Det var en tweet som fick en att sätta sig rak i ryggen.
"Ledda av kriminella. Vico, Miske, Petev, ett gäng agenter. I stället för att vårt fotbollslandslag enar landet har vi blivit en Ebay-sida för att fylla kriminellas plånböcker."
Bosnien-Hercegovinas tidigare landslagsmålvakt Asmir Begovic pekade på tomma läktare i Zenica då landslaget mötte Kuwait i en landskamp i september som en symbol. För ett land och för ett förbund som inte fungerar över huvud taget.
De senaste dagarna har vi kunnat läsa om ett tillspetsat läge i Bosnien-Hercegovina. Den serbiska delen av landet, med ledaren Milorad Dodik i fronten, har hotat med att bryta sig ur fredsavtalet som skrevs på 90-talet.
FN rapporterar om ett verkligt hot om en väpnad konflikt – och här ska Finland spela fotboll framför ögonen på Dodiks systerson. Vico Zeljkovic är nämligen ordförande i det bosniska fotbollsförbundet, ett förbund som står stadigt med båda fötterna i korruption.
Idrott och politik hänger ihop?
Det oroliga läget i Bosnien-Hercegovina har löpt som en röd tråd genom landslagets medieträffar under veckan. Presschefen Timo Walden har fått ge senaste nytt, förbundsbasen Ari Lahti har hänvisat till Uefas säkerhetsarrangemang och spelarna har inte kunnat säga annat än "vi litar på de som bestämmer".
Kurvan har pekat spikrakt neråt
Finland har landat i ett land som har en sårig och traumatisk historia med Bosnienkriget som delade folket och spridde ut flyende människor över hela världen.
I det fotbollslandslag som tog sig till VM i Brasilien 2014 hittade folket för stunden en punkt att vara överens om. Spelare med splittrad etnisk, religiös och geografisk bakgrund – lejonparten av spelarna i truppen startade sin fotbollskarriär på annat håll än i Bosnien – flöt ihop i ett fungerande landslag som fick VM-avancemanget i Kaunas, folkfesten i Sarajevo och slutspelsmatcherna i Sydamerika.
Nu är det betydligt svårare att få landet och laget att hänga samman. De etniska gränserna är fastfrusna, fattigdom och korruption stämplar nutid och hotar framtid – och för fotbollslandslaget har kurvan pekat spikrakt neråt efter succéåren då alla cirklar slöts.
Vico Zeljkovic har placerat ut sina män i landslaget med chefen Zvjezdan Misimovic och förbundskaptenen Ivaylo Petev, några storspelare har tackat för sig på grund av personerna som styr i förbundet, intresset har sjunkit radikalt – och dessutom vinner laget knappt matcher längre.
Ändå, trots alla brister och öppna sår: Här kommer Finland och minns vad som hände senast.
Blev en referensram för Kanerva
Finlands sämsta landskamp sen Hasse Backes dagar som förbundskapten, titulerade jag den där kaotiska kvalkvällen för två år sen.
Landslaget var uselt, vi kände knappt igen oss.
Det här har också fungerat som en referensram för Markku Kanerva. Kollapsen gjorde att Kanerva fick vatten på kvarn för en radikal förändring för 4–4–2-vana Finland. Spel med tre mittbackar flög upp som huvudspåret för finländska landslaget.
Det har fungerat med varierande kvalitet, ofta så rörigt att man har undrat vad poängen är. Nu finns inga felmarginaler eller livlinor.
Industrilukten hänger bastant över Zenica, arenan kommer att fyllas med hetsig stämning och det är en nu eller aldrig-kväll i VM-kvalet för två lag som verkligen behöver poäng.
– Roligt, stressande, inspirerande … Allt stämmer, det blir en mix. Det gäller att gilla de här matcherna som har finalkaraktär, sa Rasmus Schüller när jag frågade om vilka känslor som snurrar i ett omklädningsrum inför en sån här drabbning.
På andra sidan känslostormen och Zenica väntar hemfärd, uppladdning och sista kvalkvällen med fullproppade Olympiastadion och världsmästaren Frankrike.
Det blir alldeles oavsett tufft. Nu gäller det att åtminstone ta poäng och skaffa någon form av slagläge inför sista nittio.