Så här presenterades Halloween – Amerikas stora Blåkullafest i en artikel, som med smärre ändringar i ordvalet publicerades i en rad riks- och finlandssvenska tidningar i månadsskiftet oktober-november 1949:
När månadens sista oktoberskymning faller över Amerika, förvandlas den nyktra vardagsvärlden till en sjudande häxkittel. Gator och bostäder befolkas av sjörövare, zigenare, clowner och spöken. I fönstren lyser grinande ansikten, som skurits ut i ihåliga pumpor med stearinljus i, benrangel skymtar i rummens dunkla hörn, och här och var ser man häxor rida på kvastskaft i sällskap med svarta kattor, flygande ugglor och fladdermöss.
Men dagen, amerikanernas halloween, är inte enbart spöklik. Särskilt för barnen är Halloween – näst julafton och den amerikanska nationaldagen, fjärde juli – den roligaste festen på året. Det går muntert till på bjudningarna med glada upptåg, sällskapslekar och dans.
Ta er an fortsättningen i förslagsvis Vasabladet eller Österbottningen, som tack vare de finlandssvenska fondernas insats står att läsa på Nationalbibliotekets webbplats.
Jag tänker inte berätta varför Halloween firas. Inte heller skära tänder över att en sådan smaklös, av hedendom och kommersialism genomdränkt fest tillåtits ta plats bland våra egna av hedendom och kommersialism genomdränkta fester. Här på Svenska Yle har vi redan länge stått till tjänst med både upplysning om Halloween och kritik av fenomenet.
Det som jag själv, långt inne i medelåldern, just nu tycker allra bäst om med Halloween är att ta reda på hur högtiden presenterats hos oss innan någon visste om den.
På en annan livsnödvändig webbplats, Inducks.org, finns så gott som alla serieavsnitt med Kalle Anka och övriga Disneyfigurer registrerade. Jag minns från min 70-talsbarndom bland annat en episod med Zeke Varg, som ger till ett vrål av fasa då ett par spöken och en häxa står vid hans dörr.
Vargen återhämtar sig snabbt från chocken. Hans son Lilla Vargen förklarar med ett fnissande att vi ju befinner oss i påskveckan (i svenska Kalle Anka & C:o), eller också erinrar Zeke sig plötsligt att det i dag hålls en stor maskerad i skogen (i finskspråkiga Aku Ankkas version).
Halloweenfirandet har i stor utsträckning nått ut över jorden via amerikansk populärkultur. Men det gick inte i en handvändning.
Jag minns också en ensiding av den store Carl Barks, där Kalle Anka försöker bota Kajsa från hennes ångest. Hon tycker det är så otäckt med de hemska masker som folk går omkring med nu i fastlagsveckan – Kalle menar att hon bara måste vänja sig, och han bidrar efter förmåga.
Även i andra tecknade serier från USA brukade ungarna stundom klä ut sig, gå sina grannar på nerverna och tigga godis. Och ständigt måste redaktörer och översättare söka hitta på en bra förklaring varför de gjorde det.
Peanuts / Snobben / Tenavat blev också hos oss en långkörare på dagstidningarnas seriesidor. Där brukar stackars Linus tillbringa halloweenkvällen i ett pumpaland, i väntan på att The Great Pumpkin / Pumpagubben ska komma upp, och flyga genom luften för att dela ut leksaker till snälla barn. De flesta populärkulturellt intresserade torde i dag känna till Linus pumpatro, som tolkats på en mängd olika vis och ofta alluderats på i andra serier och tv-produktioner.
Men för ett drygt halvsekel sedan måste myten ha uppfattats som mer än lovligt obegriplig. I en rad Peanuts-strippar från oktober 1964 försökte Linus bli vald till School President (det låter bättre än elevrådets ordförande, vilket var hans ambition i den svenska översättningen). Han sumpar sina chanser helt genom att i sitt avslutande valtal förkunna den fantastiska grönsakens snara ankomst.
När den här seriesekvensen första gången publicerades i vår kultursfär, lät den svenske översättaren Linus berätta för väljarna att det var jultomten som skulle komma. Jultomtens existens är lika tvivelaktig som storpumpans, och i ett valtal ska han absolut inte nämnas. I så måtto är auditoriets skrattsalvor begripliga.
Ändå undrar man varför en helt unik sagofigur måste bytas ut mot en mer välkänd dito. Var det på grund av rädsla – rädsla att blotta nämnandet av The Great Pumpkin skulle få serien att upplevas som alltför obegriplig?
Så där kunde man fortsätta raljera. Men frustandet förbyts i förundran och rentav någon form av vördnad, då man hittar uppgifter om den kanske första halloweenfesten på finländsk mark på Fiskartorpet den 31 oktober 1950. Hur främmande hela idén med välgörenhetsgalor än må kännas för oss – visst är det fint att festdagen introducerades i Finland av Krigsinvalidernas Brödraförbund, med syftet att hjälpa dem som hade det sämre.
Fler exempel i samma stil kunde säkert uppletas. Hur kom ni andra till insikt om Halloweens existens, och hur fördjupades insikten?