Trots en anspråkslös kustremsa på 60 kilometer är Belgien en stormakt vad vindkraft till havs beträffar.
I dagens läge tillgodoser de havsbaserade vindparkerna elbehovet för över två miljoner belgiska hushåll. Det här placerar Belgien på en femte plats i global jämförelse. Mer satsningar är att vänta inom de närmaste åren.
– Vi är på väg mot en situation där mellan 35 och 40 procent av energin kommer att vara förnybar år 2030, säger Ronnie Belmans som är emeritusprofessor och expert på energifrågor.
Förutom vindkraften till havs kommer Belgien också satsa på att bygga ut fler vindparker på fastlandet samt på solenergi.
Satsningarna på förnybara energikällor ska väga upp för nedläggningen av kärnkraften under de närmaste åren.
Kärnkraften fasas ut
I decennier har kärnkraften varit en hörnsten för elproduktionen i Belgien. För tillfället står kärnkraften för nästan hälften av all el som produceras i Belgien.
Under de närmaste åren kommer kärnkraften ändå att fasas ut i Belgien. Klart är att fem av de sju äldsta reaktorerna vid kärnkraftsanläggningarna i Doel och Tihange kommer att läggas ned före utgången av 2025.
Som bäst diskuteras om livslängden för de två yngsta reaktorerna kunde förlängas. Frågan splittrar den flämländska liberalen Alexander De Croos regering.
– Det handlar om ett politiskt beslut. Vår nuvarande lagstiftning utgår från att samtliga sju reaktorer läggs ned, säger Ronnie Belmans.
Investeringar i nya gaskraftverk
På sikt hoppas man att vindkraften och solenergin ska kompensera utfasningen av kärnenergin. Att bygga ut den förnybara kapaciteten sker ändå inte över en natt.
För att trygga eltillförseln under övergångsperioden subventionerar regeringen utbyggnaden av nya gaskraftverk. Enligt Belgiens federala planeringsbyrå leder det här till att koldioxidutsläppen ökar.
– Regeringen hävdar att gaskraften är nödvändiga för att kompensera för nedläggningen av kärnkraftverken, säger Ike Teuling vid medborgarorganisationen Tegengas Dégaze.
– Men enligt många experter är elproduktionen i Belgien tillräcklig. Vi behöver alltså inte bygga ut ny kapacitet, i synnerhet inte sådan som bygger på fossila bränslen.
Enligt Teuling är det på tok för sent att introducera nya fossila bränslen som en del av övergången. Istället behövs radikala beslut som minskar utsläppen.
Hon medger att det här kan vara utmanande i ett land som Belgien där en stor del uppvärmningen sker med hjälp av gas. Men att ersätta gasuppvärmningen med el från gaskraftverk är inte heller en hållbar lösning, fortsätter hon.
En övergripande europeisk diskussion
Frågan om hur man ska överbrygga växlingen till förnybara energiformer är inte utmärkande för Belgien utan något som genomsyrar diskussionen inom hela EU.
– De flesta EU-länder har beslutat att bygga ut förnybara energiformer med gas som reservkälla, säger Christian Egenhofer som är ansvarig för energi- och klimatfrågor vid Brysseltankesmedjan CEPS.
– Andra länder förlitar sig istället på kärnkraft som är koldioxidneutralt. Men för vissa länder är det här ett oacceptabelt alternativ.
Dragkampen mellan gas och kärnkraft sätter sin prägel på debatten om EU:s taxonomi - ett klassificeringssystem för hållbara investeringar. Finland anser att kärnkraften ska beaktas i taxonomin som en hållbar investering som bidrar till att minska koldioxidutsläppen.
Samtidigt sätter sig Finland på tvären mot en del av taxonomin som reglerar hur skogsbruket ska se ut för att uppfylla kriterierna för gröna investeringar, bland annat genom att begränsa kalhyggen.
Enligt Christian Egenhofer är det naturligt att medlemsländerna flyttar fram positionerna då deras intressen står på spel.
– Man höjer insatserna för att få något annat i utbyte.
Det hela kommer ändå att utmynna i en kompromiss tror Egenhofer.
– När allt kommer omkring måste medlemsstaterna kunna leva med taxonomin.