Istället för små skärmar i våra händer, sade Zuckerberg, ska Facebook sträva efter att bygga någonting som användaren kan flytta in i helt och hållet. Bokstavligen. En tredimensionell virtualvärld för samtliga våra sinnen, ett kaninhål kallat metaversum. En värld där din digitala representation, din avatar, kan vandra omkring i tre dimensioner och umgås med kompisar, shoppa och såklart också jobba.
Det allra senaste beträffande det här är att det här nya virtuella universumet ska byggas med EU som bas. Facebook ska nu rekrytera tiotusentals människor för det här ambitiösa projektet, framför allt i Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Polen, Nederländerna och Irland, enligt vad CNBC skriver.
"EU har flera fördelar som gör det till en utmärkt plats för techföretag att investera – en stor konsumentmarknad, förstklassiga universitet och, viktigast av allt, högkvalitativa talanger", skriver Facebook i ett uttalande.
En klar definition saknas ännu
Okej då, men vad är metaversum? Tja, att förklara exakt vad metaversum är, det är inte helt lätt, inte minst för att metaversum inte existerar ännu. Det finns inte ens någon allmänt accepterad definition av metaversum.
En populär förenkling är att det är en snitsigare och mer avancerad efterträdare till internet, framför allt till det mobila internet. I tre dimensioner, som sagt. Ett internet som du kan krypa in i. Och sannolikt försvinna totalt i, menar kritikerna. Du är ute och slår runt i världen medan din kropp samlar damm hemma i soffan.
Som så mycket annat av alla moderna prylar vi tar för givna numera, fick metaversum sin början i science fiction-litteraturen. Begreppet myntades av sci-fi-författaren Neal Stephenson i romanen Snow Crash från 1992. Där hänvisades det till en virtuell 3D-värld bebodd av riktiga människors digitala representationer, så kallade avatarer, som hade virtuella fighter med katanasvärd i digitala nattklubbar, i värsta Kill Bill-anda.
Vissa kanske också menar att det finns drag av the Matrix i konceptet metaversum. Men virtualvärlden i the Matrix är ju mera av ett digitalt fängelse där folk irrar omkring utan att ens vara medvetna om att de är vare sig virtuella eller fångar. Det är förstås möjligt att metaversum med tiden skulle spåra ut åt det hållet (och låt oss bara säga att Zuckerberg inte skulle vara Neo i den här metaforen, utan snarare kanske Agent Smith), men då går vi händelserna i förväg.
Slutet för de slutna plattformarna?
En annan källa till inspiration för metaversum-entusiasterna är Ernest Clines roman Ready Player One från 2011, som det också har gjorts film av. Datorspel som Fortnite och Roblox har redan en tid innehållit allt tydligare metaversum-liknande element.
- Just nu befinner vi oss i en era av slutna plattformar, säger Tim Sweeney, VD för Epic Games, spelföretaget bakom bland annat succéspelet Fortnite.
Sweeney hör också till dem som har sina egna planer på ett metaversum. Inte nödvändigtvis på Mark Zuckerbergs villkor, dock. Sweeney har uttalat sig kritiskt om Facebook och sättet som de hägnar in sina användare och isolerar dem från det övriga businessamfundet i stället för att koppla dem till det.
- Apple och Google surfar också på den vågen, säger Sweeney, och fortsätter:
- När vi kommer ur det här kommer alla att inse: “Okej, vi har tillbringat det senaste decenniet med att bli utnyttjade."
Virtuella sociala medier är inte någonting nytt: 2003 lanserades Second Life, en digital värld med sin egen valuta och allt, där man kunde låta sin avatar vandra omkring och träffa kompisar och shoppa och ha kul. Som mest hade Second Life runt 11 miljoner “invånare”. Till exempel så hade Sverige sin egen ambassad i Second Life. En rätt så komplett virtuell version av Malmö existerade i Second Life.
Men det hela fick aldrig riktigt luft under vingarna, kanske delvis för att tekniken inte var mogen. Upplevelsen av det hela var ganska klumpig och inte värst uppslukande, om vi säger så. Det hela var inte heller i tre dimensioner, man fick styra sin avatar på en vanlig tvådimensionell datorskärm.
Men nu när vi skriver 2021 börjar vi ha tekniken på plats, nu krävs det bara att någon knyter ihop alla trådarna, och Mark Zuckerberg vill gärna vara denna någon. Inte idag eller imorgon, de här sakerna tar tid, men inom 10 till 15 år ska det hela vara fullt utbyggt, tänker sig Zuckerberg enligt BBC.
Hur göra stålar på det hela?
Frågan som just nu håller Mark Zuckerberg, Tim Sweeney och de andra sociala media-entreprenörerna vakna är i alla fall: hur kan vi tjäna en hacka på den här science fiction-drömmen? Det behövs en businessmodell för det hela.
Och faktiskt: i januari 2020 skrev riskkapitalisten Matthew Ball en essä där han på sätt och vis skissade upp en just sådan. Han definierade några nyckelegenskaper som ett fullfjädrat metaversum måste innehålla. Så här lyder hans definition i ett nötskal:
”Metaversum är ett expansivt nätverk av beständiga 3D-världar och simuleringar. Det är en förlängning av användarnas identitet, fysiska uppenbarelse, historia, rättigheter och ekonomi. Upplevelsen delas synkront av i praktiken ett obegränsat antal användare, var och en med en individuell känsla av närvaro.”
Metaversum måste alltså enligt Matthew Ball innehålla en fullständig och självgående ekonomi. Du måste både kunna jobba och umgås och idka nöjen i metaversum.
Det måste också erbjuda vad Ball kallar en ”oöverträffad driftskompatibilitet” – på svenska: användarna måste kunna ta sina avatarer och varor från en plats i metaversum till en annan, oavsett vem som driver just den delen av det. Digitala tjänster köpta till exempel i Googles virtualbutik, skins och liknande, måste alltså fungera också i Apples virtuella miljö. Precis som du går in på Sokos med en hatt köpt på Stockmann. Till exempel.
Strikt taget ska inget enskilt företag driva metaversum. Det är tänkt att drivas av många olika aktörer på ett decentraliserat sätt. Lite som internet idag, eller kanske snarare som internet ursprungligen var menat att vara.
Men i praktiken skulle det ju nog finnas särskilt starka aktörer som är lite mer jämställda än alla andra, inte minst då den som tar initiativet till det hela, eller hur, mr. Zuckerberg?
Facebook i blåsväder
Mark Zuckerberg och Facebook agerar delvis utgående från en position där de står med ryggen mot väggen. De kämpar lite i motvind för tillfället. I USA förbereds just nu lagstiftning där man siktar på att tvinga Facebook-koncernen, som har börjat lukta farligt mycket av monopol, att knoppa av dotterbolagen Instagram och WhatsApp. Man vill också begränsa Facebooks förmåga att göra framtida företagsköp.
Så vissa menar att Zuckerberg försöker hålla sig steget före lagstiftarna och antimonopol-korstågarna genom att skapa en virtuell vilda västern-värld som han själv skapar, och vars “lagar” han själv som sheriff kan påverka. Redan de nuvarande sociala plattformarna är ju ofta nog så svåra för lagstiftarna att klämma åt. I den fullfjädrade 3D-versionen skulle lagstiftarna få det exponentiellt mycket kämpigare att se till att allt går rätt till.
Låt oss ta ett exempel från den senaste tiden. President Biden och andra Facebook-kritiker i USA har gått hårt åt Facebook för deras misslyckande med att sätta vaccinförnekarna och andra spridare av fejknyheter på plats. Zuckerbergs kommentar till det här låter oss kanske se en glimt av hur han ser sin roll i det kommande metaversum. Som en slags borgmästare, en som menar väl, men som naturligtvis inte kan hålla koll på allt.
- Det är lite som att bekämpa brottslighet i en stad, säger Zuckerberg i en intervju för the Verge. Ingen förväntar sig att du någonsin kommer att lösa alla brott i en stad.
Inget av det här med strävan att fly undan lagstiftarnas långa armar är sant om man frågar Mark Zuckerberg själv, såklart. Zuckerberg betonar att metaversum kommer att ge “enorma möjligheter för enskilda skapare och artister. Det kommer att ge ett hem åt individer som vill bo och arbeta långt från dagens stadskärnor. Det kommer att ge ett andningshål till människor som bor på platser där möjligheter till utbildning eller rekreation är begränsade”.
Ett fullfjädrat, fungerande metaversum kan vara det näst bästa alternativet till en fungerande teleportationsteknik, säger Zuckerberg. Vill du resa till Hotahejti i ett huj, eller se Bruce Springsteen live i Central Park, direkt från din soffa, utan långa flygresor och säkerhetskontroller? Inget problem – mot en blygsam ersättning såklart.
Vi är ju redan där, nästan
Sedan måste ju var och en ställa sig frågan: hur stor skulle skillnaden vara mot status quo: är vi inte redan delvis där, i den här semiverkligheten? Vi lever ju redan till en stor utsträckning i våra små, vitt glödande glasrektanglar.
Med mobilt internet har vi skapat en parallell värld som många människor flyr till från det att de vaknar tills stunden då de går och lägger sig. Åtminstone undertecknad medger öppet att det första jag gör då jag öppnar mina ögon är att grabba mobilen från nattduksbordet och kolla nattens notifikationer och se hur många likes mitt inlägg från kvällen innan har fått.
Jag är inte särskilt okej med att det är så här. Det är ju egentligen inte värst långt bort från knarkaren som måste få nålen i armvecket innan hen kan ta itu med dagen. Men så här är det nu hur som helst. Så här har det varit sedan 2008, då jag skaffade min första smarttelefon. Och kaninhålet kommer bara att bli djupare och mer vindlande, åtminstone om Mark Zuckerberg får bestämma.
Och det kan ju hända att coronapandemin har gjort sitt för att bereda marken för den här revolutionen, för metaversum. Vår uppfattning av vad det innebär att mötas och umgås har luckrats upp. Vi känner inte nödvändigtvis längre att det krävs fysisk närvaro för att mötas, inte på samma sätt som förr åtminstone.
Samtidigt är vi medvetna om bristerna med ett zoom-möte. Det må vara ett acceptabelt substitut då och då, men man får ju liksom aldrig den där känslan av ett delat rum, där Pelle sitter till vänster, hans röst kommer därifrån, och när man vrider på huvudet sitter Lisa där till höger.
Det är här som Zuckerberg vill komma in i bilden. Han vill erbjuda oss ett virtuellt rum där vi kan sitta i ring och sjunga Kumbaya medan vi håller hand och ser varandra i ögonen. Varefter vi kan gå ut och virtualshoppa på Harrods i London tillsammans, och kanske avsluta kvällen med att kila över till Hawaii och kolla in solnedgången. Hur som helst så handlar det om upplevelsen av att vara där på riktigt.
Tekniken sätter gränserna
Det finns dock problem med det här, trots att tekniken har kommit en lång väg sedan Second Lifes glansdagar. Visst, uppkopplingarna har blivit snabbare och vi har mobilt 5G och effektiva processorer som gör att allt flyter som smält smör, men själva upplevelsen lämnar fortfarande en del i övrigt att önska, om vi säger så.
Problemet nummer ett är VR-brillorna, virtualverklighetsglasögonen, som uppriktigt sagt suger just nu. Okej då, de har blivit bättre sedan Oculus gräsrotsfinansierade sina VR-brillor Oculus Rift via Kickstarter 2012 (Facebook köpte upp företaget Oculus VR 2014).
Dagens VR-brillor är lite mindre, lättare och mer strömlinjeformade än för tio år sedan, men låt oss nu vara helt ärliga här: du ser fortfarande mer eller mindre ut som en idiot med VR-brillor på huvudet. Åtminstone ser du väldigt nördig ut. Inte ens Kim Kardashian kunde få VR-brillor att se trendiga ut.
Google gjorde ett tappert försök med små, slimmade virtualbrillor kallade Google Glass, som i princip var som vanliga glasögon fast med en liten display uppe i högra kanten av synfältet. Försöket lades ned 2015. Användarna av Google Glass döptes i folkmun till glassholes, och det säger någonting om svårigheterna som Zuckerberg och kompisarna behöver övervinna innan virtualverklighet blir en grej för de stora, icke-nördiga massorna.
Och då har vi inte ännu ens nämnt alla de övriga sinnena som behöver vara inkopplade för att göra ett metaversum till en på riktigt uppslukande erfarenhet, som man vill hänga i. Vi behöver kunna krama varandra virtuellt, och på riktigt uppleva känslan av en annan, varm kropp mot vår. Det är ingen liten beställning åt ingenjörerna.
Kanske det blir Elon Musk, vår tids Edison och Tesla i en och samma person, som fixar även det här. Musk har ju en längre tid jobbat på någonting kallat Neuralink, ett implanterbart människa-dator-gränssnitt.
I princip skulle det göra alla VR-brillor och andra rackerier onödiga, när vi skulle kunna koppla upp våra hjärnor direkt på webben – eller i metaversum – och uppleva alltsammans direkt inuti våra huvuden, inklusive syn-, hörsel- och känselintrycken. Inte så lite spännande och skrämmande på en och samma gång.
Virtualvärldar i virtualvärldar...
Summa summarum, metaversum eller vad det sist och slutligen kommer att kallas, blir säkert verklighet i någon form, förr eller senare. Vad det kommer att leda till och hur det kommer att förändra världen, är det knappast någon som vet ännu. Men skisserna för det hela har tecknats upp i tysthet redan länge. Mark Zuckerbergs upprop och investeringsplaner för EU kan mycket väl bli startskottet för den mer konkreta delen av planen.
Sedan finns det ju naturligtvis de som menar att det hela i princip är lite gomorron yxskaft – vi lever redan i en virtuell verklighet, vi vet bara inte om det. Dagens ledande cyberintellektuella som Nick Bostrom och Neil DeGrasse Tyson har länge talat för att det finns en stor sannolikhet för att vår verklighet bara är en simulering som körs på någon högre stående civilisations datorer.
Faktum är att kvantmekaniken, vetenskapen om den lilla världen, på sätt och vis stöder den här tanken. På den allra minsta nivån, på elementarpartiklarnas och atomernas nivå, tycks en objektiv verklighet inte ens existera. Enskilda partiklar existerar bara som vågfunktioner och tycks bestämma sig för att finnas till endast då vi observerar dem. Man kan alltså på riktigt hävda att den fysiska verkligheten bara existerar på “beställning”, då någon observerar den.
Om allt det här verkar jobbigt (och det är det, självaste Albert Einstein fick huvudvärk av det), misströsta inte. Som en av kvantmekanikens pionjärer, fysikern Richard Feynman, sade “Om du tror att du förstår kvantmekaniken förstår du inte kvantmekaniken”.
En annan klok gubbe, biologen JBS Haldane, sade i sin tur så här: ”Universum är inte bara konstigare än vi antar; det är konstigare än vi kan anta.”
Var tar det hela slut?
Det finns till och med de som menar att det hela inte tar slut med den ena nivån av virtualitet. Den nämnda, högre stående civilisationen kan ju också i sin tur leva i en virtuell verklighet som någon på nivån ovanför dem kör. Och så vidare.
Då skulle vi ju bara skapa ytterligare en nivå i den här tårtan av virtuella världar, lager på lager. Zuckerberg står alltså i så fall i en lång kö med sitt föreslagna metaversum, han vet bara inte om det.
Det gäller kanske därför att göra det mesta av var dag här på vår nivå, låt oss säga att den är nummer sju. För det kan ju hända att någon nere på nivå tre snubblar på sladden och drar ut stöpseln, och sen är det kört, liksom.
Vi kan ju avsluta med ännu ett citat, den här gången av författaren Douglas Adams. Så här skriver han i boken Liftarens guide till galaxen:
Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat.
Uppdatering 22.10 kl. 12:30: Artikeln har utökats en aning med nya stycken här och där.