"Jag tror vi om tjugo år kommer leva i en värld som i sig är politisk, där allt vi gör har politiska konsekvenser för våra egna liv. Vi kommer inte kunna leva lika individualistiskt och egoistiskt som vi gör nu.
Med det sagt tror jag inte det är eftersträvansvärt att alla skriver politiskt, det är för konstnärligt hämmande. Litteraturen behöver också vara fri från den sortens krav.
Sedan tror jag faktiskt att ett visst mått verklighetsflykt behövs vid sidan av allt detta. Vi behöver också skönhet, enkelhet och vila för att kunna leva meningsfulla liv".
"Jag är inte van vid att bli fotograferad".
Matilda Södergran har rest från sitt hem i Sverige för en vecka och inte kunnat packa med sig någon rekvisita, men fotografen har hittat några höstkvistar som snabbt förvandlas till en fantasivärld.
"Det är kul att få leka lite".
"Till viss del styrs vi redan nu oundvikligen av algoritmer i mycket av informationen vi möter och tar till oss. Men jag tror också att vi alltid har ett eget val i vad vi konsumerar och upplever, precis som innan sociala medier och strömningstjänster kom in i bilden. De som verkligen är litteraturintresserade eller specialintresserade av en viss genre eller författare kommer ju att följa den utgivningen oavsett vart algoritmen pekar en.
Jag tror ett större motstånd mot den här nya handfallenheten kommer att växa fram, att vi i framtiden inte låter oss styras lika mycket utan tar större kontroll över vår egen tid och vilken information vi tar till oss. Det ställer förstås högre krav på oss själva.
2040 tror jag att vår tids kriser oundvikligen kommer ta stor plats i litteraturen. Klimatförändringarna kommer troligen vara närvarande i alla kulturyttringar, både indirekt och direkt, eftersom vi behöver kunna reflektera kring komplexa frågor med hjälp av komplexa uttryck.
Jag har tänkt mycket på Bertolt Brecht-citatet som ofta lyfts fram när det handlar om litteraturens roll i politiska frågor: Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet. När Brecht skrev dikten på 1930-talet syftade han på den tystnad som rådde bland intellektuella gällande det politiska läget i Europa.
Jag tänker att ett perspektivskifte redan nu har ägt rum, det anses inte längre brottsligt att skriva om träd, tvärtom är ju skogen en av vår tids stora ödesfrågor. Det är varken verklighetsflykt eller yta att tala om naturen, tvärtom är det på djupet förenat med vad det innebär att vara människa i dag".
Vi gör intervjun per mejl. Det handlar inte om att stora positiva recensioner av Matildas senaste bok gjort hennes almanacka fullbokad, utan om att hon föredrar att uttrycka sig i skrift. "Intervjuer slukar mycket energi", säger hon när vi flera veckor senare träffas i fotostudion. Den skrivna texten är hennes hemmaplan. Där vill hon hålla sig.
"Eftersom naturen som vi känner den idag eller kände den igår inte kommer vara densamma om tjugo år är det högst politiskt att skriva om dessa ämnen, oavsett hur politisk texten i sig är. Om vi inte skriver om träd tiger vi också om den grymhet som nu pågår, oansvarig skogsavverkning, lokalt och globalt, kopplingen mellan regnskogsskövling och köttkonsumtion, kopplingen mellan kost och klimat. Det i sig blir medvetet eller omedvetet politiskt.
Det akuta läget kan ju göra att det blir överflödigt att alls göra konst, men samtidigt är det i poesin och i konsten i stort som det finns ett språk för saker som kanske är omöjliga att sätta ord på i dagligt tal.
Jag tror på att litteraturen har en politisk potential, men samtidigt tror jag inte att den är medel nog till förändring. Vi måste också engagera oss utanför våra skrån för att uppnå verklig förändring, jag tror inte att alla svar finns i litteraturen eller hur den bör se ut för att kunna leda till något större.
Det tror jag är viktigt, att inte känna att man kan luta sig tillbaka bara för att man gör politisk konst utan att göra verkliga förändringar i sitt eget liv. En dikt kan till exempel aldrig nå ut till så många att den kan påverka på ett samhälleligt plan, men den kan däremot påverka den individ som läser den. Och det är ju individer tillsammans som skapar kollektiv och strukturell förändring. Alla medel till förändring räknas, och om den kraften finns i litteraturen så sprider den sig också utanför sitt sammanhang.
Jag har en kluven inställning till litteratur där frågor allt för svartvitt skrivs fram och besvaras. Jag tror på den slags konst som snarare ställer fler svåra frågor, som utmanar oss att tänka längre. De frågor som inte har något entydigt svar kan kanske bara diskuteras genom fler frågor".
"I poesin upplever jag att det finns utrymme för de komplexa frågorna och känslorna, att spegla dem i ett språk som också är undflyende, mångfasetterat, fragmentariskt. På så sätt ser jag inte litteraturen som en tillflyktsort i sådana här lägen utan faktiskt som ett sorts hjälpmedel eller ett steg i att närma oss viktiga frågor.
Om konsten inte avkrävs att sitta inne på alla svar blir den ett safe space där vi får lov att vara omprövande, naiva, realistiska, politiska, emotionella, allt på samma gång. En plats att samla kraft, en plats för fritt tänkande och rörlighet när allt annat är utom vår kontroll.
Kanske blir hybridformerna därför viktigare. I framtiden kanske genrer sammanblandas i högre grad, formerna luckras upp precis som formerna för vårt liv luckras upp. Det rör sig om för stora frågor för att uttrycka sig kring på ett avklarnat och tydligt sätt, och därför kommer också språket och de litterära formerna att spegla det".
"Det är sant att mycket idag kretsar kring författaren som person, eller snarare persona. Författaren ställs framför boken så pass att boken inte längre får tala för sig själv. Författaren förväntas vara sin egen litteraturvetare och på sätt och vis ge bort hela boken i förväg i intervjuer och samtal, så att det snart inte finns något kvar att upptäcka för läsaren.
Om utvecklingen fortsätter som det ser ut i dag kommer mycket mer av marknadsföringen av böcker att läggas på författarna själva. Författarrollen blir mer och mer utåtriktad och idag anses det nästan vara en självklarhet att författare är offentliga personer som framträder ofta och är aktiva i sociala medier.
För mig är det här faktiskt en rätt dystopisk utveckling. Ibland känns det som om många skriver för att bli författare istället för att bli författare för att de skriver".
"Men jag tror att det går att ställa sig lite vid sidan av allt det där, och istället ägna sig åt det som är centralt för en själv. För mig är det skrivandet, läsandet, att vara författare i det lilla. Det är inte så böcker säljs i stora upplagor, men kanske är det så man hittar ro till att faktiskt skriva och tänka. Jag tror det går att nå ut ändå, att ha meningsfulla möten med sina läsare på andra sätt, som genom uppläsningar.
Kanske drömmer jag om en lite mer avslappnad bokbransch som inte är så hetsig och ängslig, en lite lugnare bransch där böckerna står i centrum istället för personerna, där smal litteratur ryms bredvid bred, där översättningar inte behöver komma ut samma dag som originalet på grund av risken att förlora läsare, där allt inte styrs av marknadsintressen utan där litteraturen får vara fri".
"Jag tycker det just nu ser ganska mörkt ut för bokaffärerna, antikvariat och små bokhandlar går på knäna. Samtidigt finns en rörelse som vill bevara boklådorna, allt fler vill köpa böcker av sin lokala bokhandlare och förstår problematiken i att enbart handla från nätbokhandlar. Jag tror den rörelsen kommer växa sig starkare. Den hör ihop med den större rörelsen att stötta småskaligt och närproducerat.
Ljudböcker och e-böcker kommer förstås att fortsätta växa och ljudboken kommer helt säkert bli ett av litteraturens huvudsakliga format. Men det behöver inte vara ett skräckscenario. Den fysiska boken kommer säkert att överleva, folk kommer alltid att vilja läsa fysiska böcker.
Parallellt tror jag att de som redan nu vänder sig ifrån överdriven skärmanvändning kommer bli fler och att många aktivt kommer att försöka minska sin digitala kulturkonsumtion. Då tror jag absolut att det analoga kommer bli mer och mer eftertraktat.
Jag tror vi kommer att uppvärdera boken som fysiskt objekt, som något som inte bara är slit och släng och billighetsupplagor, utan snarare välarbetade, vackert formgivna böcker som värderas högre än den snabbare multitaskingläsarten som ju lyssnandet på gott och ont är".
Och slutligen: Du själv om tjugo år?
"Det här är en intressant fråga för mig som alldeles nyligen insåg att jag verkligen inte kunde föreställa mig mig själv om tjugo år. Det är abstrakt på något sätt att tänka att jag fortfarande ska hålla på och skriva böcker, att det alls ska vara möjligt att litterära processer ska fortsätta ske inom mig.
Varje ny bok känns alltid omöjlig att skriva, men plötsligt är den skriven, som om det sker lite utanför en själv. Troligtvis kommer det vara likadant om tjugo år. Jag hoppas att jag då kommer kunna gå djupare in i det utforskande jag redan har påbörjat.
Jag tror aldrig man blir trygg i sitt eget skrivande. Att bli det är kanske den största faran, det känns inte eftersträvansvärt att ha ett tillbakalutat förhållningssätt till något som förhoppningsvis ska kännas viktigt och brännande.
Det vill jag att skrivandet ska vara. Annars kan det faktiskt kvitta".
Lyssna på Kulturpodden om framtidens konst:
