Inför höstens terminstart på universitetet i Siena i Toscana skulle Rosalia Selvaggi i egenskap av ordförande för studentrådet hålla tal inför presidenten Sergio Mattarella och de andra åhörarna.
Då tog hon tillfället i akt att påpeka att den skimrande fasaden dagen till ära, döljer många orättvisor och hinder för unga i Italien att skaffa sig den framtid de önskar.
– Att studera får inte fortsätta vara ett privilegium för några få, utan ska vara en rättighet som omfattar alla. Det talas om vår framtid, men det görs fortfarande utan oss, sade studentrådsordföranden då.
Ett par månader efter det uppmärksammade talet möter jag upp Rosalia Selvaggi, som läser sitt tredje år på läkarlinjen, i Siena.
– Det absolut största hindret för unga människor att gå vidare till högre studier är att deras möjligheter beror på föräldrarnas ekonomi, säger hon över en italiensk espresso.
Medan det är gratis att studera på högskola och universitet i många EU-länder så utgör Italien tillsammans med bland annat Nederländerna och Spanien undantag. På de offentliga universiteten, såsom i Siena, utgörs avgifterna av obligatoriska skatter som betalas per läsår.
Storleken på beloppet beror på familjens inkomst. Privata skolor, som i princip är de enda som erbjuder utbildning på engelska, kan ha terminsavgifter som uppgår till 10 000 euro per läsår.
Därtill tillkommer utgifter för bostad och uppehälle.
Ojämlika möjligheter
I Italien kan de, vars föräldrar har små inkomster, söka stipendier som täcker uppehälle i form av studentrum och mat. Det finns också möjlighet att slippa betala terminsavgifterna om föräldrarna inte har någon inkomst alls.
Men det är relativt krångliga ansökningsprocesser, så det krävs att studenterna på egen hand klarar av att informera sig om vad som krävs för att uppfylla kriterierna och kunna bifoga alla dokument som behövs tillsammans med ansökan.
Den italienska byråkratin är känd för att vara långsam och tungrodd.
– Om du kommer från en studieovan miljö och inte har föräldrar eller andra vuxna som kan vägleda dig är det svårt att hitta rätt, bara när det handlar om att välja utbildning och universitet, säger studenten Anna Di Palma som har egna erfarenheter av just detta.
I ett land som Italien, där välfärden är dåligt utbyggd, är utbildning en stor investering för individen. Det ger incitament att läsa ämnen som innebär en slags säkerhet att få ett arbete efter avslutade studier.
De fakulteter som studenterna främst söker sig till är ekonomi, medicin, ingenjörs- och naturvetenskapliga utbildningar. Det är något fler kvinnor än män som söker in på universitetet varje år. Populärast är universiteten i Rom, Bologna och Neapel.
Brist på resurser
Den högre utbildningen har ansetts vara av god kvalité i Italien, men bristande investeringar under ett drygt decennium sätter sina spår.
Inför regeringens nya budget, som presenterades i slutet av oktober, fanns förhoppningar om rejäla tillskott till universiteten efter att landet fått ett historiskt rekordstort EU-stödpaket vilket bland annat sades skulle gå till forskning och innovationer.
Det blev visst ökat anslag till framför allt forskning och satsningar på naturvetenskap och teknik. Välkomna pengar, men långt ifrån tillräckligt, anser de flesta inom akademin.
– Det är småpengar om vi jämför med de stora penningsummor som gått till finanssektorn och industrin, säger Rosalia Selvaggi.
På Sienauniversitetet har hon inte sett att det har lett till något ökat anslag, vad hon känner till. Och när pengar uteblir växer listan med saker studenterna efterfrågar. På önskelistan finns bland annat bättre och utrustade bibliotek, som fler har tillgång till.
Elitism och oro
– Vi skulle också behöva gratis transporter i staden för att nå exempelvis sjukhuset som ligger långt från stadskärnan, säger Selvaggi.
Och tillägger:
– Att göra universitetet mer tillgängligt för de som har funktionsvariationer är en annan viktig fråga.
Vi får hela tiden höra att det är ett meritokratiskt system, det vill säga att det är vi själva och våra ansträngningar som räknas, inte familjebakgrund eller kontakter, men det stämmer inte. Den som inte har finansiell uppbackning hemifrån är extremt pressad att få livet att gå runt
Rosalia Selvaggi
– Dessutom har vi stora problem med stress bland studenterna, så det skulle betyda mycket att ha tillgång till mentalt stöd och studentpsykologer.
Selvaggi beskriver ett elitistiskt utbildningssystem med stor konkurrens och utslagning, vilket är en förklaring till att många är stressade och bär omkring på oro.
– Vi får hela tiden höra att det är ett meritokratiskt system, det vill säga att det är vi själva och våra ansträngningar som räknas, inte familjebakgrund eller kontakter, men det stämmer inte. Den som inte har finansiell uppbackning hemifrån är extremt pressad att få livet att gå runt, säger hon.
Begränsad tillgång till utbildning i Italien
Utbildningsnivån blir allt högre i OECD-länderna. Över en tredjedel av befolkningen, 25─64 år, har en högskoleutbildning. I Finland uppgår andelen med eftergymnasial utbildning till 48 procent. Italien ligger långt efter och hamnar med sina 20 procent av befolkningen som har en högskoleutbildning bland de sista länderna på listan.
I länder som Nya Zeeland, Chile och Danmark har en jättehög andel av ungdomarna under 25 år tillgång till högskole- eller universitetsutbildning. I Italien låg den siffran på strax över 40 procent år 2018.
För i och med att arbetsmarknaden införlivar få unga kvalificerade personer blir resultat få nya kreativa idéer och uppfinningar, vilket gör att arbetsmarknaden stagnerar.
Giorgia Serughetti
Utbildning och livslångt lärande är viktigt betonar Epsco, EU:s råd för sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor. Särskilt viktigt, för att ställa om på en snabbt förändrad arbetsmarknad, är det att fler unga utbildar sig. Och då måste också fler ha den möjligheten.
Men enligt universitetsläraren Giorgia Serughetti är det inte så enkelt.
– Det är inte alltid högre studier lönar sig på den italienska arbetsmarknaden, som erbjuder få kvalificerade arbeten. Det gör att nyutexaminerade studenter kommer ut på en arbetsmarknad som inte har något att erbjuda dem.
Det skapar en ond cirkel, enligt Serughetti.
– För i och med att arbetsmarknaden införlivar få unga kvalificerade personer blir resultat få nya kreativa idéer och uppfinningar, vilket gör att arbetsmarknaden stagnerar.
Kompetensflykt
Det gör att politiska förslag som att sänka eller ta bort universitetsavgifterna och skatterna inte är enkla lösningar som löser problemen, enligt Serughetti.
Att inte hitta ett arbete efter avslutade studier gör att många nyutexaminerade lämnar landet, särskilt höga siffror på emigrerade återfinns bland forskarstudenter.
Giorgia Serughetti har också sett att många studenter ogärna återvänder till universiteten när pandemirestriktionerna har lättat. Detta eftersom distansstudierna har inneburit en avsevärd lättnad av den ekonomiska bördan för föräldrarna, enligt henne.
– Att ha ett barn som studerar i exempelvis Milano, medan familjen bor på Sicilien, kostar cirka 800 euro i månaden, därför är distansundervisningen ett välkommet alternativ för de här familjerna, säger hon.
Studenternas framtid
Jag frågar Rosalia Selvaggi och hennes lägenhetskompis Giulia Pisacane hur de ser på framtiden, både vad gäller arbetsutsikter och och möjligheten att förena arbete och privatliv.
Särskilt i ett land som Italien, där välfärden inte är utbyggd för att underlätta för yrkesverksamma att skaffa barn - en av anledningarna till att Italiens befolkning minskar.
– Jag kommer inte att offra min karriär för att skaffa barn. Men jag kommer att vilja bilda familj och kombinera det med fortsatt arbete, säger Selvaggi.
Och tillägger:
– Som läkare kommer jag också ha möjlighet att kombinera båda delarna.
Giulia Pisacane är inne på samma linje. Hon säger att det dock inte är ett realistiskt val att bli förälder som student.
– Det finns inget skydd för den som blir förälder under studietiden. Man skulle förväntas köra på i samma takt, vilket skulle vara omöjligt. Och ett uppehåll skulle försvåra livet på grund av utebliven ekonomisk hjälp, om det till exempel är så att man studerar med statligt stipendium och får rum och mat via staten.
Men både Selvaggi och Pisacane säger att de vill arbeta i Italien, och gärna i en storstad, såsom Milano, där de föreställer sig att saker fungerar bättre och smidigare än i till exempel den lite mer kaotiska huvudstaden.