Det är inte lätt att övertyga människor, upptagna med ett jäktigt vardagsliv där varje minut verkar fyllas av arbets- och familjeförpliktelser, att ställa upp i val. En valkampanj är tidskrävande och nervpåfrestande, och det är inte alltid heller det enklaste för kandidaten att övertyga familjen om att det är just till det som den knappa fritiden ska användas.
Efter valet är de flesta som ställt upp dessutom besvikna på sitt personliga röstetal eftersom förväntningarna är orealistiska. Psykologin bakom en valkampanj går ut på att intala sig själv på att man blir vald, trots att det ofta både saknas kampanjerfarenhet och resurser för det. För om man inte själv tror på inval, tror väl ingen det, sägs det. Och de som har den erfarenheten i bagaget är inte alltid så pigga på att vara med igen.
Samtidigt är det av avgörande betydelse för partierna att kandidatlistan är bred. Det räcker inte att satsa på enskilda toppnamn. Invalet av de mest kända kandidaterna förutsätter nämligen att tusentals fotsoldater ställer upp i ur och skur för att se till att jämförelsetalen blir tillräckligt höga för partiet som helhet. Så fungerar vårt valsystem.
Och samtidigt som partifunktionärer tycker om att betona att politik är ett lagspel, är det bra att minnas att rivaliteten inom laget kan vara större än rivaliteten mellan spelare från olika lag. Många framgångsrika politiker har vassa armbågar och har starka åsikter om vem som alls ska få ställa upp, så att den egna positionen inom valkretsen eller partiet inte äventyras.
Så när listan väl är inlämnad, kan partisekreteraren dra en lättnadens suck. Om nomineringen gått bra, är hälften vunnet.
Tunga och breda listor
De flesta partier kan också vara nöjda med mängden och tyngden på kandidaterna de lyckats ragga upp för välfärdsområdesvalet. Speciellt Samlingspartiet och SDP har varit framgångsrika i att vaska fram kandidater i hela landet. Bägge har också många erfarna och kända profiler uppställda, vid sidan av proffs inom social- och hälsovården.
Inte heller Sannfinländarna har orsak att vara missnöjda med sin tredje plats i antalet kandidater. Centern har inte lika många kandidater, men även de har välkända politiker på listorna. SFP hart också lyckats väl i de områden där merparten av partiets väljare bor. Egentliga Finland är undantaget: där satsar partiet på valförbund med Samlingspartiet, så kandidatmängden är mindre.
Att partierna huvudsakligen lyckats bra i nomineringen vittnar om att valet upplevs som viktigt. Den första mandatperioden kommer också att vara central i definierandet av hur den politiska styrningen av välfärdsområdena kommer att se ut i framtiden. De politiska och ideologiska valen man gör kommer att ha mycket konkret betydelse för människor.
Väljer fullmäktige att rikta resurser till privat- eller offentlig service – och till vilken utsträckning – är en klassisk fråga som kommer att vara central. Var servicen koncentreras när den egna kommunen inte längre har ansvar över social- och hälsovården är också stor fråga.
Eftersom valet och politiken specifikt handlar om social- och hälsovårdsfrågor, är det också lätt hänt att specialistjargongen tar över och att besluten känns avlägsna. Givetvis är det viktigt med praktisk kunskap om till exempel vården, men eftersom politik uttryckligen inte är tjänstemannastyre, måste de nya fullmäktigeledamöterna inse att besluten i sista hand måste fattas utgående från värderingar och intressen – precis som i all politik, alltså.
Och för att demokratin ska förverkligas, måste beslutsfattarna tala ett språk som går hem hos väljarna. För de specialister som blir invalda, gäller det alltså att lära sig placera frågorna i en större politisk kontext. För allmänpolitikerna gäller det däremot att lära sig om hur social- och hälsovården fungerar i praktiken. Det kan alltså bli en belönande upplevelse både för kandidater och partier att ta del av valet - trots all blod, svett, tårar och uteblivna hemmakvällar det också innebär.