Året var 1931 då läskedrycksfirman Coca-Cola gav illustratören Haddon Sundblom i uppdrag att måla en jultomte för sin reklamkampanj. Sundbloms cocacola-tomte har sedan dess blivit den moderna prototypen för julbisin: en varm, jovial karaktär med rosiga kinder, vitt skägg, rund mage och röd rock och luva. Visste du förresten att Haddon Sundblom, mannen bakom cocacola-tomten, var av åländsk härkomst (hans pappa kom från Föglö)?
Men bara för att Haddon Sundblom populariserade den moderna bilden av julgubben betyder inte att han uppfann den. Den rödklädda julgubben hade faktiskt existerat redan innan den amerikanska läskedrycksjätten tyglade honom till sitt marknadsföringsmaskineri. Det mesta av Santa Claus moderna skepnad sattes ihop av den tysk-amerikanska serietecknaren Thomas Nast på 1870-talet. Samma kille som lanserade åsnan och elefanten som symboler för de amerikanska partierna, demokraterna och republikanerna.
Men nu ska vi inte tala desto mer om den moderna, kommersiella julgubben. Veckans Kvanthopp handlar alltså om biskopen av Myra, Nikolaus, som levde under det tredje århundradet av vår tideräkning, då kristendomen höll på att etablera sig i det kollapsande romarriket. Den ursprungliga förebilden för alla barns bästa vän, Chris Kringle, alias Santa Claus / jultomten / julgubben / julbisin (men julbocken är faktiskt en separat typ. Mer om det senare).
Nikolaus får av någon anledning mig att tänka på den amerikanske actionhjälten Chuck Norris, som det existerar en oändlig mängd internetskrönor om. Typ "Chuck Norris tårar botar cancer. Synd att han aldrig har gråtit." Eller "den enda gången Chuck Norris har haft fel var när han trodde att han hade gjort ett misstag".
Precis som internets bild av Chuck Norris var också Nikolaus en man vars förmågor, åtminstone enligt den tidens legender, inte kände några gränser. Så häv var Nikolaus när det kom till att göra mirakel att han sedermera blev känd som Nikolaus undergöraren. Följaktligen vill alla ha hans beskydd: Nikolaus är skyddshelgon för sjömän, köpmän, bågskyttar, ångerfulla tjuvar, barn, bryggare, pantlånare, ogifta människor och studenter. Och han vördas alltså som helgon både i katolska kyrkan och av de grekisk-ortodoxa.
Men vem var han på riktigt?
Nikolaus av Myra, som han hette (grekiska Νικολαος, latin Nicolaus Myrensis eller Nicolaus de Myris), föddes omkring år 270 i den grekiska hamnstaden Patara i dagens Turkiet, till rika kristna föräldrar. Enligt vad som berättas om den unge Nikolaus, hade han redan som spädbarn en ”helgonlik personlighet” och lite av en eremit redan då. Bland annat avstod han från att dia sin mor på onsdagar och fredagar.
Men i verkligheten finns det ganska lite trovärdig information att gå efter när det kommer till den här tidiga kristna mirakelmannen. De tidigaste berättelserna om Nikolaus liv skrevs århundraden efter hans död och legenderna har sannolikt broderats ut en del under seklernas gång.
Enligt vissa källor hette Nikolaus föräldrar Epiphanius (Ἐπιφάνιος) och Johanna (Ἰωάννα). (Tänk på det, du som heter Johanna, du har samma namn som julgubbens mamma!) Det sägs att Nikolaus farbror var biskop i staden Myra, och att det var farbrodern som kände igen sin brorsons kallelse och vigde honom till präst. Farbrodern ska också ha tagit över som Nikolaus fosterfar efter att föräldrarna dog i pesten.
Efter att hans föräldrar dog sägs det att Nikolaus, som var i tonåren vid den här tiden, delade ut hela sitt arv till de fattiga (föräldrarna var alltså förmögna). Men också här får vi ta senare krönikörers ord på saken, för precis som julgubbens egenhändigt författade memoarer också saknas, finns det heller inga texter kvar som Nikolaus själv skulle ha skrivit.
Nikolaus nämns inte heller av några samtida krönikörer. Det är å andra sidan inte så konstigt med tanke på tiden vi snackar om här. Romarriket stod med ena foten i graven, barbarerna bankade på portarna och samhället knakade i fogarna. Men baserat på de tidigaste omnämnandena av Nikolaus var kulten kring honom redan rätt så väletablerad när vi kommer till 500-talet.
Nikolaus och de tre fattiga flickorna
Och åtminstone i fansens ögon var Nikolaus en riktig hejare på allt som han företog sig. I sin mest berömda bedrift som tecknades ned av den syriske patriarken Mikael den store på 800-talet, fick Nikolaus höra om en from man som tidigare varit välbärgad men som hade förlorat allt på grund av "djävulens ränker". Mannen hade därför inte råd med någon ordentlig hemgift för sina tre döttrar. I värsta fall skulle döttrarna därför tvingas prostituera sig.
Som den rättskaffens karl Nikolaus var ville han naturligtvis hjälpa de stackars utsatta flickorna. Men han var för blygsam för att hjälpa familjen offentligt, så han gick till till familjens hus i skydd av nattens mörker. Där kastade han en säck fylld med guldmynt in genom fönstret.
Pappan ordnade omedelbart ett äktenskap för sin första dotter, och efter hennes bröllop kastade Nikolaus en andra påse med guld genom samma fönster sent på natten. Enligt legenden, efter att den andra dottern hade gift sig, höll pappan sig vaken i två nätter, nyfiken som han var på sin välgörares identitet. Han hade ju en ogift dotter kvar, så han gissade att en tredje säck med guldmynt var på kommande.
Mycket riktigt skedde exakt det, och den här gången ertappades Nikolaus då han kom för att kasta in pengarna till den tredje dotterns hemgift. Pappan föll då på knä och tackade honom, och Nikolaus, anspråkslös som han var, förbjöd honom att berätta om det hela för någon.
Nå, naturligtvis kunde ju pappan inte låta bli att berätta åt alla han mötte. Scenen med Nikolaus som räddar de tre ogifta kvinnorna från prostitution är följaktligen en av de mest populära scenerna inom tidig kristen konst. Motivet förekommer på ikoner och fresker från hela Europa. Skildringarna varierar beroende på tid och plats, men Nikolaus avbildas ofta bärande kåpa medan döttrarna vanligtvis visas i sängen, iklädda sina nattsärkar.
Det finns också versioner av storyn där Nikolaus inte kastar in guldet genom fönstret, utan sätter det i tre strumpor som flickorna har hängt upp ovanför spisen för att torka. Det låter ju bekant, eller hur?
Huruvida något av det här någonsin inträffade på riktigt, tja, det är nu sedan en annan femma. Vissa experter menar att det kan finnas ett korn av sanning där, bland annat med motiveringen att inga motsvarande historier berättades om några andra kristna helgon. Man hänvisar också till att kvinnor överlag hölls i högre aktning i den tidiga kristna rörelsen jämfört med senare skeden, inklusive på åttahundratalet då legenderna om Nikolaus nedtecknades.
Nikolaus stillar stormen
Efter det här ska Nikolaus ha begett sig till det Heliga landet. På vägen bröt en storm ut, och skeppet han reste med var nära att förlisa. Men ingen fara, Nikolaus är här! Han tillrättavisade vågorna å det skarpaste, vilket fick stormen att bedarra. Det är det här miraklet som fick Nikolaus att börja vördas som skyddshelgon till sjömän och resenärer.
Efter en tid i det Heliga landet återvände Nikolaus till Myra. Myra var alltså en viktig stad på den tiden, den låg i Lykien i det som idag är Turkiet. Den romerske kejsaren Hadrianus hade besökt staden, och aposteln Paulus hade tittat in där på väg till Rom för att bli dömd. Biskopen av Myra, som hade efterträtt Nikolaus farbror, hade nyligen dött och prästerna i staden hade beslutat att den förste prästen som gick in i kyrkan den morgonen skulle göras till biskop. Nå, vem kommer här, tidigt i ottan, för att be i kyrkan om inte Nikolaus. Så han utropas prompt till den nya biskopen av Myra.
Enligt en version av storyn ska Nikolaus ha fängslats och torterats i samband med förföljelserna av kristna under kejsar Diocletianus, men släpptes fri och återinstiftades som biskop enligt order från kejsar Konstantin när han kom till makten år 306. De samtida källorna har inga uppgifter om det här så det betraktas som osannolikt att det hände på riktigt.
En av de tidigaste berättelserna om Nikolaus som biskop av Myra är en där han räddar tre oskyldiga män från avrättning. Enligt Mikael den store dömdes tre oskyldiga män till döden av guvernören Eustathius. När de ska avrättas dyker Nikolaus upp, trycker bödelns svärd till marken, släpper de tre männen från deras bojor och tuktar argt en domare som hade tagit emot en muta.
Arius får en örfil
År 325 sägs Nikolaus ha deltagit i det historiska första konciliet i Nicaea, där man bland annat slog fast det här med att Gud är treenig och bestämde datumet för påskens firande och så vidare.
På konciliet i Nicaea sägs Nikolaus ha varit en stark förespråkare för trinitarismen, läran om Guds treenighet. Arianisterna, med asketen Arius som frontfigur, representerade det motsatta synsättet. De hävdade att Kristus visserligen var Guds son, den första och högsta av alla skapade varelser, men Jesus var ändå inte gudomlig själv.
Enligt en senare, medeltida legend ska Nikolaus under kyrkomötet i Nicaea ha tappat humöret och gett Arius en rungande örfil. Det här ska ha föranlett kejsar Konstantin att beröva Nikolaus på hans biskopsskrud.
De flesta moderna historiker menar hur som helst att den här storyn inte har något historiskt värde. Inte minst för att den är nedtecknad tusen år efter själva kyrkomötet i Nicaea. Vissa anser ändå att det kan ligga något i berättelsen, trots allt, händelsen är ju närmast pinsam och framställer Nikolaus i en dålig dager. Varför skulle man hitta på något sådant?
I senare versioner av samma legend späder man på ytterligare och låter Nikolaus knocka Arius rejält med knytnäven istället för att bara örfila honom. Och det låter ju definitivt mera som Chuck Norris stil än julgubbens...
I den här versionen av berättelsen kastas Nikolaus också i finkan, men Kristus och Jungfru Maria uppenbarar sig för honom i hans cell. Nikolaus berättar för dem att han är fängslad för sin kärlek till Kristus. Så Kristus och Jungfru Maria befriar Nikolaus från hans bojor och återställer hans biskopsskrud.
Den här scenen där Nikolaus slår hädaren Arius på käften är för övrigt ett populärt motiv i grekisk-ortodoxa ikoner. Scenen kan också beskådas i en serie målningar från 1660-talet i Sankt Nikolaus basilika i Bari i Italien.
Sedan är det en helt annan femma att deltog Nikolaus ens i det första konciliet i Nicaea? Ett dokument från 500-talet placerar Nikolaus på en lista över deltagarna, närmare bestämt som den 151:a deltagaren. På övriga listor finns Nikolaus namn däremot inte med.
Intressant nog nämns Nikolaus aldrig med så mycket som ett ord av Athanasius från Alexandria, den främste försvararen av treenighetsläran som deltog i konciliet. Nikolaus nämns inte heller av historikern Eusebius, som också var närvarande den gången.
Den här förvirringen har tolkats ur två olika synvinklar. Ett: Nikolaus deltog inte i konciliet i Nicaea, men någon protokollförare var förbryllad över att hans namn inte fanns på listan på kristendomens viktigaste möte någonsin, och lade till hans namn där.
Två: Nikolaus deltog i konciliet i Nicaea, men någon tyckte att det var bättre om ingen kom ihåg att han hade varit där, så spåren av honom suddades ut från rullorna. Moderna forskare tenderar att stöda den förstnämnda förklaringen. Att Nikolaus de facto inte skulle ha varit med i Nicaea.
Kanske Nikolaus bara helt enkelt var så upptagen med att utföra mirakel att han inte hade tid med att springa på all världens kyrkomöten. För som sagt, Nikolaus mirakelgöraren är ju vad de kallar honom.
Miraklet med de återuppståndna barnen
Ännu ett exempel på Nikolaus mirakel. Mitt under en rasande hungersnöd lockade en illvillig slaktare in tre små barn i sitt hus (ni anar säkert vartåt det här barkar). Där dödade och styckade han barnen och placerade deras kvarlevor i ättikslag i en tunna för att sälja köttet som skinka senare.
Men Nikolaus, som råkade vara i stan för att hjälpa de svältande stadsborna, insåg att ser man på, det här är inte någon vanlig skinka. Så han gjorde korstecknet över de styckade och inlagda barnkropparna och ser man på, barnen vaknade till liv. Hoppsan! Det där klår ju till och med återupplivandet av Lasarus.
Lyckligtvis har vår tradition med julskinka ingenting med den här storyn att göra. Julskinkan är sannolikt en kvarleva av en gammal midvinterblotsrit där man offrade vildsvin till asaguden Frej som förknippades med vildsvinet.
Hur som helst så är historieforskarna ganska eniga om att inte heller berättelsen om Nikolaus och de styckade barnen har något desto större historiskt värde. Adam C. English, professor i teologi och filosofi vid Campbell University konstaterar att berättelsen om de inlagda barnens uppståndelse är ett senmedeltida tillägg till Nikolauslegenden, helt enkelt.
Också om den här historien om de mördade och styckade barnen verkar bisarr och skrämmande för en modern publik, gick sådant här hem som smör hos så kallat vanligt folk under senmedeltiden. Det hela finns avbildat lite här och var i Europa, i glasmålningar, gobelänger och fresker, med mera. Så bekant blev legenden för kyrkfolket att konstnärerna med tiden skippade upptakten till det hela och började avbilda Nikolaus helt enkelt med tre nakna barn och en trätunna vid hans fötter.
Det här fick sedan senare generationer som kanske hade missat själva backstoryn att göra sina egna tolkningar av scenen. Alla bilderna av Nikolaus i sällskap med de tre barnen fick på medeltiden folk att dra slutsatsen att han är alla barns skyddshelgon. Tunnan på bilden fick i sin tur folk att dra slutsatsen att Nikolaus är bryggarnas skyddshelgon.
Sinterklaas blir Santa Claus
Det här med Nikolaus som barnens beskyddare ledde sedermera till att holländarna införde traditionen att ge gåvor åt barn på Nikolausdagen, den 6 december (Nikolaus dödsdag är den 6 december, som också är namnsdag för bland annat Niklas, Nicholas, Nicolina och Nils). I Holland och Belgien heter Nikolaus Sinterklaas. Varje år, i mitten av november, kommer Sinterklaas med sina knektar (inklusive den inte så lite rasistiska figuren Zwarte Piet) till Nederländerna med ångbåten från Spanien.
Den här seden spred sig sedan med de nederländska emigranterna till Amerika, där Sinterklaas blev till Santa Claus i folkmun. Och resten är historia, så att säga.
Här i Europa tyckte för övrigt Martin Luther aldrig riktigt om hela den här Nikolausdagstraditionen, den var på tok för påvlig menade han. Så han lanserade julaftonen i stället som en högtid ägnad åt Christkindl (tyska för Jesusbarnet). Där är det Jesusbarnet som kommer med gåvorna och inte det förhatliga katolska helgonet Nikolaus.
Nå, tji fick Martin Luther, för Nikolaus nästlade ju in sig också i julfirandet. Han lade dessutom beslag på Jesusbarnets namn. Christkindl blev alltså i den anglosaxiska världen Chris Kringle, som är julgubbens civila namn i USA (lite som Bruce Wayne är Batmans namn i det civila).
I Finland blev det aldrig någon succé av vare sig Christkindl-traditionen eller Nikolausdagen (som ju råkar sammanfalla med Finlands självständighetsdag). Här fick Nikolaus sköta distributionen av klapparna den 24 december, på julafton, med start i början av 1800-talet. Fast Nikolausfiguren vävdes ju samman med diverse lokala maskerade figurer som rörde sig i juletid, inte minst julbocken.
Den nordiska traditionen med julbocken (nuuttipukki på finska) är ursprungligen ett separat spår, med början i det tidiga 1700-talet. Då hörde det till att ungdomar strök runt bland gårdarna och spexade eller sjöng visor. En i sällskapet kunde då vara utklädd till bock, med horn på huvudet och en mask gjord av halm. Som tack för uppträdandet fick spexarna mat, dryck och pengar som de festade loss med under mellandagarna. Den här traditionen levde ställvis kvar ända in på 1900-talet. Åtminstonen min farmor och farfar i Borgå talade alltid om julbocken, inte julgubben.
So this is Christmas...
Men i alla fall, under 1800-talet blev julbocken allt mer borgerlig och det slutade med att nån äldre manlig släkting klädde ut sig till bock och delade ut julklapparna, på själva julafton. På den tiden var julbocken ju för övrigt ännu klädd i grått, inte i rött. Det kom som sagt på 1930-talet med Haddon Sundbloms cocacolatomte.
Numera har vi alla dessa hedniska och romerska och katolska och protestantiska och kommersiella traditioner som har mixats samman till en enda hybridröra i julens stora blender.
Och på den vägen är vi, som sagt! Med dessa ord önskar också Kvanthopp-redaktionen alla läsare och lyssnare en riktigt god jul och ett gott nytt år! Kvanthopp tar nu ett par veckors julpaus och så återvänder vi utvilade efter årsskiftet med nya, spännande berättelser.
Under tiden hittar ni ju hela vår katalog på Yle Arenan om det var något ni missade nu under höstsäsongen.
Och som vanligt når ni oss på kvanthopp@yle.fi.