Ordväxlingarna har varit fräna och elaka. Ofta rentav transfobiska.
Det som började med ett lyft i Tokyo debatteras fortfarande aktivt på sociala medier. Ska transkvinnor som Laurel Hubbard få tävla med kvinnor? Och i så fall: på vilka villkor?
Diskussionen har tidvis spårat ur. I Sportliv berättar höjdhopparen Jade Nyström om de brutala hatmeddelandena och hånet hon fått utstå som transidrottare.
– Det sades att Laurel Hubbard hade en stor fördel i OS och att det var orättvist. Jag ser det inte så. Jag tycker att alla är individer och har egna fördelar, säger Nyström.
Se Jade Nyström berättelse om svårigheterna med att vara tonårig transidrottare i Sportliv, i klippet nedan.
Linda Sällström och Anni Vuohijoki ha följt med debatten med huvudskakningar och suckar. De är trötta på att se personer som varken är insatta, damidrottare eller transkvinnor slåss i sandlådan.
Sällström säger att oinsatta personer försöker förenkla en svår fråga.
– Jag råder alla att ta reda på saker och sätta sig in innan man kommer med en massa åsikter. Framför allt: vårda språket! säger alla tiders målskytt i landslaget.
Vuohijoki:
– Det är underligt att folk som inte är trans eller idrottare tar del i debatten. Debatten är ovärdig och situationen dålig. Damidrotten rivs sönder från olika håll utan att idrottarna tas i beaktande.
Jag märker själv att mitt förhållande till transidrottare förändrats efter att jag börjat lära känna dem
Anni Vuohijoki
De blivande läkarna Vuohijoki och Sällström kommer båda med samma tips för de som reagerar starkt och intensivt: att ta reda på fakta och bekanta sig med transidrottare.
Båda två säger att de förstår att folk blir rädd för det okända och reagerar instinktivt.
– Jag märker själv att mitt förhållande till transidrottare förändrats efter att jag börjat lära känna dem. Transdebatten har blottlagt vår trångsynthet. Vi måste lära oss förstå våra olikheter, då kan vi undvika konflikter, säger Vuohijoki.
Orealistiskt med lösning som faller alla i smaken
Att ta fram ett rättvis regelverk för transidrottare är en svår nöt att knäcka. För det handlar inte bara om inklusivitet, det handlar också om rättvisa och säkerhet.
Just nu fokuserar regelverket på idrottarnas testosteronnivåer. En manlig idrottare har grovt taget 10–40 nanomol testosteron per liter, medan nivån för kvinnor brukar ligga under 2 nanomol per liter.
Inom många idrotter måste transkvinnor begränsa testosteronmängden till under 10 nanomol per liter i minst ett år för att få tävla. En könskorrigering är inget måste, det räcker att idrottaren identifierat sig som kvinna i viss tid.
Reglerna varierar och lever. Den internationella olympiska kommittén har länge planerat nya riktlinjer, men arbetet sköts upp till 2022 på grund av interna konflikter. Om reglerna publiceras då kommer de ut tre år senare än ursprungsplanerna.
Gränsen inom friidrotten är striktare: fem nanomol per liter. Inom rugbyn är transkvinnor förbjudna i damernas elitserier, med spelarsäkerheten som motivering.
– Man ska inte trampa på mänskliga rättigheter, men idrotten måste också vara rättvis och trygg. Det här är en så pass svår fråga att det inte finns en enkel lösning som fungerar för samtliga i alla situationer, säger Sällström, som överlag flaggar för inkludering.
Vuohijoki tror inte heller på en lösning som alla är nöjda med. Hon efterlyser mer forskning i vad som ger upphov till nivåskillnader mellan könen.
I vetenskapliga artiklar pekas den manliga puberteten ut som en vattendelare.
Nuvarande forskning är entydig: En tyngdlyftare som genomgått en manlig pubertet och tävlat som man har idrottsliga fördelar som inte går att kompensera med hormonterapi eller andra medel.
Vuohijoki känner till skillnaderna mer än väl. Hon säger att hon inte skulle ha en chans mot en man i samma viktklass, som tränat målmedvetet i ett par år. Att uppnå total sportslig jämlikhet är väldigt svårt.
– Inom tyngdlyftningen skiljer sig världsrekorden mellan män och kvinnor ungefär 30 procent. Nivåskillnaden kompenseras inte med ett år av hormonbehandling, säger Vuohijoki, och betonar att ett år är kort tid för en utövare med stark idrottsbakgrund.
Det viktigaste är tydliga regler, som inte uppfattas som godtyckliga bland de tävlande. Just nu har till exempel det internationella friidrottsförbundets regelverk fått utstå rejält med kritik.
– Oklara regler som är gjorda tidigare utan större eftertanke gynnar ingen. De måste vara tydliga och grundade i vetenskap, så att cis- och transkvinnor har lätt att tävla, säger Vuohijoki.
Risk för missbruk i skrupelfria stater?
I de fräna debatterna har hotbilder målats upp. Vissa hävdar att transkvinnorna kommer att invadera och dominera damidrotten. Att idrottare som egentligen inte är trans ska byta kön för att ha bättre chans att nå framgång.
Hittills finns det inga tecken på att den hotbilden ska förverkligas.
Men då spelreglerna diskuteras vill ändå Vuohijoki lyfta ett varningens finger. Hennes sport – tyngdlyftningen – har brottats med stora dopningsproblem. Skrupelfria stater skyr inga medel för att nå framgång i stora mästerskap och det finns misstankar om att det internationella tyngdlyftningsförbundet inte har idrottarnas bästa i åtanke.
– I västländer vill transkvinnor tävla mot kvinnor på samma villkor, men jag vill inte att det ska finnas kryphål för utövare i länder där idrotten är statsdriven.
Du är alltså orolig för att totalitära stater kan tvinga idrottare att byta kön för att nå framgång och medaljer i stora mästerskap?
– I andra länder är idrottens status annorlunda än här. I västvärlden handlar det i allt större utsträckning om välfärd och hälsa, tyvärr är det inte så i andra länder. I vissa länder handlar barns och ungas tyngdlyftning om statsdopning och idrottarna har inget mänskligt värde. Jag kan tänka mig vad som kan hända om det går att utnyttja reglerna, och då har vi ännu värre frågor att behandla.
Sällström tror inte på en framtid där damidrottens integritet hotas av transutövare. Hon påminner att transidrottare redan haft rätt att delta i OS innan spelen i Tokyo och att ämnet först nu aktualiserats i och med fallet Hubbard.
Lyftaren från Nya Zeeland blev utan resultat i OS efter att ha misslyckats med sina tre försök i ryckmomentet.
Sällström förstår att cis-idrottare kan känna sig hotade, eftersom bara ett fåtal, hårt åtråvärda OS-platser delas ut. Därför är det bra att ämnet debatteras, så att reglerna kan granskas och vid behov förbättras. Målet är en rättvis och inkluderande idrott för alla parter.
I grund och botten är transidrottare vanliga människor som vill göra det de älskar. Det är både Sällström och Vuohijoki överens om.
– De är inte ett hot eller bad guys. De ska inte behöva lida och få mer skit än de redan får i vardagen. Man måste visa respekt och förståelse, säger Sällström.