Den japanska installations- och performancekonstnären Chiharu Shiota (f. 1972) har fyllt en av Emmamuseets salar med ett stort verk som består av blodröd trådväv.
Väven är ett av Shiotas varumärken och något hon utmärkt sig med på den internationella konstscenen under de senaste tjugo åren. Shiota bor och arbetar i Berlin och har ställt ut liknande verk på museer runt om i världen.
Ytterligheter, liv och död
Verket Gränsöverskridande är ett beställningsarbete av Emmamuseet och Saastamoinenstiftelsen. Det består av tråd som fästs i taket, väggarna och golvet, och av dörrar med hjälp av vilka man kan träda in i verket, säger amanuens Pernilla Wiik.
– Shiota talar om ett slags gränsöverskridande, man går in i någonting och då kanske det händer något med en själv. Hon talar om ytterligheter, liv och död och om individuella och kollektiva minnen. Allt det här kan läsas in i verket, om man så vill, säger Wiik.
Shiota är född i Osaka i Japan och har studerat i Japan, Australien och Berlin, bland annat under ledning av Marina Abramović (f. 1946), en av världens mest kända performancekonstnärer.
Shiota började arbeta med väv redan under sin studietid. Hon upplevde bland annat att de traditionella teknikerna som måleri och teckning inte räckte till för det hon vill uttrycka.
– Shiota har utvecklat ett speciellt sätt att knyta eller väva tråden och den har hon lärt ut så att till exempel våra museimästare kunnat delta i knytandet under hennes ledning. Det är som om hon tecknar i luften när hon väver tråden, säger Wiik.
Föremålen väcker och skapar minnen
Konstnären omhuldar föremål med tråd. I verket på Emma har hon använt dörrar som hon hittade när hon sökte arbetsrum i Berlin. Andra föremål hon använt är nycklar, kappsäckar, kläder, skor och båtar.
Föremålen representerar minnen, individuella eller kollektiva.
– Hon tänker på människorna som har rört i dörrarna och de minnen som vi skapar när vi nu går genom dem här, säger Wiik.
Två veckor, 250 km tråd
Det tog två veckor och 250 kilometer tråd för att förverkliga verket på Emma. I arbetet deltog också finländska studerande i textilkonservering.
– Planeringen har skett under flera års tid. Förvekligandet började med att vi la ett nytt golv för att kunna fästa trådarna, gjorde takkonstruktioner och så började knytandet av tråden, säger Wiik.
I en annan pågående utställning visar Emmamuseet keramik av en samling konstnärer och kollektiv. Keramiken i förnyelse tar avstamp i den japanska traditionen kintsugi där man reparerar till exempel en söndrig tallrik med guld eller en annan metall.
Utställningens kurator Laura Kokkonen har använt begreppet som ett sätt att betrakta sprickorna i samhället, vad beträffar till exempel klimatet.
Verket Återhämtning av konstnären Nathalie Lautenbacher (f. 1974) är en fin dukning bokstavligen fylld av sprickor.
– Hennes tanke är att visa på sprickorna väldigt konkret. Hon har en egen produktion av keramikföremål och hon har använt sig av dem här. Leran är obränd och så har hon fyllt kärlen med vatten som mjukar upp och spräcker den obrända leran. Till slut torkar den, säger Wiik.
Processen har filmats och videon projiceras på en vägg ovanför bordet.
Daniel Buren sommarens dragplåster
På museet blickar man också framåt mot våren då franska skulptören Daniel Burens (f. 1938) utställning öppnas. Buren utgår från ett visuellt element som består av en 8,7 centimeter bred rand som han applicerar på olika ting och använder i installationer.
Hans verk har visats i Finland på 1980-talet i Björneborg och på 1990-talet i Helsingfors efter att Ateneum sanerades.
Burens utställning skulle gå av stapeln redan för ett år sedan men har skjutits fram på grund av coronapandemin.
– Randen är väldigt viktig och exakt för honom. Det sägs att han hittade ränderna när han gick på torget i Paris och såg en madrass med ränder på, säger Wiik.
Utställningen Gränsöverskridande pågår fram till 27.11.2022, Keramiken i förnyelse till 7.8. Burens utställning inleds på Esbo moderna konstmuseum 2.3.