Om dessa väggar kunde tala – ja, hur hade det blivit då? En fråga som ofta ställs, men som väl aldrig fått något svar? Tills nu!
Hemligheten i Helmersbruk vänder sig till 9-12-åringar och har ett kapitel för varje dag i advent, plus prolog och epilog.
Här finns en sprakande brasa, snö, julkrubba och spirande vänskap som sakta men säkert bygger upp en varm julkänsla.
Men jag misstänker att en hel del läsare kommer få svårt att hålla sig till endast ett kapitel om dagen. Efter en lite långsammare start är det, sådär framemot andra advent, så mysigt rysligt att man bara vill sätta allt annat på paus och läsa, läsa, läsa.
Övergiven herrgård full av hemligheter
12-åriga Flora blir i december 1975 medsläpad av sin mamma Linn till en gammal portvaktsstuga vid havet. Floras pappa har precis gått bort och mamman tycker att de både behöver miljöombyte. Intill portvaktsstugan ligger en enorm övergiven herrgård med rosenträdgård, orangeri och en stor busklabyrint.
Det visar sig att det är en minst sagt besjälad plats de kommit till. Tanken är att Linn ska skriva på sin bok medan Flora gör sina medhavda skoluppgifter. Men när Linn absorberas av sitt skrivande försvinner Flora ut på ägorna istället.
Det är det vackraste hus Flora någonsin sett och hon känner sig förunderligt hemmastadd. Hon skulle bra gärna vilja komma in och se hur det ser ut därinne. Men den gamla herrgården visar sig ha en egen agenda - och just väggar som kan tala.
Med hjälp av en vit ekorre och en märkligt gammelmodig pojke som oförklarligt dyker upp från ingenstans försöker Herrgården säga Flora något. Den tycks redo att avslöja en väl bevarad hemlighet för att bli räddad undan sitt hotande öde - att bli uppköpt och jämnad med marken till förmån för ett hotell.
Påminner om Maria Gripe
Boken är snyggt grafiskt formgiven med till synes gulnade papper för de gamla brev som Flora hittar. Elin Sandström står för stämningsfulla illustrationer i färg.
Bilderna är placerade i först i varje kapitel och avslöjar vad som komma skall, vilket ibland blir till en fin indragare, men emellanåt något av en spoiler.
Frantz har flera deckare och barn- och ungdomsböcker bakom sig och även om de haft stora kvalitéer så har där också funnits något ”duktigt”. Jag får bilden av att Frantz tidigare skrivit enligt en plan, spaltat upp allt som brukar tillhöra den aktuella genren och sedan bockat av.
Men att hon här istället börjat skriva organiskt, låtit berättelsen flöda och därmed verkligen blåst liv i den. De tidigare skarpa nybörjarkanterna är nu runda; det är ett författarskap som hittat hem.
Jag läser med samma känsla i kroppen som när jag som barn läste Maria Gripes Skuggan över stenbänken (1982) och Agnes Cecilia. (1981). Det är inte bara underhållning för stunden utan lämnar efter sig en lust och vilja att ge sig ut på egna upptäcktsfärder, en förväntan om att varje ny plats kan bära på dolda budskap, lönndörrar och hemligheter som väntar på att bli avslöjade.
Känslan av att världen är en magisk plats där förunderliga och spännande saker kan ske – magisk realism när det är som allra bäst.
Författaren Eva Frantz är redaktör på Svenska Yle. Den här recensionen är därför skriven av en utomstående recensent.