Maria Wolrath Söderberg har doktorerat i retorik med fokus på hur man kan resonera klokt vid målkonflikter och den största och besvärligaste målkonflikten vi har just nu är klimatet, menar hon.
– Jag forskar i hur människor resonerar när dom gör klimatskadliga saker och hur de, som faktiskt ställer om och anpassar sitt liv till klimatkrisens allvar, resonerar.
Wolrath Söderberg och hennes kollegor läste in sig på ämnet och gjorde en studie på nästan tusen personer som har slutat flyga.
– Det hände någonting i Sverige för två-tre år sen innan Covid-pandemin. Då dök begreppet flygskam upp och då ville vi fånga upp det här.
Enbart kunskap leder inte till förändring
För många är det en stor uppoffring att ge upp flygresandet i fall man har flugit mycket. Det Wolrath Söderberg och hennes kollegor upptäckte var att det verkar vara en process att ställa om. I debatten framstår det som om vi tror att kunskap i sig om situationens allvar skulle få folk att byta beteende abrupt. Men så är det inte.
Det är ofta en inre kamp där man kämpar mot sin inre bekvämlighet, sina drömmar, sin längtan och sina idéer om vad som är ett bra liv. Det som står på spel är positiva värden som står i konflikt med det som klimatet behöver.
Det som ser ut att underlätta för människor att förändra sig är vissa former av kunskap, till exempel kunskap om storlek och proportioner. För det finns mycket missförstånd kring hur olika beteenden faktiskt påverkar klimatet.
Ett av de vanligaste sätten att resonera när man gör klimatskadliga saker är att man tänker sig att man har ett konto eller en budget. Genom att man cyklar till jobbet eller källsorterar så har man fyllt på kontot och då kan man ta ut det till exempel som en Thailandsresa..
– Men det är ett djupt problematiskt sätt att resonera för du kanske måste källsortera i flera decennier för att ens komma upp till en kortare flygresa, säger Wolrath Söderberg.
Det verkar alltså vara viktigt att få de rätta proportionerna. För många har det varit en chock att räkna ut sina utsläpp med en klimatkalkylator och se hur stora utsläpp man faktiskt har.
– När resultaten sätts i samband med ett globalt genomsnitt för vad vi måste ned till för att klara målen med en och en halv eller två graders uppvärmning då ser många svenskar att vi har fem gånger så mycket utsläpp än vad vi måste ned till. Och att vi kan ha dubbelt så höga utsläpp än genomsnittet globalt.
Många upprörs när de inser att deras konsumtion och resor ger så höga utsläpp. Man tänker gärna att det inte är någon idé att göra någonting så länge kineserna bygger nya kolkraftverk. Men tittar man noga på det så inser man att nordbor kan ha dubbelt så höga utsläpp som kineserna per capita.
Greta Thunberg accepteras – medan Elokapina möts av ilska
När ungdomar demonstrerar för att klimatarbetet ska nå resultat snabbare möter de allt från uppmuntran och likgiltighet till förakt och ilska. Det är som om många aldrig hade hört talas om civil olydnad. Wolrath Söderberg förstår att det kan kännas jobbigt när någon har moraliska förväntningar på en, men på samma gång tycker hon att det är fantastiskt att ungdomarna gör det här, för vuxna verkar oförmögna att ta den här krisen på allvar.
– Då måste man ju titta på sig själv och omvärdera det man tagit för givet och ändra både normer och beteende och det väcker motstånd på olika sätt. Jag tycker att de har all rätt att demonstrera, men också att det är skandalöst att dom ska behöva göra det!
Tilläggas kan att Fridays for Future med Greta Thunberg i spetsen får allmänhetens godkännande i Sverige för sina demonstrationer. Medan rörelsen Elokapina i Finland ofta möts av mera ilska än uppmuntran eftersom deras metoder är mera direkta.
Men det är mänskligt att bli arg på den som förväntar sig saker av en som man tycker är jobbiga och att det föder motstånd. Då tar man till olika argument:.
– Ett av de vanligaste och fulaste är: “Jaha här sitter du och tycker att vi ska uppoffra oss, men vad har du i handen? En mobiltelefon va!” Den här typen av “än du då!” -argument är verkligen dåligt, tycker jag som retoriker. Det är nåt man tar till när man inte har något bättre.
För det är klart att det är alldeles omöjligt att vara den enda som frigör sig från alla normer. Det är för mycket begärt, menar Wolrath Söderberg och tillägger att vi måste få kritisera det vi också är en del av.
Värna om demokratin
– Det är oerhört viktigt att vi är rädda om demokratin. För om vi inte klarar av att hantera konflikten så riskerar vi att det ballar ur. Vi kan inte förhandla med naturvetenskapen. Om inte vi organiserar det här, kommer det att organiseras av jorden på sätt som vi inte tycker om.
Att ungdomar protesterar är en del av demokratin. Om de inte blir tagna på allvar då kan vi hamna i ännu större polariseringar. Vi borde se demonstrationerna som ett allvarligt försök till samtal och delta i samtalet på ett sätt som tar ungdomarnas befogade oro på allvar.
Barnen hänvisar till vetenskapen och då ser forskarna till att vara på plats
Fridays for Future säger "lita på forskningen, ta den på allvar". Därför har klimatforskare i Sverige börjat finnas närvarande vid demonstrationer. Forskarna i Researchers Desk sätter upp en bänk invid de demonstrerande och finns till hands där för allmänhetens frågor.
Det låter som någonting även finländska forskare kunde ta efter.
Ibland sägs det att man inte får moralisera i klimatfrågor och få människor att skämmas, för då hamnar de i ett defensivt läge, känner hopplöshet eller blir passiva. Men det verkar inte stämma, säger Wolrath Söderberg som forskat om hur människor resonerar i förhållande till omställning.
– På kort sikt kan den som blir offentligt skammad och inte vill tappa ansiktet bli arg, men att klimatkrisen blir en moralisk diskussion bidrar ändå till normförändringar. Att fler och fler talar om klimatet på sociala medier och på middagar spelar en stor roll.
Mitt klimatfotspår kontra systemet
Det var det brittiska oljebolaget BP som i syfte att avleda uppmärksamheten från oljeindustrin lanserade begreppet “ditt individuella klimatfotspår”. Därmed lades ansvaret för klimatomställningen på den enskilda individen och hens konsumtionsval. Men det betyder inte att våra konsumtionsval inte skulle ha betydelse.
En väldigt stor andel av världens utsläpp råder vi över som hushåll, 60 - 70 procent. En viss del råder vi inte över, det som går till vägar, sjukhus och annan infrastruktur. Det betyder inte att vi kan ta bort dessa 60 - 70 procent för vi måste ju äta och andas. Men vi råder över dem och vi kan göra val. Det spelar på det sättet en roll vad individen gör.
– Men det som upprör mig är att man tenderar att göra en sorts dikotomi, en konstruerad motsättning mellan den individuella och den systemiska nivån. Då glömmer vi att däremellan finns en massa och det är där det händer.
“Det spelar roll vad man gör för klimatet om man snackar om det”
När en individ bestämmer sig för att till exempel inte äga en bil eller avstå kött och talar om det med människor i sin omgivning, då börjar det hända. Det har visat sig att det inte behövs jättestora grupper för att det ska uppstå en påverkanseffekt och normer ska förändras.
– Det är lätt att tro att det är först när en majoritet tänker på ett visst sätt som det händer någonting i samhället. Men så är det inte och det här är på gott och ont för det gäller även normer som kanske inte är bra för klimatet.
Kontentan är att det spelar roll vad man gör för klimatet om man snackar om det. Men det räcker inte med att bara snacka om det och tänka att jag inte behöver göra någonting själv, för det viktigaste argumentet för en förändring är trots allt det egna beteendet.
Det här gäller också på nationell nivå där ett av argumenten i politiken är till exempel att "varför vi ska göra någonting när Kina är så stort" eller att "vad vi gör betyder inget för våra utsläpp är så små i jämförelse".
– Ja man kan väl säga att då är det desto viktigare att ändra beteende för om vi svenskar eller ni finnar inte inte lever upp till våra ord så förlorar vi det bästa argumentet vi har för att driva den globala politiken. Man kan nämligen inte kräva av någon annan, som dessutom förmodligen har mindre utsläpp per capita, att de ska ändra beteende om man inte är villig att göra det själv. Det är en grundläggande retorisk utgångspunkt.
“Jättejobbigt när jag insåg att hälften av mina utsläpp var från mina flygresor”
Wolrath Söderberg, själv en tidigare globetrotter, har gett upp att flyga och beskriver det som en väldigt obehaglig känsla av att man måste omvärdera saker och ting i sitt liv. Det tränger sig på och det blir en samvetsfråga.
– För mig var det jättejobbigt när jag insåg att hälften av mina utsläpp var från mina flygresor. Och jag tyckte inte ens att jag flög mycket, kanske fyra gånger per år. Det var jätteplågsamt, men efteråt kan jag tycka att skärp dig Maria – det är bara en bråkdel av jordens befolkning som överhuvudtaget flyger. Hur kan det vara ett så stort problem?
– Och sen började jag tycka efter att jag hade ändrat beteende att det här var ju en skitsak. Det går alldeles utmärkt att ha ett förträffligt liv, dels på närmare håll och dels genom tågresor. Den här processen rapporterar ganska många om, det är ungefär så här det går till, verkar det som, även när det gäller att göra andra livsstilsförändringar.
