Det finns en alldeles speciell sten – en rund, grå sten med en vit ring på, som ett öga, som en ö, som ett bo, eller som ett ansikte.
En sten som vandrar genom berättelserna i Karin Erlandssons nya bok Hem – genom seklerna, från hand till hand, från kvinna till man, från far till dotter, från mor till dotter.
Stenen är konkret – man kan leka med den, man kan slänga bort den och man kan vårda den ömt – men stenen med den runda cirkeln är givetvis också laddad med symbolik.
Som ett löfte, som en talisman, som en besvärjelse, som ett tecken på samhörighet och sammanhållning, som ett uttryck för det som består när allt annat brister och faller samman.
Eller som en bild av det hål och den tomhet som uppstår när någon är frånvarande eller försvinner spårlöst.
I de tio berättelserna i Hem lär vi känna tio kvinnor som levt på olika ställen på Åland under olika tider – från vikingatiden i Saltvik fram till Mariehamn i slutet av 2010-talet och ett kort sista kapitel där vi landar i stenåldern, i en tid då de första människorna bosatte sig på öarna i den åländska skärgården.
Ekon av en stark litterär tradition
I den åländska historien och vardagen har havet och sjöfarten alltid spelat en stor roll.
Havet är inte ett hinder utan en väg, något som förenar och binder samman. Men havet både ger och tar, och havet skiljer också åt.
Många är skildringarna av sjömansgossen som drar bort till fjärran land medan hans lilla, lilla vän står sörjande på strand i väntan på kistor fulla med silver och guld, siden och sammetstyg.
I en intervju för Nya Åland (25.10.2021) säger Karin Erlandsson att det finns en anledning till att hon velat skriva om kvinnorna som fått ta hand om hem och hushåll medan männen rest runt på de sju haven:
– Kvinnor har huvudrollerna i alla delar. Min tes var att äventyret inte utspelar sig på haven utan hemma. Det finns en romantisk bild om sjömannen som lämnade allt men hur var det for kvinnorna som stannade på landbacken?
I Hem faller Karin Erlandsson tillbaka på en lång tradition av berättelser om kvinnor/sjömanshustrur/fiskarhustrur som skött grovjobbet på gården medan männen vistats på havet, kvinnor som blickat ut mot horisonten med längtan och saknad, med oro och vånda.
Jag tänker framför allt på några framstående åländska författarkolleger till Erlandsson som i sina verk skildrat vardagen och livet hemmavid som ett minst lika stort äventyr och slitgöra som livet till sjöss.
Anni Blomqvist som skrivit om torpar- och fiskarhustrun Maja och hennes strävsamma liv ute på Stormskäret, Sally Salminen som skrev om den stolta och självständiga sjömanshustrun Katrina på Torsö, och inte minst Ulla-Lena Lundberg som i ett flertal verk skildrat den åländska sjöfartshistoriens utveckling ur olika perspektiv.
Trådarna bakåt finns där som en underström, ett eko mellan kobbar och skär.
Tider av oro
De tio kvinnor som tar plats i Karin Erlandssons berättelser bildar en kör av röster som ömsom sjunger om kvinnans hårda lott och hustruns trosvissa längtan, ömsom om moderns bottenlösa sorg och dotterns gnagande oro.
Vi får bland annat träffa Lia som lever i en vikingaby i Saltvik på 800-talet. Medan hennes man Olof är ute och seglar är tiden inne för Lia att föda, och hon föder en son, den förstfödde. Men det visar sig snart att sonen inte är som andra barn: ”Han var något främmande, en fisk som borde ha fötts i havet och inte av henne.”
Vad gör man med en son som inte kommer att kunna bidra till försörjningen, en son som aldrig kommer att kunna följa med sin far ut på havet?
På 1200-talet möter vi Ragnhild vars åldrande far Birger beslutar om att låta uppföra en kyrka i Jomala: ”Den ska vara av sten (---). Trä brinner och förmultnar, men jag bygger för evigheten.”
Ragnhild ber skulptören göra en bild av faderns ansikte uppe i valvet – ett ansikte som en gosse på skolutflykt får syn på drygt 800 år senare.
Flera av berättelserna utspelar sig under tider av oro och osäkerhet.
Under Stora ofreden tvingade den ryska armén folk på flykt och många ålänningar flydde med båt till Sverige – bland dem tvillingarna Karla och Per som i sista stund lyckas lägga ut.
Alla lyckades inte fly undan de annalkande ryssarna, och hundratals åländska kvinnor och flickor blev bortrövade.
Krigsåren på 1940-talet satte djupa s(p)år i mångas liv – de åländska sjömän som råkade befinna sig i tyskkontrollerade hamnar när Finland ingick vapenstillestånd med Sovjetunionen år 1944 blev tillfångatagna av tyskarna.
Hemma i Finström sommaren 1945 går lilla Flör omkring och väntar på en far som inte hör av sig. När Flör sitter och vaktar byns telefoncentral uppe på vinden händer det att hon lyfter på luren i hopp om att höra faderns röst – men hon hör bara brus, som i den snäcka hon fått av sin far.
Kärlek, åtrå och otro
Ett centralt tema i berättelserna är kärlek och åtrå – och otro finns också med på ett hörn.
År 1902 får vi följa med på ett traditionellt midsommarfirande i Geta med midsommarstång, spelmansmusik och ringdans.
Barndomsvännerna Maria och Alfred tassar och trevar sig fram, på en gång osäkra på vad framtiden kommer att bära med sig men samtidigt säkra på att deras liv kommer att följa ett givet och färdigt utstakat mönster.
Tidevarv komma och tidevarv gå, och berättelse för berättelse sker små förskjutningar och förändringar i hur man ser på sig själv, på varandra och på omvärlden. Samhället utvecklas, seder och bruk växlar. Cementerade könsroller och maktstrukturer luckras upp, och synen på kärlek och sexualitet förändras.
I en av de sista texterna får vi träffa Tuula som slutade jobba som parfymförsäljare på färja när hon gifte sig med Bengt. Medan Bengt går på långfart förväntas Tuula ta hand om såväl hus som svärmor.
Tuula är en udda fågel i 1970-talets Eckerö – hon kommer utifrån och hennes modersmål är finska. Det är inte alltid lätt att skapa sig ett sammanhang i den nya miljön.
När Bengt kommer hem efter ett halvår till sjöss förväntar han sig att Tuula beredvilligt och utan knot ska bejaka hans sexuella fantasier. Det är inte heller alltid så lätt.
År 2019 är rollerna förändrade: Carolin jobbar som kallskänka på Sverigebåten, vilket innebär att hon jobbar en vecka, är ledig en vecka.
Hemma i Mariehamn tar hennes man hand om vardagspusslet med mat, läxor och bråk. En arbetsfördelning som sliter hårt på relationen. Att vara förälder på distans via mobilen är inte lätt. Och Carolin tvingas leva med ständigt dåligt samvete – hon är inte där när barnen behöver henne som mest.
Starkt berörande om hem och hav
Hem är en starkt berörande samling texter som spänner över hela känsloregistret.
Karin Erlandsson har en förmåga att fånga hela världen i en detalj – att fånga all den längtan och den oro som hjärtat rymmer i en bortvänd rygg eller i ett nyskurat golv.
Förutom att Erlandsson i varje enskild text ger uttryck för en inkännande och medkännande syn på människan i all hens enslighet och envetenhet, maktlöshet och målmedvetenhet, ger hon prov på omfattande kunskaper om allt från båtbygge och bakning till åländska dialekter och sjöfartsterminologi.
Havet, vattnet, isen samt olika båtar och fartyg letar sig in i texterna och utgör ett centralt element i bildspråket och i skildringen av känslor och erfarenheter – än står en man och ser ut över dansgolvet som om han spanade ut över havet, än känns ett samlag som att vara en båt i storm, än gnisslar lederna som årtullar när man ror.
Det är ingen slump att Karin Erlandssons bok kommer ut just i år när Åland firar 100 år av självstyre.
Förutom att Hem är en samling berättelser som fokuserar på mellanmänskliga relationer under olika tider, är Hem också ett slags hembygds- och folklivsskildring där läsaren tas med på en tidsresa till olika platser på Åland – orter som på olika sätt stått i händelsernas centrum eller platser som spelat en roll i den åländska historien.
På så sätt blir Hem också en lektion, eller snarare tio lektioner, i geografi och historia.
I slutet av boken ingår en diger källförteckning samt information om den historiska bakgrunden till varje enskilt kapitel. Som gjort för vidare självstudier eller för skolundervisning.
Lyssna på Kulturpodden om aktuella Ålandsskildringar - bland dem Karin Erlandssons bok Hem:
