Den 11 januari 2002 landade ett transportplan vid den amerikanska militärbasen Guantánamo Bay på Kuba med 20 män ombord.
De var de första av en lång rad fångar, sammanlagt nästan 800, som den dåvarande vice presidenten Dick Cheney hade kallat "de värsta av de värsta".
Lägret, vars officiella namn är Camp X-Ray, var då bara en samling tält omringade av taggtråd och torn bemannade med skarpskyttar.
Redan innan uppgifterna om tortyr och annan omänsklig behandling av fångarna vid lägret kom ut i offentligheten väckte de bilder som den amerikanska försvarsmakten lät publicera bestörtning utomlands och en hetsig debatt i USA.
Vad var landet villigt att göra under det nyutlysta kriget mot terrorismen? Vad var försvarbart att göra för att skydda landet från fler angrepp som det den elfte september?
Den debatten pågår ännu i dag.
– Guantánamo är fortfarande en av de mest bestående symbolerna för den orättvisa, misshandel och åsidosättandet av rättsstatsprinciperna som USA släppte loss som svar på angreppen den elfte september, sa Letta Taylor vid Human Rights Watch inför årsdagen av lägrets grundande.
En ö utom rättsstatens räckhåll
Då de första fångarna anlände hade det gått fyra månader sedan terrorattackerna den elfte september i New York och Washington, och drygt tre månader sedan de första amerikanska styrkorna invaderade Afghanistan.
President George W. Bush hade utlyst krig mot terrorismen. USA befann sig i ett frenetiskt och skräckslaget tillstånd av patriotism och hämndlystnad.
Bush-administrationen, med Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld i spetsen, ansåg att då kriget mot terrorismen inte var något konventionellt krig så skulle det inte heller behöva bekämpas enligt krigets normala konventioner.
Administrationen lät justitieministeriet producera dokument som förklarade hur fångar kunde hållas frihetsberövade på obestämd tid utan åtal eller möjlighet att överklaga.
För att komma runt de regler som gäller för krigsfångar lät USA döpa om fångarna i kriget mot terrorismen till "enemy combatants", vilket betyder ungefär fiendens stridande.
Andra dokument försvarade fråntagandet av fångarnas rättigheter med att Guantánamo Bay strikt sett inte var på amerikansk mark och att det amerikanska rättsystemets normer därför inte gällde fångarna där.
Den amerikanska medborgarrättsorganisationen ACLU beskriver lägret som en avsiktlig "ö utom lagens räckhåll" där fångarna kunde "hållas utan rättsprocesser och förhöras utan återhållsamhet".
– Vad jag hörde i Vita huset dag efter dag var att det nu är en helt ny värld och att de gamla reglerna inte längre gäller, sa karriärdiplomaten Daniel Fried, som jobbade under Bush i Vita huset, till the Guardian.
– Men det visade sig vara ett hemskt misstag.
"Tortyr som inte var tortyr"
– Det råder inte längre något tvivel om att den nuvarande administrationen har begått krigsbrott. Den enda fråga som återstår är om någon av dem som beordrade tortyr någonsin kommer att ställas till svars.
Så beskrev generalmajor Antonio Taguba, som hade fått i uppgift att utreda övergreppen mot USA:s fångar i kriget mot terrorismen, sin syn på de förhörsmetoder som användes vid Camp X-Ray och en rad andra fängelser år 2008 under Bush-administrationens sista månader.
Då landet hade utsatts för angrepp av en terrororganisation som det fanns rätt lite tillförlitliga uppgifter om, var Bush-administrationen i desperat behov av information – så desperat att man var beredd att tumma på lagar, normer och moraliska koder som hade varit gällande i årtionden.
Administrationen lät producera ett dokument som försvarade användningen av så kallad "enhanced interrogation", vilket betyder ungefär utökade förhörsmetoder.
De som skapade metoderna tog helt enkelt de metoder som användes för att träna amerikanska elitsoldater i att motstå tortyr och vände ut och in på dem.
Metoderna man kom fram till var bland annat isolering, att hålla fångarna vakna i extremt långa tider, att skrämma dem med attackhundar, att utsätta dem för ömsom sensorisk deprivation och ömsom extrem sensorisk överbelastning, skendränkningar, misshandel och att binda fast fångarna i smärtsamma ställningar.
Både internationella och nationella instanser, och sedermera också Obama-administrationen, har slagit fast att de utökade förhörsmetoderna var tortyr.
Genom att kalla metoderna något annat ansåg sig ändå Bush-administrationen ha sitt på det torra.
Metoderna skulle tvinga fram information ur de fångar som man i snabb takt samlade in på slagfälten i Afghanistan och med olagliga gripanden och auktoritära allierades hjälp runt om i världen.
Enligt senare CIA-chefer ledde tortyren inte till någon värdefull information överhuvudtaget.
Antingen gav de torterade ingen information de inte redan hade gett i normala förhör, eller så var de så desperata att få slut på tortyren att de hittade på berättelser som de trodde att förhörsledarna ville höra.
Tortyren pågick inte bara i Guantánamo, utan i en rad fängelser i Afghanistan, Irak och i så kallade "Black Sites", hemliga fångläger i flera länder runt om i världen.
Guantánamo blev ändå en bestående symbol för tortyren, eftersom platsen hade skapats enkom för att hysa fångar vars rättigheter systematiskt hade fråntagits dem.
Militärtribunaler och evighetsfångar
Största delen av de få fångar som någonsin har genomgått något som ser ut som en rättegång har fått sina fall prövade i militärtribunaler, de första amerikanska tribunalerna sedan Andra världskrigets slut.
Men bara tolv personer har åtalats formellt, och bara två har dömts.
Den absoluta majoriteten av de nästan 800 fångarna som har passerat genom fånglägret Guantánamo Bays portar har helt enkelt skickats till sina hemländer eller till tredje länder för rättegångar, fångenskap eller för att släppas fria.
En del släpptes efter lång fångenskap efter att det kommit fram att de var helt oskyldiga.
Nio dog i fångenskap i lägret, och åtminstone två begick självmord.
Kring 30 bekräftas ha dött efter att ha skickats till länder som har ett rykte om sig att inte behandla fångar speciellt humant, bland annat Sudan, Jemen, Saudiarabien, Afghanistan och Pakistan.
Svårt att hitta länder som är redo att ta emot fångarna
Problemet för de amerikanska myndigheter som har försökt stänga lägret har varit att hitta länder som är villiga att ta emot fångarna.
USA vill inte ha dem i sina egna fängelser (bara en tidigare fånge sitter i dag i fängelse i USA), och många av fångarna vill deras hemländer inte ta emot eller så anses de inte längre vara lämpliga eller säkra nog för överlämning.
Trots att redan president Barack Obama satte planer på att stänga lägret i verket, är det fortfarande öppet eftersom det helt enkelt inte finns någon plats i världen som myndigheterna har ansett sig kunna flytta fångarna till.
Försöken att stänga har varit förgäves
– Administrationen är fortfarande fast besluten att stänga fånglägret i Guantánamo Bay. Ingenting har förändrats kring frågan, sa John F. Kirby, talesperson för försvarsministeriet under Joe Biden.
Biden är den tredje presidenten som har gett order om att stänga lägret, men som kan få se sig besegrad av uppgiften.
Försöken låg på is under president Donald Trump, då han drog tillbaka ordern om att stänga Guantánamo Bay-lägret.
Sedan Biden tillträdde för över ett år sedan är arbetet igen i gång, men bara en fånge har flyttats ur lägret och ett beslut om att flytta en andra fånge har fattats så sent som den 10 januari 2022.
Den andra fången, den somaliska medborgaren Guled Hassan Duran, har suttit i lägret sedan 2006 efter att först ha suttit i CIA:s fängelser i 900 dagar.
Han är ändå, trots beslutet, knappast på väg någonstans inom kort.
Av de 39 fångarna i Guantánamo har 15 redan fått beslut om förflyttning men väntar på att någon ska gå med på att ta emot dem.
Underminerar trovärdigheten om mänskliga rättigheter
Kongressen har förbjudit skickandet av fångar till Somalia, Syrien, Jemen och Libyen, vilket innebär att något annat land borde gå med på att hysa Duran.
Varje förflyttning till ett tredje land har krävt långa förhandlingar och 14 andra fångar står före i kö.
Så länge deras och de andra fångarnas öde är oavgjort kommer lägret att vara öppet och hysa sina evighetsfångar.
Fångarna utsätts inte längre för tortyr eller isolering, och de sitter i öppna cellavdelningar under förhållanden som troligen är bättre än i något amerikanskt fängelse.
Men deras fångenskap på obestämd tid utan åtal, rättegång eller rätten att överklaga är fortfarande ett faktum.
Amnesty International har beskrivit lägret som en skamfläck USA inte blir av med förrän lägret har stängts.
– Ju längre fängelset är i bruk, desto längre fortsätter det att underminera USA:s trovärdighet då det gäller mänskliga rättigheter, sa Daphne Eviatar vid människorättsorganisationen i USA.
Källor: New York Times, The Guardian, Washington Post, Al-Jazeera, ACLU, Human Rigths Watch, Amnesty International, DW, UN News