Föreställningen börjar som en fanberättelse om boxaren Rocky, Sylvester Stallones legendariska underdog-karaktär från filmen med samma namn (1976). Bahne uppträder här som en sympatisk vänsterintellektuell konstnär som hejar på den fattiga och outbildade Rocky, som ställs upp i en match mot brutala mästaren Apollo Creed.
På ett smygande, gradvist sätt omvandlas historien, då berättaren föreställer sig Rockys fortsatta liv. Det blir uppenbart att föreställningen inte handlar om film, utan om verklighetens underdogs som börjar kräva politiskt inflytande och gör sina röster hörda.
Det blir en beskrivning av den invandringsfientliga högerpopulismens framväxt och logik, sett genom fiktiva Rockys utveckling.
Den slagna stiger upp, försvarar sig, slår tillbaka. Och vinner slutligen över den mjuka motståndaren, som ser sig förpassad till läktaren, till att se på showen utan att förstå vad det är som hänt och händer.
Det är här vi sitter nu; publiken i konkret och bildlig bemärkelse.
Alla älskar en underdog-historia
Så som teatern skriver i sin marknadsföringstext, älskar alla en underdog-historia och vill se losern vinna. Rockys historia ser först ut att vara en sådan, men då hans tankar, sympatier och åsikter verkar vända sig mot främlingsfientliga och annars obekväma håll, börjar vi skruva på oss.
Vi vill inte se förloraren vinna om hen inte representerar det vi står för, det vi – kulturvänstern – ser som det goda och rätta.
Det är en smart uppbyggd berättelse som Tue Biering skapat och som Viirus konstnärliga ledare Jussi Sorjanen nu regisserat för Martin Bahne.
Det är en beskrivning av det gradvisa sätt på vilket de som tidigare inte känt sig ha en röst eller rätt till sin åsikt, tar sig fram och upp. Exemplen man kan tänka sig från verkligheten är otaliga, men få nämns direkt i pjäsen. På det viset förblir berättelsen och (själv-)kritiken på en rätt allmän nivå.
Även beskrivning av motsättningen mellan vänster och höger och mellan privilegierade, utbildade individer och dem som inte är det, är generaliserande och ger inte så mycket nytt.
Föreställningen bärs av Bahnes intensiva och fysiska närvaro. Han växlar mästerligt mellan den trevlige konstnären som berättar historien, och scener där han är Rocky, blir slagen, är full av vrede, eller slutligen finner sig maktlös, nedtystad. Den döda grisen som hänger från taket och den blodröda färgen som målas på vägg och kropp skapar en dramatisk slakterilik scenbild.
Högst oväntat avslutas föreställningen med ett tal av en sannfinländsk politiker; ett svar. Det som känns viktigt här, är att Erika Veltheim läser upp sina ord med så mycket känsla att hon darrar på rösten.
Möten och dialog är det som behövs.
Rocky! Return of the loser av Tue Biering. På scen: Martin Bahne. Regi: Jussi Sorjanen. Regikoncept: Tue Biering. Scenografikoncept: Peter Schultz. Ljusdesignskoncept: Mathilde Niemann Hüttel. Ljuddesignskoncept: Ditlev Brinth. Förverkligande av scenografi-, ljus- och ljudkoncept: Atte Pukero och Laura Siironen. Kläder och rekvisita: Elina Riikonen.
Åldersrekommendation 16 år.