Minnesanteckningar, fragment, skisser, brevväxlingar och dagböcker.
De senaste åren har den finlandssvenska, och svenska, litteraturen nästan svämmat över av självbiografiska verk där jaget står i centrum – ett jag som kan vara lika med det faktiska jaget, men också lätt kamouflerat och fiktionaliserat.
Otto Gabrielsson klev in på den litterära parnassen som ett yrväder en dag i maj 2020 med Vildhavre, en bok skriven i dagboksform.
Vildhavre. Sista brevet till pappa är en svavelosande och svidande uppgörelse med en frånvarande, motsträvig och ofrivillig far. Boken är den försmådda och förskjutna sonens avskedsbrev till en far som dessvärre (eller dessbättre) han dö innan han fick läsa det offentliga brevet.
Det visade sig snart att det fanns många läsare som var nyfikna på att läsa om Otto Gabrielssons komplicerade relation till sin far Jörn Donner.
Boken fick enorm uppmärksamhet i medier såväl i Finland som i Sverige, och jag kan tänka mig att boken kom att få en livsförändrande inverkan på Otto Gabrielssons liv.
Att gå från att vara en okänd, osäker och skygg man som helst vistas på torpet på den småländska landsbygden till att exponeras och diskuteras i offentligheten, bli något av en kändis, måste sätta sin spår, tänker jag mig.
Men i den nya boken Motborgare, som består av dagboksanteckningar från sommaren 2019 till hösten 2020, finns knappt några synliga spår av detta.
Från tiden kring faderns död i slutet av januari 2020 finns inga anteckningar alls, och jag föreställer mig att det är ett medvetet val att inte dryfta de känslor som faderns bortgång gett upphov till.
Om mottagandet av Vildhavre finns bara en kort kommentar som anspelar på en recension av boken i Expressen:
”Jag kan förstå att psykologen Margit Richter från Jokkmokk diagnosticerade mitt mående som dåligt. Hon har alldeles rätt. Jag är ett ogräs som inte borde finnas till, som saknar nytta och mening på fältet.”
Resten är tystnad.
Drömmen om att stå utanför samhället
Som titeln på den nya boken anger är ett centralt tema i boken huruvida det går att vara motborgare i stället för medborgare, dvs. om det går att ställa sig i opposition mot samhället, och vad det i så fall innebär – ekonomiskt, socialt och mentalt.
Sommaren 2019 är Otto Gabrielsson 37 år gammal och för första gången i sitt liv kommer han att ha ett regelrätt sommarjobb, eller ett avlönat jobb överhuvudtaget.
De senaste tjugo åren har Otto studerat – allt från olika ämnen inom humaniora till psykologi, men också livet ute på landet i Småland dit han reser så ofta han kan för att få vara ifred för människor och storstadens larm.
Studieskulderna uppgår till uppemot en halv miljon svenska kronor.
Jag är en nitlott som inte kommer att ge något tillbaka. Jag är en förlustaffär för samhället
ur Motborgare
Otto bär på en dröm (romantisk eller realistisk?) om att kunna bosätta sig ute i skogen långt borta från civilisationen:
”Det hus (den vrå) jag planerat i två decennier kommer att ligga så långt bort som möjligt från människan. I en gigantisk tallskog vid en tjärn. Jag kommer slå gräs även där. Bara för att kunna gå utan skor och observera hur den smutsiga stadsfoten går genom det daggvåta gräset, renas och förenas med naturen. Jag ska lyssna noga till varje steg – hur foten sjunker ner och kommer hem, lägger sig tillrätta mot jorden.”
Jag kommer att tänka på alla dessa män (och någon enstaka kvinna) som skrivit om sin längtan att lämna civilisationen bakom sig, dra ut i vildmarken och ägna sig åt att kontemplera, skriva, skapa, leva i samklang med naturen och det egna jaget, själen.
I den finlandssvenska litteraturen har vi t.ex. en författare som Bosse Hellsten som i ett flertal verk skrivit om drömmen om det bohemiska konstnärslivet, om en stark vilja att ta avstånd och att ställa sig utanför och bortom olika förväntningar och sammanhang.
I de två syskondiktsamlingarna Solen dånar på (2011) och Eldorado (2013) drar sig författarjaget tillbaka för att leva och skriva i en fallfärdig stationsbyggnad vid bangården i Orivesi, och i en fjällstuga vid trädgränsen i Inari.
Bosse Hellstens alter ego vittnar om en konstant längtan efter den gränslösa friheten – och då framför allt i det vilda och otuktade landskapet.
En Peter Pan som aldrig vill bliva stur
Hos Bosse Hellsten korrelerar det yttre landskapet ofta med det inre landskapet – ett kargt, öde och tomt landskap där endast de vilda djuren får plats.
Till sommaren 2020 kommer Otto Gabrielsson att vara klar med sina studier och då börjar ett nytt skede i livet – ett skede då Otto förväntas bege sig ut i förvärvslivet och tjäna pengar, stadga sig och bli en god och nyttig samhällsmedborgare.
Men Otto bär på en längtan efter det fria, en längtan efter att kunna ta avstånd från alla förväntningar och alla tvång som vuxenheten för med sig.
Det är som om Otto har svårt att släppa greppet om sin ungdom – sin bekymmerslöshet och sitt oberoende, sin lättsinnighet och sin frihet. Symptomatiskt nog har Otto också flyttat tillbaka till pojkrummet hemma hos mamma.
Är det möjligen så att Otto lider av Peter Pan-syndromet och mer än gärna skulle ta ett av Pippi Långstrumps krumelurpiller?
Det är en sorts mental stympning att lönearbeta
ur Motborgare
Den diskussion som Otto Gabrielsson för med sig själv kring samhällsansvar och medborgarskap å ena sidan samt samhällsfrånvändhet och motborgarskap å andra sidan blir rätt så spretig och fragmentarisk.
Jag hade önskat mig mer analytiska och djuplodande moraliska och etiska resonemang kring motstånd och avståndstagande i dagens prestationssamhälle som i hög grad värderar människor enligt deras sociala status och ekonomiska framgång.
Eventuellt har spretigheten att göra med dagboken som form som tillåter att resonemang blir hängande i luften. De kortfattade och (tillsynes?) snabbt nertecknade och skissartade texterna präglas också av en viss nyckfullhet och slumpmässighet.
Dagboken som form krävande
Motborgare är skriven i dagboksform men löst format som ett personligt brev till det som kallas för "organisationen", arbetsförmedlingen eller samhället i stort.
Som litterär form är dagboksformen krävande.
För att dagboken ska väcka intresse för en bredare allmänhet krävs att texten har ett litterärt värde rent formmässigt och stilistiskt samt att innehållet är angeläget och engagerande.
Att författaren förmår lyfta blicken och placera jaget i en större kontext, att hen lyckas förstå, undersöka och analysera sig själv och sin roll i familjen/samhället/världen i ett bredare perspektiv så att det som är botten i författarens dagboksjag också är botten i mig som läsare.
De senaste åren har bl.a. författare som Lars Norén och Ulf Lundell gett ut flera tjocka tegelstenar med dagboksanteckningar där det egna jaget fritt fått ge utlopp för all världens nöjen och nojor, skvaller och svador, självbespeglingar och självspäkningar, utfall och infall, utbrott och uppbrott.
Böcker utan personnamnsregister som tvingat alla nyfikna att läsa igenom tusentals sidor för att eventuellt få syn på sig själva bland alla dem som får sig en skopa ovett eller som får ett godkännande och absolution.
Till denna lista kan man med fog också tillfoga Jörn Donner och framför allt hans mastodontverk Mammuten (2013) – en bok som fick Otto Gabrielsson att börja skriva på den dagbok som kom ut ifjol med titeln Vildhavre. Sista brevet till pappa.
I Mammuten skriver Donner att de två "tillfälligt hopkomna 80-talsbarnen var misstag, båda två". När Otto Gabrielsson läste att han var ”ett misstag” var det nära att knäcka honom: "Mammuten har inte lyckats döda mig än. Men jag är ordentligt tillplattad. Nu skriver jag det här brevet, och det är ett sätt att resa mig".
Alla dessa ovan nämnda offentliga dagböcker har ett enormt skvallervärde som i många fall överstiger det rent litterära värdet.
Jag är en person som drömmer. Inte en person som gör
ur Motborgare
Texten tung av onödig ballast
Till formen är Vildhavre och Motborgare likadant uppbyggda och tidsmässigt tar Motborgare vid där Vildhavre slutar. Där Vildhavre hade ett tydligt fokus, ett ärende och en uttalad agenda känns Motborgare öppnare och lösare i konturerna.
I Motborgare står Otto på egna ben utan kryckan Jörn Donner att luta sig mot.
Fram träder bilden av en man som snart fyller 40 och som känner sig rätt så vilsen i tillvaron. En känslig, tillbakadragen och arbetsskygg man som helst av allt skulle tillbringa dagarna utom synhåll för andra människor, ta dagen som den kommer och ägna sig åt oblomoveri.
Dagboksanteckningarna fylls av allt från upprördhet över en seglivad marktvist med en granne på landet och skam över en alltför riklig alkoholkonsumtion till reflektioner kring den egna oförmågan, oviljan och tafattheten att ta tag i livet.
Under de långa nattimmarna när Otto sommarjobbar som boendestödjare på ett stödboende tvingas han för första gången i sitt liv ta ansvar för annat än sig själv – en insikt och erfarenhet som känns som en uppenbarelse och tankeställare för honom.
Vildhavre vibrerade av indignation och förakt – som en alltför länge tillbakahållen störtflod vällde all ilska och besvikelse fram över sidorna. Den underliggande smärtan och skavande sorgen var påtaglig och också berörande. Samtidigt körde boken fast i alltför många upprepningar, och belastades delvis av ett ältande och jolmande som blev lätt påfrestande i längden.
Dessvärre lider Motborgare av samma repetitiva grepp och texten tyngs ner av alltför tung ballast.
Här finns mycket som skulle ha kunnat strykas eller bantas ner. För egen del finner jag det rätt så ointressant, för att inte säga irriterande, att för n:te gången läsa om vilken snabbmat författarjaget äter, vilken sorts öl han dricker, eller var och hur han pissar.
Men samtidigt måste det också sägas att texten ger uttryck för överraskande liknelser, iakttagelser och reflektioner som är fångade med språklig exakthet, lakonisk humor och inte minst välbehövlig självdistans och självinsikt:
"Var och en måste få känna sig bra på något. Jag är bra på att falla och springa undan".
Lyssna på en intervju med Otto Gabrielsson om Motborgare:
I ett avsnitt av Kulturpodden pratar vi om viljan att ställa sig utanför samhället - bl.a. om Otto Gabrielssons bok Motborgare:
