Tre dagar. Så länge kan Diana Spencer tänka sig att stå ut med sin ingifta familj, under en jul i början på 1990-talet. Äktenskapet med Charles har sedan länge havererat men varken skilsmässa eller separation är möjlig, enligt det strikta regelverk som de kungliga måste följa. Det som återstår är att tiga och härda ut.
Men inuti den tystade, kontrollerade Diana finns en kvinna som desperat letar efter ett sätt att bryta sig fri.
Filmen Spencer gör inga anspråk på att vara historiskt korrekt, den är en fri tolkning av sådant som vi vet om hennes liv.
Enligt huvudrollsinnehavaren Kristen Stewart var detta det enda sättet att nå en djupare sanning om Diana.
– Det finns så många konkurrerande historieskrivningar om henne och jag tänker att det bara går att vara riktigt sann om man berättar sig egen historia. Att man läser på, men gör poesi av kunskapen, säger Kristen Stewart, när vi möts på Londons filmfestival.
Skruvad fabel
Regissören Pablo Larraín (Neruda, Jackie) beskriver sin film som en fabel. Det är en förhöjd och skruvad version av den kungliga tillvaron som skildras, och som för tankarna till sagornas inlåsta prinsessor och skräckberättelsernas kyliga slott.
Men hur tar man sig an världens mest kända kvinna? För Kristen Stewart var det viktigt att hitta balansen mellan att spela och att vara.
– Det gällde att vara observant och lisa ut vad som gjorde Diana till Diana. Jag valde ut vissa gester och manér som jag tyckte om och hittade ögonblick i filmen där de passade in. Men för att allt skulle hänga ihop behövde jag släppa taget däremellan och bara vara mig själv, berättar Kristen Stewart.
Ständigt i sökarljuset
Kristen Stewart slog igenom i tonårssuccén Twilight och har varit en offentlig person i hela sitt vuxna liv. Hon kunde känna igen sig i Dianas känsla av ständigt vara i sökarljuset, men menar också att Dianas kändisskap – och fångenskap – var av en helt annan kaliber.
– Jag kämpar inte för överlevnad som hon gjorde, jag flyr inte från något. Jag irriterar mig på paparazzifotografer, men kändisskapet är inget som jag måste överleva. Jag mår bra, säger Kristen Stewart och rycker på axlarna.
I filmen utspelar sig dock en kamp på liv och död. Men kampen handlar inte om det öde som vi vet att hon kommer att gå till mötes i biltunneln i Paris, utan står mellan Diana och kunghuset.
För henne är det ett öde värre än döden att behöva utplåna sig själv och sin personlighet på det sätt som hennes kungliga roll kräver. Det är bara när hon är ensam med barnen som hon får vara sig själv, en lekfull och varm mamma.
– Filmen är som en gungfly, hennes känslor är så stormiga. Därför var det så skönt att göra secenerna med William och Harry för de var så självklara. Där hittade vi filmens kärlekshistoria, säger Kristen Stewart.
Diana klev in
Hon berättar också om hur hon påverkades av att spela Diana, hur prinsessans mytomspunna värme och förmåga att engagera andra människor liksom klev in i henne. På inspelningsplatsen försökte hon få alla att känna sig sedda och inkluderade.
– Hon fick mig att känna mig som en ledare, jag älskar hur hon påverkade mig. Jag försökte peppa och lyfta alla, jag ville att ingen skulle känna sig ensam. Att få låtsas vara henne var en underbar upplevelse, en sådan lycka.
”Spencer” får finsk biopremiär på juldagen.