”En obruten ström av bilder, de skulle komma till mig stötvis, som maneter i vattnet under mina ögonlock.”
Jagberättaren i Quynh Trans debutbok Skugga och svalka är en ung kille som iakttar och registrerar allt som sker i hans näromgivning med förhöjd uppmärksamhet och sinne också för de allra minsta, betydelsebärande och avgörande detaljerna.
Skugga och svalka är en berättelse som i hög grad bygger på det visuella. Varje kapitel är som ett polaroidfoto – ett fruset ögonblick som väcks till liv genom berättarjagets fantasi, dröm, minne eller synintryck.
Från Vietnam till Jakobstad
I centrum för Quynh Trans berättelse har vi jagberättaren, storebror Hieu och pojkarnas mamma, Má.
Tillsammans med ett dussin andra vietnameser har familjen kommit till Finland där de slagit sig ner i Jakobstad.
Den ensamstående mamman har fått jobb på ett tvätteri och bröderna går i skolan. Lillebror/berättarjaget har nyss gått ut andra klass i grundskolan och storebror ska börja högstadiet.
Där lillebror ägnar en stor del av sin fritid åt att läsa läxor och att spela fotboll är storebror Hieu mer inriktad på att studera flickor.
Även om bröderna sover i samma rum präglas relationen mellan lillebror och storebror av ett visst avstånd.
Storebror lever i en värld som ter sig hemlighetsfull, förborgad och oåtkomlig för lillebror, en värld som både lockar och skrämmer.
Fotografiet som minne och fantasi
Berättelsen växer fram i korta kapitel där olika scener eller tablåer avlöser varandra, som fotografier i ett familjealbum.
Fotografier och själva fotograferandet spelar också en central roll i Skugga och svalka.
Más stora hobby är att fotografera – ”kameran hängde som ett stensmycke runt halsen” på henne – men resultatet blir ofta misslyckat. Bilderna blir otydliga, suddiga, obegripliga.
Titt som tätt bläddrar berättarjaget i fotografier som ligger framme på bordet eller som han hittar i lådor och skåp. Det är som om han sökte efter ett sammanhang, en mening, ett dolt budskap i bilderna. Vad är det han inte ser, vad är det som faller utanför ramarna, vad är det som döljer sig i skuggorna?
Mellan jaget och omvärlden finns ett slags avskärmning, ett avstånd, en hinna.
Gång på gång återkommer han till ett fotografi från den första sommaren familjen vistades i det nya landet.
Fotografiet föreställer Má, Hieu, moster Tei Tei och väninnan Lan Pham i skogen. Till sin stora besvikelse fick berättarjaget inte åka med på bärplockningsutfärd till skogen eftersom han var för liten – något som grämer honom storligen:
”Det var så allting började. Jag var för liten för skogen, jag gick miste om allt: allt de såg, allt de hörde.”
Jaget skapar sig en bild av vad som hände i skogen de där dagarna – hur ljuset föll över det rödgulskimrande blåbärsriset, hur Má, Hieu och de andra kom och gick och ”mejslades fram, skarpa i det dunkla landskapet”.
Med hjälp av sin inre blick, sin fantasi, kan berättarjaget förflytta sig genom tid och rum och skapa sig en egen, inre bild av en situation eller ett skeende – han målar fram scener som känns verkliga, möjliga.
Jagets förmåga att måla fram ett landskap, att framkalla en stämning och ett skeende blir ett slags bild för hur en berättelse blir till, hur författaren skapar en scen för sin historia. En drömvärld där allt är möjligt.
Mellan ljus och skugga
Fotografiet och framför allt filmen blir en förenande länk mellan Má och hennes söner, men också en länk till det forna hemlandet.
Má beställer japanska filmer dubbade till vietnamesiska av en väninna i Vietnam, och ägnar sig sedan åt en blomstrande filmuthyrningsverksamhet bland sina landsmän i stan.
Det finns en sammanhållning mellan vietnameserna i förskingringen – man hälsar på hos varandra, man träffas för att spela poker.
Men det kan också uppstå misstro och missförstånd, sprickor och slitningar, inom gemenskapen – inte minst om någon gör sig skyldig till ett brott eller en förseelse som kan dra skam över allesamman.
De kulturella skillnaderna mellan finländare och vietnameser finns där, men är ingenting som understryks. Det kan handla om mat och språk, eller om skillnader i vegetation och djurliv, men också om något mer själsligt grundläggande som förhållandet till ljus och skugga.
I ett kapitel redogör herr Tèo för hur man i öst föredrar det djupa och det dunkla, och bättre förstår sig på skuggornas mystik och magi, medan man i väst ”gillar när saker och ting är ytliga och klara … Då menar jag både föremål och rum.”
mina drömmar var synliga innan de drömdes, jag kastades mellan bilderna; minnena som inte var mina egna, jag färdades i ljuset
ur "Skugga och svalka"
Suggestivt och sensitivt
Skugga och svalka är en uppväxtskildring som verkligen fångar en med sin suggestivitet, sensibilitet och sensitivitet.
I de rapsodiska texterna spelar blicken, fokus och perspektiv en central roll.
Det innebär också att det rent visuella ges stort utrymme i berättelsen.
Quynh Trans språk är måleriskt och filmatiskt, sinnligt och fullt av stämningsskapande och stämningsförstärkande bilder och beskrivningar.
Författaren vinnlägger sig verkligen om att dröja vid beskrivningen av skiftningar i färger och nyanser, att lyssna in hur olika företeelser låter och känns (”Regnets allt vekare slag mot plåten, regnets kyla över fönsterglasen som vore de min egen hud”) eller hur folk förhåller sig till varandra (”Någonting i deras blickar: en måttlös skärpa, som om en storm hastigt hade blåst över och bäddat in rummet i dagg”).
En intagande och imponerande debut.