Det går undan då Andreas Forsman navigerar runt i fabrikshallen i Larsmo. Projektbåtar och stora maskiner undviks smidigt då han åker rullstol mellan kollegor och verktyg. Företaget har specialiserat sig på lösningar för av- och påstigning för stora båtar, så varje projekt blir unikt och skräddarsytt.
– Att sitta i rullstol och göra mitt jobb går riktigt bra. Behöver jag hjälp, så ber jag om hjälp. Att lyfta något tungt kan vara jobbigt ibland. Man kanske hoppar i trucken och kör en halvmeter. Man får skrapa sig i huvudet emellanåt och fundera, säger Andreas Forsman och skrattar.
För skrattar gör han ofta. Det gjorde han också under sin uppväxt - men allt blev inte som han hade väntat sig. Som 19-åring åkte han med kompisarna till Åre för att åka utför. Första åket gick över ett stort hopp, där Andreas tappade balansen.
– Jag föll framåt, landade på bröstet och nacken på något vis. Det bröt ryggen bakåt. Sen minns jag inget mer, berättar han.
Nytt liv, nya möjligheter
Det blev helikopter till Umeå och en operation som lämnade Andreas förlamad från midjan och neråt. Han fick besked om en trolig livstid i rullstol. I dag är Andreas glad över både det starka stöd han kände från alla runt honom.
Vill man göra en lista på saker man inte kan göra, blir den listan lång, oberoende om man sitter i stol eller inte. Men man kan ju fokusera på allt det man kan göra i stället
Andreas Forsman
Rehabilitering och återanpassning till ett nytt liv började. Redan på sjukhuset började Andreas öva på att köra rullstolen på bakhjulen genom korridorerna. Sen måste hemmet rullstolsanpassas och vardagen omprövas. Allt som Andreas hade tagit för givet, fick han hitta nya lösningar för. Och även om anpassningen till stolen tog tid, var Andreas övertygad från första början om att den nya verkligheten skulle bemästras så snabbt som möjligt.
– Jag vet inte om jag odlat nya talanger efter att jag hamnade i stolen. Men den har lett in livet på andra vägar, som jag annars inte hade kommit in på. Klart det finns begränsningar med vad jag kan göra, men man får ta sig lite mera tid och hitta nya lösningar. Och så får man inte tveka att be om hjälp.
Förutom rent praktiska saker var det också en mental kamp. Även om Andreas genast var övertygad om att övervinna sina rädslor och ånger, finns det fortfarande en risk att bli nostalgisk över livet som var.
– Klart det finns dagar då man funderar på hur livet skulle vara om jag hade ben. Men jag har aktivt valt att inte gå in för djupt i de banorna. Vill man göra en lista på saker man inte kan göra, blir den listan lång, oberoende om man sitter i stol eller inte. Men man kan ju fokusera på allt det man kan göra i stället, säger Forsman.
Avskydde datorjobb
Studierna drog också ut på grund av olyckan. Men att Andreas blev uppmuntrad att söka sig till vidare studier av en lärare, gjorde att han även såg möjligheterna i en professionell bana, som han kanske inte annars skulle ha valt, om han inte varit rullstolsburen. Även om han lovat sig själv att han aldrig skulle jobba vid en dator, är stor del av hans arbete idag framför en skärm.
– Så just det löftet har jag inte kunnat hålla, säger Forsman och skrattar.
I dag har Andreas papper som både konstruktionsingenjör och ingengör i miljöteknik. Och efter sex år på ett segelbåtsföretag tog han och en kollega steget ut i det okända och blev företagare.
Jag måste inte överbevisa att det gick snett en gång
Andreas Forsman
För ett par år sedan kom snowboarden in i Andreas liv igen. Inom hans företag har de redskap och kunnande för att göra snowboards. En tuff, men intressant bransch.
– Det var min granne, som hade en vision om att börja tillverka snowboards. Vi tänkte “hur svårt kan det nu vara?” Det visade sig vara utmanande, men nu efter två år har vi ett koncept som fungerar, berättar Forsman.
I det nya företaget har han lyckats kombinera jobbet med sin passion.
– Jag har inga problem med att jobba med snowboards. Jag känner inte att jag måste överbevisa att det gick snett den ena gången. Det är närmast häftigt att få jobba med snowboards idag.
Drömmer om att få åka utför igen
Just nu upptar familjen och företagen så mycket tid att det inte finns tid över för allt Andreas vill, men siktet är inställt på att få börja åka utför igen.
– Jag har planer på att designa och tillverka min egen sitski, så jag kunde få åka med dottern som gillar att åka. Det är inte kul att hänga vid grillkåtan hela dagen. Jag vill ju åka, säger Andreas Forsman.
Personligheten förändras inte
Efter att ha suttit i rullstol nästan halva sitt 36-åriga liv, har stolen blivit en naturlig del av hans vardag. Och det tycker och hoppas han att också omgivningen ska inse.
– Stolen ersätter ju benen. Det är inte huvudet, som inte fungerar. Man är ju samma person, fast man sitter i stol. Och jag skulle hoppas att folk skulle se människan som sitter i stolen - inte stolen.
Jag går inte och hoppas på att de ska komma på en mirakelbehandling så att jag kan gå igen
Andreas Forsman
Andreas själv har inget problem med att berätta om sin olycka, även om han vet att det finns andra i rullstol som ogärna pratar om sin funktionsvariation.
– Jag berättar gärna om vad som hänt. Och ifall någon har frågor om hur det är att sitta i rullstol så svarar jag gärna på frågor.
Efter olyckan sade läkarna att det kan finnas sätt att återfå rörligheten i benen om tio år. Men samma profetia gav de tio år tidigare.
– Så jag går inte och hoppas på att de ska komma på en mirakelbehandling så att jag kan gå igen. Jag sätter i stället min energi på att göra det bästa av situationen som den är nu.