Vissa trodde på noll medaljer, andra på en, få hade förväntat sig mer än det. Förväntningarna inför sommar-OS i Tokyo var rejält nedskruvade, men visst blev det ett par brons
Först simmade Matti Mattsson hem ett skrällbrons på 200 meter bröst och sedan höll boxaren Mira Potkonen för trycket och upprepade bronsbragden från Rio.
Slutet gott, allting gott? Inte enligt Yle Sportens årskrönika, där redaktörerna Toffe Herberts och Anki Karhu debatterade tillsammans med kollegan Kaj Kunnas.
Två brons är helt enkelt för dåligt. I en internationell jämförelse är Finland oceaner bakom andra nordiska länder och parkerar också bakom lilleputtländer som San Marino.
Herberts berättar att han gästade Sveriges Radios sändning under den sista OS-dagen och kom in i studion glad i hågen efter de två medaljerna.
– Jag tyckte att det hade gått bra för Finland, svenskarna tittade på mig och undrade vad som hänt med finländsk idrott när vi är så otroligt dåliga.
Brutal nordisk jämförelse
Danmark tog elva medaljer i Tokyo, Sverige nio och Norge åtta. Herberts tycker att en nordisk jämförelse är högrelevant, med tanke på Finlands uttalade mål att vara bäst i Norden 2020, det så kallade Vision 2020-projektet.
– Det är en otrolig besvikelse för idrottsnationen Finland att vi är på den nivå som vi är. Estland och Lettland tog guld i OS, så vi kan inte heller skylla på att vi jämför oss med större nationer. Att vara på 85:e plats i en medaljtabell är för dåligt för Finland.
Gapet till de nordiska kollegorna blir extra brutalt då man plockar med resultatet i Rio 2016, påpekar Kunnas. I de två senaste upplagorna av sommar-OS har Danmark tagit 26 medaljer (5 guld), Sverige 20 medaljer (5 guld) och Norge 12 medaljer (4 guld). Finlands saldo är 3 brons.
Till invånarantal är Sverige ungefär dubbelt så stort som Finland, medan Norge och Danmark är lika stora. Island, med 370 000 invånare, tog noll medaljer.
– De fixar dessutom guld i stora grenar, Duplantis i stav, Ståhl i diskus, Warholm på 400 meter häck och Ingebrigtsen på 1 500 meter … man tar guld överallt i alla tänkbara grenar, där USA är med och borde sopa golvet, säger Kunnas.
– Det har gått tio år sedan projektet att göra Finland bäst i Norden och siffrorna är just nu så brutala att det är svårt att förstå. Det kan hända att andra länder satsar mer pengar, men det kan ändå inte förklara skillnaden.
Karhu är på Kunnas linje:
– Efter det här kan ingen säga att Finland är en idrottsnation och känna stolthet. Målet att vara bäst i Norden klingar så illa. Nu lever vi i 2021 och är så långt nere i träsket som man kan komma. Det är sorgligt.
Det positiva: Truppen överraskade
Men i juletider gäller det också att se det positiva i situationen. Eller som Karhu säger: Det är inte vettigt att bara gräva ner sig.
I en internationell jämförelse underpresterade Finland grovt, men om man granskar hur truppen presterade relativt till tidigare resultat var resultatet positivt.
– Det var en framgång för truppen, fler lyckades än misslyckades, säger Herberts.
Förutom Mattsson och Potkonen var Eetu Kallioinen några patroner från medalj, Sara Kuivisto stod för en galen rekordslakt i sommarhettan, Wilma Murto var femma i stav och Arvi Savolainen brottades om bronset.
– Jag ger den finländska truppen betyget 9-, det var berömligt. Vi hade överraskningar som Murto som man aldrig hade förväntat sig, säger Kunnas.
Trion Kallioinen, Murto och Savolainen är dessutom bara 23 år gamla och potentiella framgångsnamn i OS i Paris, sommaren 2024.
Men:
– Vi vet redan nu att medaljsiffrorna kommer att vara lika dystra i Paris. Den nuvarande olympiaden är kortare än vanligt, bara tre år, och det finns ingen chans att vi skulle komma upp på 8–10 medaljer i Paris, säger Herberts och fortsätter:
Jag tror mer på julgubben än att vi skulle kunna ta åtta eller tio medaljer i Paris
Anki Karhu
– Murto, Kallioinen och Savolainen kan vara jättebra om ett par år, men Savolainen har problem med rytmstörningar, Murtos gren är brutalt konkurrensutsatt och Kallioinens slumpfylld, tycker jag. Så vi kan faktiskt gräva oss ner ännu djupare.
Anki Karhu håller med:
– Jag tror mer på julgubben än att vi skulle kunna ta åtta eller tio medaljer i Paris.
Bollsporter orsaken till kräftgången?
Diskussionspanelen är överens: Problemen inom den finländska toppidrotten handlar om ett strukturellt problem. De övriga nordiska länderna är bättre på att effektivt utnyttja resurser för att nå framgång.
– Tanken var att toppidrottsnheten skulle gynna den finländska idrotten och ta oss tillbaka till toppen. I stället har gropen blivit djupare. Det handlar om ett systemfel. Om man fixar det i Sverige, Estland och San Marino, varför gör vi inte det här? frågar sig Karhu
Kunnas säger att han grubblat på orsakerna bakom de magra medaljraderna.
– Under de senaste 20–30 åren har vi blivit ett jättebra bollsportsland. Vi har blivit bra på fotboll, volleyboll, basket, innebandy … vi är nästan lika bra som Sverige om vi tar alla bollsporter i beaktande, säger han och får mothugg av Herberts, som räknar upp andra nordiska länders framgångar i bollsporter.
Till slut levererar Karhu receptet till medaljframgång.
– Det vore lättast om innebandy och boboll blev OS-grenar. Då kunde vi ta fem medaljer.