En demonstration i laglojalitet, effektivitet och följsamhet. En kväll för förstärkta drömmar och nya förhoppningar.
När två gånger fyrtiofem minuter kvalfotboll skulle summeras i mörkret i Zenica log Markku Kanerva.
– Ni ser en väldigt glad och stolt man.
Man kan tycka att det har varit si och så av den varan under 2021.
Största delen av sina snart fem år som finländsk förbundskapten har Markku Kanerva kört med blå diplomatskyltar som en historisk landslagstränare. I år har det börjat knaka i fogarna emellanåt.
Få segrar, försiktigt och uddlöst spel i EM, en envis trogenhet till 3–5–2 och en plattmatch mot Ukraina har gett anledning till lite tvivel. Var EM-sommaren en slutpunkt för en era?
Verkligen.
Men här fick vi en kväll som byggde hopp och tro på en ny våg av framgång, med nya spelare och liknande metoder.
Bosnien-Hercegovina har blivit ett sorgebarn i den europeiska fotbollsfamiljen de senaste åren, men oavsett hur motståndet uppträdde bjöd Finland på ett koncentrerat kvalitetsbevis som står i kontrast till några sladdriga prestationer.
Det här var Markku Kanervas noggranna och rejäla Finland.
Gav äldre gardet kalla handen
Finland anlände till ett Bosnien-Hercegovina i gungning i torsdags kväll för att göra upp med en traumatisk kvalkväll som sorterat in landslaget i ett före och ett efter.
Skeppsbrottet i Zenica för två år sen har kommit att prägla landslaget oväntat mycket. Sen den dagen är tre mittbackar Kanervas favorit – och han skickade ut samma formation till ödesmatchen i VM-kvalet.
Alla visste om att tre poäng i praktiken var ett måste för att hålla VM-drömmar vid liv. Då gav han det äldre gardet kalla handen: Paulus Arajuuri, Joona Toivio, Jere Uronen och Joel Pohjanpalo satt på bänken – och skadade Tim Sparvs bäst före-datum verkar obönhörligen ha passerat.
Farhågan att det skulle bli en krävande kväll städades undan relativt hastigt. En jobbig start var väntad mot framforsande bosnier, ett framåtlutat Finland efter första kvarten var välkommet.
Finland hade mod och tålamod för att hålla i bollen, växlade in Glen Kamara och Robin Lod i spelet och satte Teemu Pukki och Marcus Forss i rörelse på lockande ytor.
Det var en av Finlands allra bästa offensiva perioder under hela året. Det gav ett friläge, en straff, ett mål och löfte om mycket mer.
Motståndet var klart starkare än det var när Finland visade upp lite rolig fotboll för en månad sen i Kazakstan, men det var lika kul den här gången. Finland värderade rätt och blottlade Bosniens stumhet i de defensiva rörelserna.
Svepte in nytt blod i landslaget
Jukka Raitalas utvisning (rätt dömd, förstås) delade ut korten på nytt, men i en av de mest händelsetäta landskamperna på väldigt länge sorterade Finland rätt i match och prestation.
De fortsatte att vara konkreta och farliga framåt, gjorde två mål (hör gärna VAR-överläggningarna som godkände Daniel O'Shaughnessys 3–1) och försvarade eget straffområde med goda betyg.
Det var nittio minuter som svepte in nytt blod i landslaget. Robert Ivanov, Leo Väisänen och Daniel O'Shaughnessy höll där bak, Marcus Forss bidrog på bästa sätt där framme och Urho Nissilä fortsätter att vara självklar i en blåvit tröja.
Det var Finlands bästa fotbollsprestation för året, en av de tyngsta bortasegrarna på 2000-talet och en insats som ger landslaget chansen att säkra en plats i VM-playoff av egen kraft i sista omgången i en tuff kvalgrupp.
Det är oerhört starkt gjort – speciellt när Kanerva dessutom rör runt i någon form av generationsväxling vid sidan om den nödvändiga resultatleveransen. Bra dag på jobbet?
– Ni ser en väldigt glad och stolt man, som Kanerva sa själv.