjaget bläddrar i pappershögen och konstaterar med ett visst mått av avundsjuka att Sandström skrivit ”text med själ”.
Manuset består av fyra noveller av vilka en bär titeln ”Lit de parade”, en titel han själv hade velat komma på. Obemärkt slinker novellerna ner i berättarjagets väska och kort därefter publicerades hans samling debutnoveller …
Författaren Peter Sandström intar ett slags återkommande cameoroll i många av Henrik Janssons verk – ibland flimrar Sandström förbi i vimlet på puben, ibland intar han en större och mer betydelsefull roll, som i den nu aktuella romanen.
Under hela sitt författarskap har Henrik Jansson ägnat sig åt en slags allvarsam lek med fakta och fiktion.
Den centrala huvudpersonen i Janssons verk bär tydliga drag av författaren själv, och personer i hans näromgivning blir också ett slags fiktionaliserade staffagefigurer.
I den prosalyriska samlingen Jag kan inte skriva om någonting som inte är sant (2019) funderar författarjaget kring förhållandet mellan liv och text, och konstaterar bl.a. att ”ju synligare / jag skriver mig / desto mer skyddad av fiktionen / blir jag, desto mer oåtkomlig”.
Centrala teman går igen
I Vi åkte för att träffa farsan återvänder Henrik Jansson till flera centrala teman i sitt författarskap, så som jagets tafatthet och vilsenhet samt oförmåga att etablera och upprätthålla bestående relationer, den dysfunktionella familjen och infekterade relationer mellan föräldrar och barn.
Med förkärlek skildrar han människor som av olika anledningar befinner sig i marginalen, människor som upplever utsatthet och utanförskap i ett hårt och obarmhärtigt samhälle.
Då och då anspelar författaren också tydligt på något han skrivit tidigare - de egna verken från fyra årtionden tillbaka finns där som ett naturligt bollplank och en löpande undertext till glädje för trogna läsare.
Förutom att Vi åkte för att träffa farsan är en svidande skildring av svek, skam och skuld är den en vemodig och vacker berättelse om vikten av försoning.
Jag hade dock önskat en noggrannare språklig genomgång av texten. Dessvärre belastas texten av alltför många knöliga meningar med omvänd ordföljd och oidiomatiska vändningar som ger berättelsen ett oflyt och gör läsningen onödigt tungrodd.