I mars 1995 skjuts modeprinsen Maurizio Gucci till döds på öppen gata. Tjugosex år senare levererar Hollywoodkungen Ridley “Blade Runner” Scott sin version av händelsen som satte punkt för en av vår tids glittrande sagor.
En slutpunkt som med schwung inleder filmen House of Gucci. I svepande rörelser får vi följa hur den välklädde Maurizio Gucci (Adam Driver) dricker sitt morgonkaffe på en uteservering.
Hur han reser sig, rättar till den snyggt skurna kostymen, betalar, fäster upp byxbuntarna och sätter sig på cykeln för att vingla iväg genom den nymornade staden.
Han ser både nöjd och glad ut dessa sista ögonblick i livet. Ögonblicket därpå smäller det och filmen spolas tillbaka till 1970-talets Milano.
En pulserande stad där den livsbejakande sekreteraren Patrizia Reggiani (Lady Gaga) drömmer om en ljusnande framtid.
Som uppenbarar sig i form av en ung man vid namn Maurizio Gucci - arvtagare till ett modeimperium i vars kulisser det pågår en maktkamp som kunde platsa i vilken maffiastory som helst.
Eller i ett såpaseriemanus.
Guccivaganza – med extra allt
House of Gucci är en film som inte låter sig fångas i små ord. Nej, här krävs både versaler och utropstecken. Vilket gör att recensenter världen över släpat fram det tunga artilleriet.
Kitschig, svulstig, överlång, smörig och högljudd är bara några av de begrepp som avlossats.
Och det är inte svårt att haka på den svadan eftersom filmen onekligen är på tok för yvig för sitt eget bästa. Men jag vill gärna tillägga att den samtidigt är ytterst underhållande i all sin kitschiga svulstighet.
Lite som det där 1980-talsplagget man gärna skrattar åt - samtidigt som man njutningsfullt klämmer på axelstoppningen.
Faktum är att den närmare tre timmar långa resan genom familjen Guccis öden och äventyr blir en slags studie i alla former av “extra allt”. Med skådespelare som tar ut svängarna medan både musikavdelningen och designteamet löpt amok i sina respektive arkiv.
Från Al till Adam
För regissören Ridley Scott är detta årets andra premiär efter The Duel som också ståtade med Adam Driver i en huvudroll. Två storfilmer på ett år är ett imponerande saldo för en regissör som hunnit fylla 83. Och som under åren gett oss filmer som Alien, Gladiator och Thelma & Louise.
En regissör som i House of Gucci satt ihop en ensemble av skådespelare som alla har en utpräglad image - och som här får en chans att leka med densamma.
Al Pacino tillåts spela ut hela sitt italienska maffiaregister medan Jeremy Irons är kyligt intellektuell som aldrig förr. Accenten må vara italiensk, men hans utstrålning andas Oxford och Cambridge.
Den vardagligt avväpnande Adam Driver levererar ännu en solid tolkning, även om det stundvis är svårt att skaka av sig känslan av att man betraktar Adam Driver som klätt ut sig till Maurizio Gucci.
Detta i motsats till Jared Leto som är helt oigenkännlig i rollen som Paolo Gucci - den andra arvtagaren. Letos tolkning är i alla avseenden extrem, men genom lagren av smink och tyg lyser äkta känslor som gör att man känner både med och för honom.
Lady Gaga gör en Cher
Och så har vi den egentliga huvudrollsinnehavaren - Lady Gaga. Popstjärnan som blev en filmstjärna i och med A Star is Born och som denna gång säger sig ha levt i full symbios med sin rollkaraktär.
Hon har gjort allt för att iklä sig Patrizia Reggianis berättelse - utom att kontakta Reggiani själv, något som väckt starka reaktioner hos den idag 76-åriga italienskan.
Kvinnan som klev in i en drömvärld som hon försökte göra till sin. Och om man får tro filmen var det detta misslyckande som formade och slipade henne tills kanterna blev farligt vassa.
Det är ingen lätt roll, men Lady Gaga gör den med inlevelse. Även om scenerna med Selma Hayeks färgstarka sierska stundvis blir flera nummer för stora.
I de mer dämpade scenerna däremot går tankarna till hur effektivt Cher i tiderna lyckades tona ner sin extravaganta popimage i filmer som Silkwood och Moonstruck.
Den nivån uppnår Lady Gaga inte - åtminstone inte ännu.
Poängen med det hela?
Den som går och ser The House of Gucci skall inte förvänta sig någon mordutredning med dokumentär prägel - det här är en välorkestrerad modevisning. Idel yta, ädel show.
Men det hindrar inte att själva grundstoryn är intressant. Den förföriska och brutala framgångssagan. Maktkampen, mordet och frågan om hur man förnyar ett brand. Om och om igen.
För att inte tala om skildringen av vad pengar och framgång gör med en människa. Var hade Maurizio och Patricia varit i dag om de fortsatt att leva det enkla liv som inledde deras gemensamma resa?
Tiden då Maurizio avsvor sig allt samröre med sin faders hus. Tiden innan Patricia började försegla sina löften med eden: “In the name of the Father, the Son and the House of Gucci”.
Lyssna på Kulturpodden om mode och House of Gucci:
