Precis så här ska det kännas när en stor fotbollskväll närmar sig. 30 000 kroppar rörde sig målmedvetet mot elljuset, brännmärkta av den fullständiga farsen vid publikinsläppen i den riktiga nyöppningen av Olympiastadion för en månad sen var de dessutom här i tid.
Suset gick genom luften, förväntan och längtan gick att känna på med fingerspetsarna. Volymen var uppvriden till max, stadion blinkade och blixtrade, fyrtio fransmän på sin lilla tårtbit sjöng Marseljäsen med stolthet i stämman, en hel kurva med blåvitt hopp och söta drömmar vädrade morgonluft.
Nu? Kanske?
Det är exakt hit landslaget har tagit oss. Med på resor som är nya, fina, fräscha, dramatiska. Hand i hand från Jerevan och Vaduz, via Tammerfors och Helsingfors till Köpenhamn och Zenica.
Resan som är mödan värd? Äsch, det var här och nu, två timmar laddade med vändningar och spänning. En rysaravslutning?
Då fick vi det här.
Idrott är som allra bäst när man blir överraskad. Många av de stora sportberättelserna har ett skimmer av oväntad charm runt sig.
När man började kittla det känselsprötet (kunde det gå, ändå?) väggspelade Karim Benzema och Kylian Mbappé in 1–0 mot Finland, efter det vek bleka Bosnien ner sig en gång till och till slut trädde makalösa Mbappé in ett mål i överljudshastighet.
Det var släckt och stängt i hela Europa, det var ett manus som en cynisk finländare hade kunnat skriva två dagar före avspark. Det här var, ärligt sagt, dramatik utan nerv.
Trotjänare fick kollektivt tack
Det var ju däremot inte mot Frankrike det gick fel i kryssens kvalgrupp.
När det framgångsrika kvalet till EM-slutspelet pågick 2019 kommer jag ihåg det som Tim Sparv hamrade in samling efter samling:
– Vi ska vinna våra hemmamatcher.
Med en poäng av nio möjliga mot Frankrike, Ukraina och Bosnien-Hercegovina är det inte speciellt svårt att lägga fingret på var den här VM-drömmen sist och slutligen gick upp i rök.
Mörkret lade sig över olycksaliga Olympiastadion, landslaget växelsjöng ändå med hemmakurvan en gång till och delade ut ett kollektivt tack till två trotjänare.
Paulus Arajuuri och Joona Toivio har varit ett cementblock av rutin och resoluta tag under Markku Kanervas fem år som förbundskapten. Nu är det slut, man undrar nyfiket om någon till väljer att stiga av det här tåget när det återstår över ett år tills nästa EM-kval startar.
De lämnar i så fall ett landslag som förvaltas med varsamma händer.
T-korsning – långt till nästa EM
När klockan tickade mot ett i natt fick det finländska laget fortfarande svara på frågor i stadionkällaren. Sista kapitlet för ett helt unikt landslagsår är skrivet – och trots att slutpunkten blev trist och förutsägbar finns det också all orsak att känna glädje för finländska framsteg.
– Ett enormt år för landslaget. Vi har ett EM som vi aldrig kommer att glömma, ett VM-kval där vi hämtade oss och spelade om en playoffplats. Det ger tro, nya spelare är på väg in – och i min egen kalender är EM i Tyskland 2024 inringat med bred tusch, säger Lukas Hradecky.
Kanerva pratade om sin process, lagbygget som virvlar vidare och 2022-programmet som "bara" innehåller en intensiv Nations League-vända.
Den avslutade VM-kvalcykeln blir på det hela taget en T-korsning. Långt över två år till nästa EM-chans är en lång tid i fotboll.
Mycket kan hända, mycket kommer att hända.
Riktningen är ändå rätt, signalerna är positiva inför framtiden. Jag är rätt säker på att det blir dramatiskt då.