Jag föll pladask för den isländska sångerskan Björk år 1993 när jag för första gången hörde låten Play dead på tv.
Björk är antagligen världens största anti-mainstreamartist. Hon tangerade mainstream-pop på några av sina skivor på nittiotalet men mycket av det hon har gjort hör till kategorin "alternative".
Hennes första skiva gav hon ut som barn år 1977 och den senaste plattan kom 2017.
Hennes karriär däremellan har varit en berg- och dalbana av elektronisk pop, ambient, märklig konstmusik, inåtvända harpa-exkursioner, jazz, barnmusik och postpunk.
För publiken utanför Island blev hon känd som vokalist i bandet The Sugarcubes på åttiotalet.
För en oinvigd kan man som snabbintroduktion rekommendera nittiotalets soloskivor och Sugarcubes och ge rådet att hålla sig borta från de skivor som inte är elektroniska.
Hon har också varit skådespelare i några filmer och som stort Mumin-fan skrev hon signaturlåten till filmen Mumintrollet och kometjakten 2010.
Då ni fick välja mellan tre kvinnliga artister i den senaste omröstningen önskade ni att jag skulle rangordna Björks skivor. Tack för det!
Här hittar du Lasses rangordning av Black Sabbaths plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av ABBA:s plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Nirvanas plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Iron Maidens plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Metallicas plattor!
Här hittar du Grönroos Garage!
Jag lämnar bort alla live- och remixskivor, men inkluderar hennes tidiga band och ett par kollaborationer och soundtrackalbum.
Det här blir sedan ganska nördigt och detaljrikt så det är bäst att du kokar kaffe innan du börjar läsa.
Björk Guðmundsdóttir & tríó Guðmundar Ingólfssonar: Gling-Gló (1990)
Mellan varven i Sugarcubes ville Björk testa på någonting helt annat.
Jag är den första att erkänna att jag varken är en stor vän av jazz eller en expert på området, men min personliga uppfattning är att det här inte är en speciellt bra jazzplatta.
Den känns efter en stund geistlös och repetitiv. Den har ett tråkigt torrt sound som inte är särskilt medryckande.
Det var bra att hon gjorde det här jazzexperimentet.
Och ännu bättre att hon lämnade det bakom sig och gick vidare.
Det hade varit en stor förlust för världen om Björk hade fastnat i jazzträsket. Det finns otaliga sångerskor i världen som är mer lämpade för att tolka jazz än just Björk.
Det här ger mig absolut ingenting. Sorry.
Mount Wittenberg Orca (2010, EP med Dirty Projectors)
2008 tolkade New York-bandet The Dirty Projectors Björks låt Hyperballad på en Björk-tributskiva. Året därpå gjorde de tillsammans med Björk ett litet välgörenhetsgig och 2010 släppte de tillsammans digitalt denna EP med vokala indiepopkrumelurer.
2011 gavs den ut som fysisk skiva.
Det här är musik för konstgallerier i New York. På sextiotalet skulle de ha lunkat omkring i koftor och sandaler och delat ut apelsiner åt besökarna. Björks svandräkt skulle ha haft en joint i näbben.
Vissa kritiker uppskattade denna ep mer än Biophilia-skivan.
Det här är ingenting för mig. Och knappast för dig heller.
Det är mest en massa ylande röster.
I Storm ylar hon som Yoko Ono på Postens inspirationsdagar
Lasse Grönroos
Drawing Restraint 9 (2005, soundtrack)
Det här är en skiva som gått mig helt förbi.
Ett soundtrackalbum kring en film som är en studie i japansk kultur. Björk spelar också i filmen, som jag inte heller sett.
I slutet av nittiotalet började hon sällskapa med konstnären Matthew Barney. Deras dotter Ísadóra föddes 2002.
I början höll de sina karriärer åtskilda men de började samarbeta på Drawing Constraint 9.
Det är plingplong och ljudbilder. Strupsång av gubbar och ljudet av navelkrafs.
Lasse Grönroos
Det börjar med harpa som vanligt. En karl börjar sakta sjunga i Gratitude.
Pearl inleds med flåsande.
I Bath viskas det.
I Storm ylar hon som Yoko Ono på Postens inspirationsdagar.
Vi är inne i djupt artsyfartsy-territorium nu. Ett område där Björk trivts bra i många år.
Det är plingplong och ljudbilder. Strupsång av gubbar och ljudet av navelkrafs.
Är det här en Björkskiva eller Tv-nyheternas dammiga cd med "plinketiplongmusik att använda i inslag om konstutställningar"?
Uff, jag orkar inte.
Det här är mer eller mindre olyssningsbar smörja.
Om det bildsätts fungerar det säkert, men inte utan filmen. Som jag inte sett.
Den 17 november 2006 återförenades The Sugarcubes för en kväll endast på Island för en konsert där intäkterna gick till att understöda bandets isländska indieskivbolag.
Om man skulle börja gå in på alla nomineringar och utmärkelser som Björk fått under sin karriär så skulle denna artikel aldrig ta slut. Och det är evinnerligt lång redan som den är nu.
Låt oss bara konstatera att Björk har fått en hel massa priser och prenikor genom åren.
K.U.K.L.: Holidays in Europe (The Naughty Nought) (1986)
Björks andra band (som gav ut skivor) var mer punk än första bandet Tappi Tíkarrass. Skramligare och litet fränare.
Det är aningen mer polerat och inte fullt så skramligt som på The Eye, men visst är det experimentell postpunk i högsta grad. Ganska dämpad och lågmäld musik.
På den här skivan hörs mera kryddor av euro-etno och orkestrala inslag som för tankarna snarare till tidiga Pink Floyd på skivan Atom Heart Mother, än till Sonic Youth.
Det är ändå litet tungrott. Debutskivan The Eye var bättre.
Till exempel England (Zro) är rent ut sagt eländig. Den är bara seg och sömnigt utdragen och inte ens ordentligt irriterande.
I slutskedet slog bandet sig samman med den isländska rockaren Megas och de kallade sig Megakukl. De bandade in cirka 20 låtar som aldrig sett dagens ljus.
Ur askan av K.U.K.L. uppstod också hastigt projektet Elgar Sisters där Björk var med. De bandade enligt uppgift in 11 låtar.
K.U.K.L. var på sätt och vis ett förstadie och experimentell sandlåda för Sugarcubes som delvis bestod av samma medlemmar.
Sugarcubes födsel inföll samtidigt som Björks och Þór Eldon Jónssons son Sindri föddes den 8 juni 1986.
I videon till Dismembered visar Björk stolt sin gravidmage.
K.U.K.L.: The Eye (1984)
Som man ser i K.U.K.L.:s musikvideor så fascinerades de av det absurda.
Den här dadaismen hörs också i lätt bisarra låtar som Let us get rid of the bomb eller Assassin, där melodierna pryds av skrik, viskningar, frustanden och vimmelkantig anarki.
Låten Söngull spelades in också på engelska under namnet Dismembered.
Det är isländsk punk med anarkistisk DIY-tänkesätt i allt från kompositioner till sång och videokonst.
Den här skivan är för dig som älskar Sonic Youth och shoegazing-fuzzrock.
Låten Anna börjar med flöjt och perkussion och är litet hypnotisk. Det slår mig nu att den här soundvärlden inte är så långt ifrån det som hon gjorde på den organiska skivan Medúlla år 2004.
Bandet grundades 1983 för att det behövdes ett avant-garde-band som skulle spela i sista avsnittet av radioshowen Áfangar.
Bandet spelade också utanför Island, bland annat i Frankrike, Holland och på Roskilde-festivalen i Danmark.
Einar Ørn hade studerat i London där han hade kommit i kontakt med anarkopunkbandet Crass, som de värmde upp för på sitt första gig på Island 1983.
Det var Penny Rimbaud från Crass som sedan producerade de två albumen de gjorde. The Eye var den första. Notera att omslaget har samma färger och klassiska punkfont som Crass är kända för.
Björk har redan här en kännspak sångstil, men hon håller ännu litet tillbaka.
De absurda videorna och låtarna är förstås inte ämnade för lyssnare med konservativ musiksmak.
Det är varken lättsmält eller trallvänligt. Men det är inte heller olyssningsbart och kaotiskt. Det är mera experimentell teater än noisecore.
Men är det då bra? Jag skulle säga att det är ganska bra ja. Inget jag skulle ta med till en öde ö, om jag önskade behålla min mentala hälsa, men i lämpliga doser kramar K.U.K.L.:s musik om hjärnan och ger nya impulser.
Jag blev litet förtjust i skivan nu när jag lyssnade på den för första gången!
Efter debuten släppte ett franskt indiebolag ännu en c-kassett “Kukl á Paris 14.9.84” med en livespelning. Deras andra och sista skiva Holidays in Europe (The Naughty Nought) gavs ut på Crass Records 1986.
Medúlla (2004)
Här började nedförsbacken.
Nackhåren reser sig på mig när jag hör a cappella eller beatboxing och så gott som hela den här skivan innehåller sådant.
Som tur är det nu inte prutthurtig Svenskis-a cappella, och i själva verket är en hel del av låtarna riktigt bra när jag lyssnar på skivan efter en lång paus.
Rahzel sköter skivans beatboxing och Mike Patton från Faith No More är med där någonstans.
Vokuro sjungs på isländska och har stämningsfull körsång i bakgrunden. Här funkar det väldigt bra.
Vid OS i Aten 2004 framförde Björk låten Oceania.
I längden blir skivan litet för inåtvänd och klaustrofobisk. Den torra ljudbilden i all sorts a cappella-musik gör mig torr i halsen och handen börjar famla efter närmaste kalla öl eller fem.
Oll Birtan är snarast irriterande.
Fast Björks sång är i fokus på skivan så får den inte lika stort svängrum som i hennes bästa elektroniska poplåtar.
En intressant kuriosa är att skivan blev listetta i bland annat Estland.
Björk (1977)
Det finns videomaterial när Björk sjunger redan som barn. Så tidigt som 1974 ser vi henne med en massa andra barn i ett klipp på Youtube. Björk är född 1965 så när hon gav ut sin allra första skiva var hon bara elva år gammal. Jag har hört talas om skivan men aldrig hört den förut.
På en cd jag har sjunger hon 1975 den finska folkvisan Minun kultani kaunis on på finska. Då var hon nio eller tio.
Redan vid sexårsåldern började Björk studera klassisk musik (flöjt, piano, sång) vid barnmusikkonservatoriet i Reykjavik. Debuten kom till så att hennes pianolärare skickade in en demo med 11-åriga Björks tolkning av Tina Charles låt I love to love. Ett isländskt skivbolag fick upp öronen för henne och hon fick spela in ett helt album.
Skivan inleds med indiska sitartoner som sedan övergår i en glättig luftig rytm i låten Arabadrengurinn. Go-go jytämusik.
Vi hör förstås att det är ett barn som sjunger, men ivern och glädjen över att få sjunga går en inte förbi.
Låtarna är traditionella isländska sånger samt kända låtar översatta till isländska. Men det är inte Ekorrn satt i granen tra-la-laa utan Stevie Wonder, Edgar Winter och Beatles hon tolkar på sitt modersmål.
Barnmusik som framförs av barn är alltsomoftast ett otyg. Jag har ingen aning om vad elvaårige Björk sjunger om, men själva musiken låter inte som typisk barnmusik.
Vi hör förstås att det är ett barn som sjunger, men ivern och glädjen över att få sjunga går en inte förbi
Lasse om Björks första skiva från 1977
Det är överraskande bra. Mycket xylofon, flöjt, bjällror och roliga instrument.
Det låter ganska vuxet, ja nästan progressivt, i Fusi Hreindyr.
I sin (relativa) naivitet är Björks barnskiva en trevlig lyssning och ett kul tidsdokument över var allting startade.
Lyssna fast på skivan på Soundcloud
The Sugarcubes: Here Today, Tomorrow Next Week! (1989)
Islänningarnas andra album inleds med somrig gladpop i singeln Tidal Wave. Einar pratar som vanligt på och det doftar tikibar med calypsotrummor, parasolldrinkar och plaststolar maskerade som bambufåtöljer.
Det är smått yrt och sedan kommer blåsinstrumenten in. Björk trallar på som en munter lärka.
Andra låten Regina som också var singel är litet mer åt new wave-hållet, ett steg mindre glättigt än öppningslåten. Björk tar i hårt i refrängen “Ha-haaa! Regiii-iii-na”. Einar har något ärende igen.
Jag börjar plötsligt tänka på Pixies. Också senare i låten Pump.
Den här skivan fick inte lika god kritik som debuten och Einars större andel av “sången” stötte också på patrull hos vissa kritiker.
På Billboardlistan kom skivan upp på 70:e plats, i Storbritannien på plats 15 och den toppade den brittiska indiealbum-listan.
Det finns riktigt vimsiga låtar också, Nail till exempel svänger som en hjort som har ätit för många jästa rönnbär. Det låter ungefär som om Björk och Einar grälar om den sista chokladpralinen i asken.
I vilket fall som helst är det en kul och somrig skiva.
Den har dock hela sexton spår vilket känns som litet för många låtar av samma sort.
Det finns en isländsk version av albumet också, Illur Arfur! heter den. “Dåligt arv” torde det betyda.
Den engelska titeln är förresten tagen från barnboken “Det susar i säven”. Paddan yttrade frasen som är skivans namn.
Tappi Tíkarrass: Miranda (1983)
Den här skivan har jag aldrig hört tidigare. Stilen är någon sorts småpunkig indiepop, sjungen på isländska.
Bandets låtar rullar skönt och Björks kännspaka sångstil är i en framträdande roll. Det finns en iver och improvisationsfull inlevelse i hennes sång som passar bra för indiepop. Att jag inte förstår språket stör mig inte det minsta.
Det här låter faktiskt riktigt bra. Låten Tjet är ett bra exempel på skandinavisk new wave, men bandet har inte ramlat i de fällor som gör att vissa skivor från den här tiden idag låter förlegade.
Det är en viss gotisk nyromantisk ambiens som låter väldigt mycket som The Cures skivor från samma tid.
Låtarna har lämpligt med reverb i rummet, men sången låter som om de sjöng rakt in i ditt öra. Man blir ganska medryckt av soundet och fiilisen i Lækning med sina psykedeliska syntheffekter och ekande trummor.
Nästsista låten Get Ekki Sofið är fin. Den går i makligt tempo och har litet halvpratade delar.
Skivans nackdel är att den saknar en “hitlåt” som skulle sticka upp. Det är litet jämntjockt och lagom mysigt och Björk tar som vokalist inte ännu i för fullt som hon skulle göra senare i The Sugarcubes.
Det är ganska kul att se en väldigt ung Björk live med Tappi Tíkarrass.
Ett klipp till med Tappi Tikarrass.
Biophilia (2011)
Björk turnerade i två år med den här skivan. På skivan finns bland annat specialbyggda instrument och varje låt hade en egen iPad-app för var sin multimediaupplevelse.
Säg vad du vill om Björk, men hon strävar alltid framåt och älskar både modern teknik och klassiska instrument som harpa och dragspel i lika grad.
Crystalline klingar ganska fint, men skivan saknar de där refrängerna som fastnar, soundet som fängslar och hennes röst tar kanske litet för stor plats i helheten.
Outrot i låten med industrialoväsendet borde de ha deletat direkt och tömt skräpkorgen på hårdskivan innan de släckte efter sig.
Jag skulle vilja veta hur det skulle låta utan den minimalistiska instrumenteringen. Litet elgitarr och keyboards?
Cosmogony är lovande och stillsam, många av låtarna på skivan är så tysta att man borde ligga på rygg och lyssna med hörlurar.
Men notera att det introverta ofta fungerar när det gäller Björk. Man måste ge musiken tid och välja rätt tillfälle att lyssna på den.
2012 uppträdde hon på Flow-festivalen i Helsingfors och hon släppte remixskivan Bastards (den är riktigt bra). 2014 kom konsertfilmen Biophilia Live.
I det stora hela är Biophilia ändå en ganska tråkig skiva.
Volta (2007)
Här har vi tuba- och telefaxskivan.
Declare independence låter som om hon skulle försöka leka Skrillex.
Det hetsiga trummandet och den ylande sången kan uppfattas som litet stressande. Det är en motpol till den lugna skivan Vespertine.
Wanderlust är litet av en återblick till de två första skivornas toner, men inte lika bra.
Jag har sett Björk live tre gånger. Alla gångerna på Roskilde-festivalen i Danmark.
2007 ösregnade det genom giget, men det störde inte. Med litet dansk øl och isländsk magi var det bara kul med litet sommarregn.
Lustigt att hon valt att klä ut sig till matbutikens plussaboll på konvolutet.
Musiken är experimentell givetvis. Det går att lyssna på den dock. Inte i alla sammanhang och inte alla dagar.
2008 attackerade Björk för andra gången en närgången paparazzifotograf, nu på flygfältet på Nya Zeeland. Saken gjordes upp i godo. Hon är tuff tjej på det viset, den gode Björk.
Till saken hör att Björk hatar publicitet och onödig uppmärksamhet. Hon vill inte att man lägger näsan i blöt om hennes privatliv.
Hon uppskattar också att fans lämnar henne ifred när hon är ute med sin familj och sina vänner.
Björk har berättat att hon inte tycker om skriva autografer eftersom hon inte vill vara någon rockstjärna som är “bättre“ än sina fans.
Nå, jag förstår att alla inte trivs som kändisar, men att skriva en autograf kostar ingenting och det kan göra nån typ glad för resten av livet.
Om jag nångång får träffa henne så ska jag fråga henne om den här saken.
2008 måste hon inhibera en storkonsert i parken vid Finlandiahuset i Helsingfors på grund av att hon hade ont i halsen.
The Dull flame of desire och My Juvenile är fungerande duetter med Anohni från bandet Anthony and the Johnsons.
Det elektroniska oväsendet och de huvudvärksframkallande delarna av skivan är störande och de är för många, men när visaren inte går på rött så finns det helt lyssningsbar musik på Volta.
Selma Songs (2000, soundtrack)
Det nya årtusendet inledde Björk med att bli skådespelare. Hon spelade rollen som Selma Ježková i dogmafilmen Dancer in the dark och gjorde också musik till filmen.
Selma är en fattig immigrant i USA och hon håller på att förlora synen p.g.a. en sjukdom. Hon jobbar i en fabrik och riskerar att bli utan jobb. Hennes 12-åriga son behöver också operera sin syn.
Därefter blir filmen riktigt deprimerande.
Om ni inte minns dogma-filmerna så var det ett filmtekniskt grepp där allt skulle se så “autentiskt” ut som möjligt.
Man fick inte använda stativ, lampor, rekvista, onödiga klipp o.s.v. Det var intressant i några filmer, “Festen” är den bästa, men för det mesta blev tittarna bara sjösjuka av de här “Luomu”-lefforna.
Dancer in the dark var ingen dans på rosor precis. Det skrevs vitt och brett om konflikten mellan Björk och den excentriske danske regissören Lars von Trier.
Man fick lätt uppfattningen att Björk var litet av en diva och surpuppa som hotade att hoppa av filmen med risk för att hela filmen skulle åka i sopkorgen innan den var klar.
Jag läser nu att hon å 2017 på sin Facebook-sida avslöjade att konflikten handlade om det att von Trier var äcklig och osaklig och kom med sexuella oönskade inviter både under filmningen och på kvällarna.
När hon efter två månader av obekväma kramar av honom efter varje tagning bad honom lägga av så exploderade han inför alla och slog sönder en stol. Han försökte också krypa över till hennes hotellrum via balkongen.
Jag såg filmen i tiderna och tyckte den var ganska bra, men den är som sagt väldigt deprimerande och ledsam. Mår du dåligt ska du inte titta på den.
Låten I´ve seen it all nominerades för en Oscar som bästa filmlåt.
När hon sjöng låten på oscarsgalan väckte hon stor sensation med den berömda “svandräkten”.
Skivan har delvis annorlunda versioner än låtarna i filmen, men det är både typisk filmmusik, alltså klassisk musik plus musikalmusik.
Cvalda kunde höra hemma på en Broadwayscen med mycket fånig rekvisita och dans.
Det finns lite duetter också och typiska Björk-element som harpor och körer.
Som helhet påminner skivan till en del om hennes soloskivor, men det blir litet spretigt. I lämpliga doser då och då kan man digga de bästa stunderna på skivan.
Som till exempel avslutande New world.
Utopia (2017)
Björk säger att det här är hennes “Tinder-skiva”, efter föregående plattans separationstema.
Experterna kallar Utopia hennes “flöjt-skiva”, för på många album är det något visst instrument som är extra framträdande (harpa, sampler, tuba, rösten till exempel).
Hon har jämfört sitt täta samarbete med producenten Arca med Joni Mitchells samarbete med baslegenden Jaco Pastorius på sjuttiotalet.
För femtonde (!) gången nominerades hennes skiva för en Grammy.
Hennes “pratsång” kanske inte faller alla i smaken
Hennes brinnande iver över det digitala föder fantastiska musikvideor, som i Tabula Rasa.
Hon håller sig på samma linje som på Vulnicura. Det är bra.
Vissa låtar som Losss har litet aggressivare elektroniska toner.
Hennes “pratsång” kanske inte faller alla i smaken, men det här är Björk och hon gör konst på sina egna villkor. Hon spelar liksom i sin egen liga.
Men det är fantasieggande och luftigt.
The Gate för mig nånstans ner under oceanens yta där färggranna konstiga fiskar kittlar mig i nacken medan jag dyker efter sjunkna skattkistor.
Ni får ursäkta mig: jag måste hitta på sådana här underliga liknelser för att ens försöka kunna beskriva musiken.
Blissing me är tryggt Björk-territorium, fundersamt, pirrande och mysigt.
Trelåtars ep:n Country Creatures (2019) var ett samarbete med Karin Dreijer från Fever Ray och The Knife med remixar av låten Features creatures och This country makes it hard to fuck.
Den 22 april 2022 kommer vikingafilmen Northman där Björk och dottern Isadóra spelar, tillsammans med bl.a. Nicole Kidman, Anya Taylor-Joy (från The Queens Gambit) och Willem Dafoe.
Se den häftiga trailern för Northman här.
Björks första filmroll var förresten isländska The Juniper Tree år 1986, när hon var 21 år gammal.
Coronan satte stopp för en exklusiv spelning i Arenan i Helsingfors på en turné där Björk skulle spela akustiska tolkningar i en intim scendekor.
Vulnicura (2015)
Den här skivan är stark, vacker och stillsam.
Texterna är ovanligt nog för Björk väldigt nakna och tydliga och de handlar delvis om Björks separation från Matthew Barney ett par år tidigare. Hon sade vid tillfället att breakupen var det plågsammaste hon varit med om.
Tio minuter långa Black lake handlar om henne och Matthew.
Det var meningen att den skulle släppas i samband med en utställning om henne i New York, men skivan läckte ut på nätet och de måste ge ut den två månader i förtid.
Förutom studioskivan så gav hon också ut två liveskivor med olika slags liveversioner av låtarna. På den akustiska liveskivan hörs bara viola, harpor och sång.
Vinyl- och dubbel-cd utgåvan av Vulnicura: Live gavs ut i endast 1000 exemplar och är alltså eftertraktade samlarobjekt.
Kolla in den snygga 360 gradersvideon till sköna singeln Stonemilker!
Björks röst låter fortfarande bra, men hon har kanske med åldern tappat litet av kraften i de stunder där hon som yngre kunde ta i helt för fullt. I kraftiga urladdningar som bäst kommer fram i Sugarcubes-låten Birthday eller i Play dead.
Jag tycker hennes röst kanske är aningen mörkare på den här skivan. Det är lugn elektronisk musik, jag vet inte ens om jag skulle kalla det “popmusik”, men det är mycket bra.
De flesta låtarna är anmärkningsvärt långa, mellan 8 och 10 minuter.
I Family sörjer hon den gamla familjekonstellationen.
Is there a place Where I can pay respects For the death of my family Show some respect Between the three of us There is the mother and the child Then there is the father and the child But no man and a woman No triangle of love
Family
Det harmar mig att jag litet föll av Björk-tåget före Vulnicura. Men nu när jag nu lyssnar på skivan så märker jag att hon var “back on track” i bästa Vespertine-anda!
Inte minst i låten Notget som har starka vibbar av hennes första soloskivor.
Hon gjorde också en livestreamad virtual reality-show på Youtube.
Skivan nominerades för en Grammy Award i kategorin “Best Alternative Music Album”.
Black lake-videon har ett ovanligt avlångt format.
Den här skivan lämpar sig bra för att ha på i bakgrunden hemma medan man gör något stillsamt, som att läsa eller torka damm.
The Sugarcubes: Stick Around for Joy (1992)
Sugarcubes kändaste låt The Hit finns på deras tredje och sista skiva. Tredje skivan är snäppet bättre än den andra. Den klarade sig ändå sämre på albumlistorna än de två första.
Skivan spelades in i USA och de sista spåren av postpunk är redan bortblåsta. Kvar har vi en samling glada dancepop-låtar som fortfarande låter Björk tack vare hennes stora omfång i sången.
Hennes röstresurser har alltid varit imponerande jämfört med de flesta andra kvinnliga sångare av sin tid.
Hur hon sedan utnyttjar och fraserar texterna med denna speciella röst är sedan en annan sak.
Vissa älskar både Björks röst och accent medan andra skyr henne som pesten. Jag hör som ni säkert gissat redan till den föregående kategorin. Jag är glad att hon aldrig anammat någotslags urvattnat amerikanskt uttal genom åren.
The Hit är cool och somrig. En popklassiker kan man säga.
Lucky night kunde man ha i bakgrunden på avslappnade coctailkalas.
Om jag öppnar en strandbar på Ibiza så ska jag spela Walkabout medan jag säljer Espresso och salta nötter åt blekfeta turister som i sandaler och speedos köar vid min bardisk.
Vi kommer att ha bra läppä och kiva stämning. Kunderna kommer att le åt mina musikval, men nej jag byter inte till Ed Sheeran eller The Weeknd.
Fittas dom så sätter jag på K.U.K.L.:s första!
Produktionen är balanserad och tidlös. Det fanns mycket på det tidiga nittiotalet som idag i bästa fall låter exotiskt, men de facto bara är uselt sound.
The Sugarcubes hade en väldigt bra grej och när bandet hängde upp de stickade vantarna 1992 så tog Björk med sig de bästa bitarna av sina upplevelser i de tre banden hon gjort skivor med.
Följande skiva skulle förändra hela hennes liv. Och många andras med.
Vespertine (2001)
Det här är min vinterskiva. Mera varmt elektroniskt knaster och orkestral pop. Det börjar genast bra med jättefina Hidden place.
Man vill liksom bara hälla upp varm kakao och sätta sig under en filt framför brasan med den här skivan.
Skivan omsluter lyssnaren i en puppa, som i låten Cocoon med sitt elektroniska knaster och stilla sång.
Björks sång på skivan är litet som en hipstermamma som sjunger vaggvisor för sitt barn.
Vespertine är en av hennes skivor som jag allt som oftast återkommer till. De enskilda låtarna är kanske inte lika stora höjdare som mina favoriter på Debut, Post, Homogenic eller Sugarcubes första.
Men skivans styrka ligger i att helheten är en harmonisk och enhetligt varm stämning.
Till höjdpunkterna hör Pagan poetry och instrumentala Frosti; vintrigt glittrande musik. Som ljudet av små tassar som tassar över skare.
Videon till Pagan poetry var litet “vågad”. Man ser Björks bröstvårtor och det görs piercingar.
Det är ändå väldigt konstnärligt så du kan dra upp byxorna igen.
MTV vägrade visa videon.
Det får inte vara nojs omkring en när man lyssnar på Vespertine. Låtarna är sådana att frekvenserna lätt drunknar i annat ljud, så det är inget att spela i bakgrunden på en bar eller i en bil med mycket buller.
En viktig sak att notera är att det här var det sista riktigt bra albumet av Björk.
Post (1995)
Björks experimentlusta förde henne på uppföljaren till succéskivan Debut (1993) i en mer elektronisk riktning.
Öppningsspåret Army of me har tolkats av otaliga artister, till exempel hårdrocksbanden Helmet och Imonolith.
Hyper-ballad är elektronisk och dallrande medan Björk sjunger avslappnat om hur hon bor på toppen av ett berg och varje morgon inleder dagen med att kasta skramlande föremål som kastruller och sådant ner för berget för att lyssna på ljuden.
Inte är hon riktigt klok, men jag älskar det.
1996 var jag första gången på Roskilde-festivalen, “världens bästa festival”, som Neil Young sade.
Året 1996 var Roskilde-festivalens bästa lineup genom tiderna. Det finns ett forskningsinstitut i Schweiz där 200 forskare ägnat sig enkom åt att analysera Roskilde-lineupen 1996 och de kommer varje år fram till samma sak: 1996 var den bästa lineupen.
Var blev jag? Just det, Björk på stor scen.
Jag minns än i denna dag att Björk inledde sitt gig på orangea huvudscenen med den supertysta låten Headphones som avslutar skivan Post.
Ett vågar drag och säkert nån sorts “statement” i stil med “Nu ska ni lyssna ordentligt!”
Ett kort tag efter festivalen försökte att galet fan skada Björk genom att skicka en brevbomb med frätande syra åt henne, innan han tog sitt eget liv.
Som tur beslagtogs bomben av polisen innan den kom fram.
The Modern things är en typisk Björk-fantasi om att alla moderna apparater och rackerier egentligen har funnits i alla tider, gömda i ett stort berg.
Där har våra kaffekokare och pekplattor bidat sin tid och lyssnat på dinosauriernas irriterande läten utanför.
När tiden är den rätta dyker mackapärerna upp. Jag börjar förstå varför mina printrar alltid fungerat så dåligt.
Björk tänjer och vrider på rösten men den här skivan är inte ännu för experimentell.
Skivorna Post och Homogenic är Björks mest lättillgängliga album.
Tredje singeln It´s oh so quiet är en big band jazz-cover som blev en hit i USA. Låten härstammar från Horst Winters tyska låt Und jetzt ist es still från 1948.
Omvartannat sjunger hon tyst som i en vaggvisa och skriker höga primalskrik med full orkester som värsta Broadway-musikalen på den tiden när alla damerna hade kjol och herrarna hatt.
You´ve been flirting är en stillsam liten sak som inte är någon stor höjdare medan Isobel är en av mina stora favoriter. Orkestreringen är väldigt James Bond-lik och refrängen är väldigt catchy. En verkligt skön låt.
1996 var ett händelserikt år. Både på gott och ont.
I februari anlände hon trött och stressad tillsammans med sonen Sindri till Bangkok. Pressen som mötte henne ville inte lämna henne ifred.
När tv-journalisten Julie Kaufman trängde sig fram till Sindri och sade “Välkommen till Bangkok” så tappade Björk nerverna och hoppade på journalisten och bankade henne mot golvet. Som en tigermamma.
Björk bad senare om ursäkt av Kaufman och inget åtal väcktes,
Björk flyttade till London efter att The Sugarcubes sprack och hon dejtade bl.a. Goldie, men 1996 hade deras förhållande tagit slut.
Possibly maybe leker med elektroniskt knaster och telefaxljud. Björk älskar ju att sampla ljud och göra dem till musik.
Mot slutet avtar farten i Cover me för att nästan stanna upp helt i avslutande Headphones där hon närmast viskar inne i ditt huvud.
Post är inte en felfri platta, men det mesta på den är njutbar Björk-kvalitet.
The Sugarcubes: Life´s too good (1988)
Sugarcubes debutskiva har en så sprittande livsglädje att jag får ett leende på läpparna bara av de första tonerna av många av de här låtarna. Det är inte glättigt som i dansband-klämkäckt, utan pirrigt roterande experimentella pop- och postpunklåtar.
Björk ser på livet och konsten på ett annat sätt än vi andra. Hon ser de små detaljerna som de flesta missar och det har ju hörts allt mer i hennes musik genom åren.
Det småskaliga och tysta lyfter hon upp istället för att boosta det som alla andra gör.
Redan 1988 hittade hon en fantastisk värld inne i en gammal television i detta fantastiska klipp:
Månne B-52’s hade tjuvlyssnat på Sugarcubes innan de gav ut singeln Love Shack året därpå? Skulle inte förvåna mig.
Skivan gavs också ut i bland annat USA och Storbritannien och var en oväntad succé som gjorde bandet och framförallt sångerskan Björk till kända namn i världen. Portar började öppna sig. Bandet tackade, på bruten engelska, och tog för sig.
Litet motvilligt dock, de var litet skygga för en massa ståhej kring sig. Och det är ju Björk än i denna dag.
Björk började i låtar som Traitor och Birthday att använda sin röst som ett eget instrument och inte bara ett medel för att sjunga texter.
Men Björk var inte den enda som sjöng i bandet. Trumpetisten Einar Örn Benediktsson pratsång har också en framträdande roll i de flesta låtarna.'
Skivans juvel är singeln Birthday som gavs ut 1987, bandet släppte den först på isländska (“Ammæli”) på Island och därefter på engelska med den isländska versionen som b-sida.
Den brittiska musiktidningen NME utsåg Birthday till “veckans singel”.
Lyssna på den isländska versionen av Birthday.
Den engelska versionen har en fantastisk, mycket isländsk, musikvideo.
En annan av mina stora personliga favoriter är Motorcrash, som har ett fränt rullande komp och Björks småhesa sång ackompanjeras av trumpeter.
Låtens text är inte överhuvudtaget våldsam eller ryslig på något vis men redan titeln fick amerikanska skivbolaget Polydor att backa.
Eftersom stora bolag ville signa bandet men också ville styra dem, så tackade bandet nej till deras kontrakt och valde indiebolaget One Little Indian istället.
Det är förresten bandets keyboardist Magga Örnólfsdóttir som spelar flickan med cykeln i början av musikvideon.
I takt med att låten Birthday spelades allt mer på först små, och därefter mainstream, radiostationer i USA så fokuserade medierna på Björk och ignorerade de andra i bandet.
Det här ledde till att det började knaka i fogarna i Sugarcubes.
Singeln Deus är också en cool låt där Björk och Einar sjunger turvis.
Till skivans styrkor hör också variationen mellan spåren. Spralliga nummer som Delicious Demon vägs upp av mer kontemplativa låtar som t.ex. singeln Coldsweat.
Sugarcubes följande två skivor är ganska bra men de har inte samma skaparglädje och vimsiga energi som Life´s too good. Det låter 80-tals postpunk, ska-musik till och med, men på ett härligt tidlöst vis.
Homogenic (1997)
Björks omslagskonst svirade ut i vimsighet från den här skivan framåt.
Jag vet inte om hon ska föreställa en japansk Geisha eller Musse Pigg, men det är tydligt att hon inte vill sälja sina skivor med en bild på sin röv (jag tittar på dig Lorde).
Att kalla någon av Björks skivor “mainstream” är kanske att ta i, men Homogenic är en förhållandevis lättsmält platta.
Hunter är en skön låt. Litet dämpat marchkomp i bakgrunden och svävande toner. Låten känns som om man skulle lägga sig i varmt sommarvatten och låta sig flyta sakta ner för älven med strömmen medan solen kittlar näsan.
Jóga har samma vackra känsla, men är litet mer dramatisk. Hon sjunger om “Emotional landscapes”. Jag vet inte exakt vad det är men det är en fras som fascinerar mig. Samma sak med “The state of emergency” som hon sjunger i refrängen.
Unravel är litet lugnare med aningen sakrala tongångar. Bachelorette med tungt piano och stråkar kombinerat med electronica ökar på dramatiken och Björk sjunger vemodigt. Så fin låt!
Det är en elektronisk skiva med både kantiga spår som All neon like eller Alarm call och riktigt drömska som Jóga.
Pluto är riktigt skränig electro. Som att fastna med håret i en hushållsblender när man har migrän.
Till skivans nackdel kan man säga att den börjar otroligt bra, men tappar litet momentum mot slutet.
Allra sist kommer glimrande All is full of love som känns som att ligga på rygg på en klippa och titta på stjärnorna en kristallklar natt.
Personligen är jag inte särdeles intresserad av att bekanta mig med lyriken i Björks musik.
I vissa låtar finns det en rolig tanke, The modern things till exempel, men hennes isländska accent delar folk väldigt starkt. Jag gillar accenten.
Det är ibland aningen svårt att uppfatta vad exakt hon sjunger på sina skivor. Rösten är genomgående mer ett instrument än en skrivmaskin som spottar ut information.
Om jag skulle sätta mig in i alla texter skulle det ta bort en del av mina egna bilder och fantasier som skapats i mitt huvud.
Och de är så lämpligt avkopplande och lulliga att jag helst håller dem kvar mellan öronen.
Emotional landscapes, som hon sjunger.
Debut (1993)
Den här skivan är en av mina absoluta favoritskivor någonsin.
Det började med att jag såg musikvideon till låten Play Dead på tv.
Jag brukade som yngre säga åt kompisar att de ska spela Play dead på min begravning om jag dör.
Play dead fanns inte med på originalutgåvan av skivan Debut, för den skrevs senare under 1993 av Björk, David Arnold och Jah Wobble för soundtracket till filmen Young Americans.
Hur som helst så hör Play dead till mina topt fem favoritlåtar genom tiderna och det var på grund av den som jag önskade mig Debut i födelsedagspresent när jag fyllde tjugo.
Jag var i armén då och på Beväringskomittén i Dragsvik fanns ett musikrum där man kunde lyssna på musik med hörlurar i en mjuk fåtölj.
Jag förskansade mig där med kaffe eller cokis och munk och lade på cd-skivan.
På Debut för Björk lyssnaren med på en resa genom skog och mark till en mer förtrollad värld än den vi är vana vid.
Human behaviour som öppnar skivan är en av Björks kändaste låtar. Låtens speciella ljudvärld för tankarna till trollskogar och hemliga grottor där det bor varelser som bara Tove Jansson skulle kunna hitta på.
Musikvideon med uppstoppade björnar, igelkottar, stjärnhimmel över skogen och Björk själv som en sagornas trollunge som äter gröt i en stuga stöder fint låtens stämning.
Human behaviours ess i ärmen är framförallt den fascinerande rytmen och trummspelet. Det här är kvälls- eller nattmusik. Gitarrerna morrar smått hotfullt i bakgrunden men Björks röst ger tröst och hopp.
Björk hade på den här skivan fulländat sin sångteknik. Och det var just rösten jag fastnade för i den orkestrala och ytterst dramatiska Play dead.
Hela albumet pingar och tickar av små musikaliska detaljer och för popmusik udda instrument. I kontrast med underliggande litet ödesmättade toner blir det en upplevelse i klass med då du första gången läser Sagan om ringen.
De här stämningarna i Crying går över till min favorit på skivan: Venus as a boy. Björk brukar oftast inte sjunga om sex, men man kommer ju inte ifrån att det finns en stark erotisk laddning i texten.
He's exploring the taste of her Arousal so accurate He sets off the beauty in her He's Venus, Venus as a boy
Venus as a boy
I musikvideon dagdrömmer hon om superkillen medan hon steker ägg.
Jag har aldrig varit på Island, men jag föreställer mig hur det är att bo där i There´s more to life than this.
Också den här låten är en av mina största favoriter med henne.
Låten påminner inte alls om den musik man är van vid av Björk. Utanpå en krogambiens med sorl och skratt i bakgrunden inleds ett housemusik-komp som Björk finurligt sjunger på.
Låten är en genialisk liten film i sig själv. Först är vi inne på en liten bykrog och firar fredagkväll. Vid 1’35’’ öppnas ytterdörren och vi går ut.
Bakgrundsdunket hörs svagt i bakgrunden inifrån krogen. Björk fortsätter sjunga utomhus. Kanske gick vi ut på en snabb cigarrett i vinternatten? Eller en romantisk sväng ner till hamnen för att titta på båtarna?
It's still early morning We could go down to the harbor And jump between the boats And see the sun come up We could nick a boat And sneak off to this island I could bring my little ghetto blaster There's more to life than this
There´s more to life than this
Det slår mig att mycket av Björks lyrik handlar om eskapism. Styret på Björks fillare för en till trollskogar, fiskehamnar, uråldriga berg där moderna apparater bor inuti eller till havsbottnet.
I låten Like someone in love använder hon för första gången harpa, ett instrument som hon senare skulle komma att använda väldigt mycket, framförallt live..
I bakgrunden hörs förstås vågornas brus. Det är minimalistiskt så det förslår, men ack så vackert och fungerande.
När Debut kom ut hade jag aldrig hört någonting liknande och jag var obekant med Sugarcubes.
Några exempel på hitlåtar från 1993:
Rhythm is a dancer (Snap!)
I´ll do anything for you (but I won’t do that) (Meatloaf)
Two princes (Spin Doctors)
All that she wants (Ace of Base).
Det är svårt att hitta någon röd tråd mellan de där. Någon musikvetare kan säkert reda ut i musikvetenskapliga termer vilka sound och ackordföljder som var typiska för 1993.
Men i den till synes saliga röran som var nittiotalet och crossovern i all sin prakt så platsade en isländsk excenrisk sångerskas ambienta poplåtar så pass bra att hon brejkade på riktigt med Debut-skivan.
Aeroplane är svävande med en skön känsla av frihet. Och det ständiga klubbkompet i bakgrunden. Kryddat med stiliga trumpeter.
Come to me är ännu mer eterisk, med ett jazzigt litet komp på cymbalen och stråkar. Hela skivan är väldigt luftig och ren. Varje ton och ljud låter så enkel och lekfull, men det är svårt att få något att låta så balanserat.
På Debut har man lyckats i varenda låt. Det är inte ens Björks säregna röst som är skivans drivande motor. Det är nog snarare danskompet. Inte minst i Violently happy.
Soundet känns tidlöst. Lyssna på nittiotalets eurotechno och man kan idag digga det närmast för att det låter så “kökkigt” och har ett starkt kitch-värde.
Debut låter oansträngt förnäm i jämförelse med annat som gjordes då.
Skivan avslutas med klassikern The Anchor song. Björk fantiserar om livet under havsytan och de enda instrumenten som används är saxofoner och hennes röst.
Som bonuslåt på min cd och de senare utgåvorna av skivan exploderar sedan Play dead igång med hela sin kraft efter The Anchor song.
Perfektion.