"Men om jag dör tar allting slut", säger hon, "och om jag fortsätter att leva finns hoppet ännu kvar om att jag kan bli den glada mamman som jag var en gång.
När Jannika Illanvuori mådde som sämst var barnen små och tanken på självmord kändes som en möjlig utväg. ”Men om jag dör tar allting slut”, säger hon, ”och om jag fortsätter att leva finns hoppet ännu kvar om att jag kan bli den glada mamman som jag var en gång. En mamma som är bra för sina barn.”
I dag när Jannika mår bra igen vill hon inte döma de föräldrar som har dött till följd av suicid. Enligt henne var de aldrig själviska – utan allvarligt sjuka.
”Småbarnsmamman Jannika levde med tankar på självmord” – se programmet på Arenan:
Förr kunde Jannika se det som en egoistisk handling då en förälder valt att ta sitt liv, men efter den egna depressionen har hon förståelse för att någon kan drivas så långt.
Orsaken bakom beslutet varierar från person till person och som exempel nämner Jannika beroende, depression eller en plötslig förändring i livet som blir outhärdlig att stå ut med. Och den gemensamma nämnaren är lidandet.
Jag tror inte att en frisk förälder vill att barnen växer upp utan sin ena förälder och jag tror inte att en sjuk förälder förmår tänka att barnen behöver en också då man är sjuk.
ur Jannikas dagbok
I hennes eget fall kom sjukdomstillståndet smygande. Från att ha varit en lycklig och harmonisk hemmamamma med en vardag som var välfungerande och trygg märkte hon långsamt att glädjen varade allt kortare.
– Förr kände jag mig lycklig länge efter något roligt som jag varit med om, men nu fanns glädjen bara i den ena lilla stunden och sen var det som om det inte ens hade hänt.
Livet vändes upp och ner
Jannika Illanvuori misstänker att allt startade i samband med att en vän började må dåligt. Väninnans liv hade plötsligt vänts helt upp och ner, och Jannika som följde med förloppet på nära håll ville finnas där för henne så mycket som möjligt trots att hon med tiden fick allt svårare att hjälpa.
– Jag minns att väninnan undrade vad det är för poäng med att bygga upp någonting då allt ändå bara ska rasa igen och att jag inte kunde svara eftersom jag själv börjat känna precis likadant. Att vad är vitsen med att bygga upp något då det ändå ska rasa?
I takt med att väninnans liv började reda upp sig kände Jannika att hon själv sjönk djupare. Hon led av sväljfobi och beslutsångest och blev rädd för att snart inte orka stiga upp ur sängen längre.
– Jag var som ett tomt skal. Det fanns inget kvar i mig och jag såg mig som om jag var helt utan personlighet. Jag längtade efter att få bryta ihop.
Jag hade skuldkänslor för att inte vara den mamma jag ville. Mina barn förtjänade att ha en glad mamma som älskade sig själv. De är också orsaken till att jag sökte hjälp. Jag ville, för deras skull, inte dra ut på att söka hjälp. De behövde få sin glada, spralliga mamma tillbaka. Samtidigt kändes det som att det inte kommer att gå. Framtiden såg så mörk ut. Hur skulle det kunna bli bättre?
ur Jannikas dagbok, ett år efter att hon sökte hjälp
Tanken på självmord började kännas som en utväg just för att Jannika upplevde sig som en belastning för de närmaste.
– Jag tänkte att de skulle bli befriade om de slapp leva nära mig som mådde så dåligt.
Jannika tror att alla människor har en sådan gräns, där de inte orkar mera. Men om man inte nått den gränsen eller ens varit i närheten av den så vet man inte hur det känns och då är det också mycket lättare att döma den som till sist gav upp.
Medberoendet var boven
För Jannika blev livet ljusare igen då hon insåg att hon lätt blir medberoende och att en stor del av problemet handlade om det. Samtidigt är medberoendet ett personlighetsdrag hon inte vill vara utan eftersom hon tycker det är fint att kunna ge av sig själv för att lyfta upp andra. Det är något hon alltid gjort – inte bara när vänner mått dåligt, utan också då de mått bra.
Men den här gången hade det blivit för mycket.
Under en lång period hade Jannika lagt all sin energi på att hjälpa och berömma andra människor, för att själv stå kvar i skuggan då hon lyckats med något.
– Och jag var helt tillfreds med att inte få äran för olika saker.
Jag såg mitt eget värde, men tänkte att andra får lysa.
Till sist hade hon ändå börjat känna sig osynlig.
– Det var som att jag inte hade något ansikte. Som att jag bara banade väg för andra och själv sjönk ihop däremellan. Jag visste knappt vem jag var och vad det var för vits med mitt eget liv då det alltid handlade om andra.
– Och jag kunde inte stå bakom mina egna ord heller eftersom jag mest sa sådant jag visste att andra behövde få höra.
Så i stället för att sluta finnas till för andra människor har Jannika fått jobba med att dra sina egna gränser för att inte själv försvinna när hon hjälper.
Pausade alla sociala medier
En annan sak som bidrog till tillfrisknandet var att Jannika pausade alla sina sociala medier. Hon märkte att de stressade henne och då de försvann från vardagen fick hon plötsligt mycket tid till annat – som att vara med sina barn.
Att bara sitta ute på gården och titta på barnen då de lekte. Jag såg dem på ett helt annat sätt då jag inte hade telefonen med mig.
– Det var så lite som jag annars kunde känna glädje av, men där på gården kände jag glädje. Och det var härligt att märka att det räckte för barnen att jag bara satt där, att de blev glada av att jag var närvarande och tittade på dem, hur jag än annars mådde.
Jannika Illanvuoris historia kan du se i Himlaliv den 1.11 kl 18.30 i Yle fem, eller när du vill på Yle Arenan.