Och vad är nu socialt kapital då? Jo, det är ett slags mått för vanligt folks engagemang i samhället, både politiskt och socialt. Hur aktiva vi är i föreningsliv, välgörenhet, talkoarbete; hur mycket vi läser tidningar och håller oss à jour med vad som händer i hemkommunen, hur mycket vi litar på varandra och på våra folkvalda.
Ett livligt engagemang gynnar demokratin och leder enligt Putnams sätt att mäta saken till att vi här i Norden har ett rikt socialt kapital medan till exempel Ryssland inte har det.
En sorts rikedom föder en annan
Som privatperson kan jag ha gott om socialt kapital trots att jag inte är förmögen när det kommer till pengar. Men i praktiken så är samhällen med ett rikligt socialt kapital också mer välmående finansiellt.
– Ser man på världens samhällen så är det två saker som brukar korrelera med ett rikligt socialt kapital: för det första, ekonomisk jämlikhet. Större ekonomisk jämlikhet i samhället ger ett större socialt kapital. Och för det andra: etnisk homogenitet, säger Putnam.
Det vill säga, då invandringen ökar så blir samhället mer splittrat och det uppstår sociala klyftor och problem; alltså minskar det sociala kapitalet. Men det är kanske att dra en förhastad slutsats att säga att det här är ett ställningstagande mot invandring: i det långa loppet kan vi alla vinna på ökad invandring. USA är ett gott exempel på det här: det är ju trots allt invandrare som har byggt upp det som vi i dag kallar USA.
Jag frågar Robert Putnam om man kan dra några paralleller mellan västvärldens situation i dag och någon annan period i historien, och om vi i så fall kunde tänkas lära oss någonting av hur man hanterade liknande utmaningar förr. Jo då, säger Putnam. Vi behöver bara gå drygt hundra år tillbaka för att känna igen oss.
– De historiska parallellerna mellan dagens USA och tiden kring sekelskiftet 1800 till 1900 är många och djupa. Det här var en tid med oerhörda inkomstklyftor i USA.
Nya tider, samma utmaningar
De stora sociala orättvisorna under den här tiden och parallellerna till vår egen tid är något som också den franska nationalekonomen Thomas Piketty tar upp i sin bok ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Tidsandan är den samma även om namnen är andra.
– Då var det Rockefeller, Carnegie och deras gelikar, i dag är det Gates, Musk, Bezos och de superrika fondförvaltarna som dominerar, säger Putnam.
– Om du bodde i USA omkring 1890, och om du var av den sorten som längtar efter reformer, så var det lätt hänt att du drabbades av en känsla av hopplöshet. Problemen var enorma och ingen utväg fanns i sikte.
Men just det här läget, då det såg som allra dystrast ut, började USA inse att nu håller det här inte längre; man identifierade problemet varefter man började se sig om efter en lösning. Och det hände fort när utvecklingen en gång inletts, under så lite som tio år, säger Putnam.
"Oj! Kolla bilderna!"
Det var en bok som satte hjulen i rullning, säger Putnam. ”Hur den andra hälften levde” hette den, författaren var en dansk immigrant vid namn Jacob Riis, en av den undersökande journalistikens pionjärer. och boken gick helt enkelt ut på att Riis både i ord och bild beskrev de chockerande omständigheterna som immigranterna levde under i hyresslummarna på Manhattans Lower East Side: judarna, polackerna och finnarna, etcetera. Men vem var då målgruppen för boken?
– Boken var riktad till invånarna i det förmögna, såkallade silkesstrumpedistriktet i New York, på Manhattans Upper East Side, bara ett tiotal kilometer, inte hundratals kilometer från eländet och fattigdomen.
Frågan som boken ställde var enkel, säger Putnam: "Har ni en aning om hur det känns att leva där, på er egen bakgård? Skulle ni klara av att leva så? Vill ni bo i ett USA med sådana sociala klyftor?" Många av de rika sade utan att blinka att ”varför inte, det är deras problem, inte vårt”. Men så fanns det också de rika som hajade till, säger Putnam.
– ”Hur den andra hälften lever” fick en del av de rika amerikanerna att tänka efter och konstatera att nej vet ni, så här kan vi inte ha det! Det här motsvarar inte min uppfattning av den amerikanska drömmen.
Under en relativt kort tid, bara cirka tio år, åren efter 1900 återuppfann USA sig självt på ett sätt som inte bara förbättrade de fattigas situation, utan ledde till att landet växte till att bli ett av världens rikaste och mäktigaste.
En unik reform
– Under åren som följde, från 1900 till 1910, genomförde USA en serie av omfattande sociala reformer som är helt unik i sitt slag än i denna dag, säger Putnam. Man införde minimilön, man stiftade lagar som förbjöd utnyttjandet av barnarbetskraft, och lagar rörande arbetssäkerheten på fabrikerna.
Men det är framför allt en reform som Putnam vill lyfta upp som särskilt viktig, och den hade med utbildningen att göra: införandet av det där som amerikanerna kallar High school.
– För första gången i USA:s och hela världens historia slog man fast att alla unga, oberoende av ursprung och samhällsklass, skulle garanteras möjligheten till en gratis fyra års utbildning av andra stadiet.
High school motsvarar ungefär en mix av vårt högstadium och gymnasium. Och på den här tiden, för drygt hundra år sedan, var detta någonting oerhört.
"Gud måste ha uppfunnit High School"
– Numera är high school-systemet så accepterat och så självklart att de flesta amerikaner har svårt att tänka sig att någon måste uppfinna det; så vitt de vet har Gud uppfunnit high school, menar Putnam.
Men så är det inte, fortsätter han: Systemet kom till som resultatet av ett aktivt och målmedvetet reformarbete. Och, påpekar Putnam, reformen började inte från Washington; det var inte Vita huset som tog initiativet till det här, det hela började från gräsrötterna, i små städer i den amerikanska Mellanvästern, orter med ett stort antal skandinaviska invandrare.
Och då kommer vi till den verkligt svåra biten. Att övertyga de rika om att det här var någonting som var värt att betala för.
– Den stora utmaningen var att förklara för stadens förmögna borgare och storbönder varför det var en smart investering att betala för gratis utbildning för de fattiga familjernas tonåringar. Jag menar, varför skulle de vilja göra det, säger Putnam. Deras barn hade redan fått en dyr, exklusiv privat utbildning och åkt iväg till Chicago för att tjäna pengar. "Varför skulle jag som en förmögen man vilja betala för att fattigt folks ungar ska få gå i high school?"
En smart investering
Och sannerligen, säger Putnam, det satt hårt åt. Men det var värt besväret.
– Införandet av gratis high school-utbildning var det bästa enskilda beslutet som någon någonsin har fattat i USA, hävdar Putnam.
Plötsligt hade USA en arbetarklass som var den bäst utbildade i hela världen, vilket ökade på USA:s produktivitet helt enormt. Putnam menar att största delen av all den ekonomiska tillväxt som USA upplevde under 1900-talet går att spåra till den här enskilda reformen: att man såg till att samtliga ungdomar hade åtminstone en andra gradens utbildning: fyra år av high school.
– De förmögna bankirerna, juristerna och de rika storbönderna som knorrade till en början, de märkte snart att high school var en smart investering som gjorde dem ännu rikare, säger Putnam.
Vår egen tids visioner
Samtidigt utjämnades också de sociala klyftorna genom att fattiga familjers levnadsstandard höjdes märkbart. Så alla vann på det hela – en fantastisk reform, säger Putnam och skiftar fokus mot vår egen tid. För att ta oss ur den nuvarande krisen så måste vi vara lika visionära som de var år 1900, säger han.
– Naturligtvis så kan vi inte använda samma knep den här gången. High school är redan uppfunnen. Men vi måste lära oss att tänka mer på lång sikt, vara lika fördomsfria och modiga som de var för mer än hundra år sedan. Vi behöver inse att reformer kostar pengar. High school-reformen var svindyr, men utdelningen var helt fenomenal.
Hör mera av Robert Putnams tankar i veckans Kvanthopp. Intervjun sändes ursprungligen 2015.