Det tenderar i alla fall att vara den första detaljen som nämns när en journalist ska beskriva ett skeende. “Femtio tusen protesterade mot coronarestriktionerna i Bryssel”. “Hundrafemtio tusen ryska soldater nära den ukrainska gränsen”. “Drygt 1,8 miljoner röstade i vårdvalet.”
Men okej då, jag sväljer betet – den här gången. Veckans Kvanthopp handlar alltså om människan i siffror. Hur mycket är många människor? Man får ju lätt bilden av en planet som kryllar av människor och inte så mycket annat. Är det verkligen så här? Låt oss titta närmare på det.
Då jag gick i lågstadiet sades det att vi är cirka fyra miljarder människor i världen, minns jag. Det här var i slutet av 70-talet. Nu passerar vi strax åttamiljardersstrecket. Det är nästan en miljard mera sedan 2013, då var vi 7,1 miljarder här på jorden. Enligt FN:s prognos blir vi nästan tio miljarder fram till år 2050.
Forskare vid University of Georgia uppskattar till exempel att det finns fem kvintiljoner bakterier på planeten - det är en femma med 30 nollor efter sig.
Men vad tror ni, räcker det här till för att överträffa oss människor när det kommer till biomassa? Åtta miljarder människor versus fem kvintiljoner bakterier. Vilket väger mera? Passa på att placera era vad nu, vi kommer snart till svaret.
Men som vanligt tar vi storyn från början.
Jordbruket äntrar scenen
För tolv tusen år sedan, kring tiden för den senaste istidens slut, fanns det gott om svängrum här på jorden. Åtminstone med tanke på oss människor. Det har beräknats att det då fanns mellan en och tio miljoner människor på hela jordklotet.
Men sedan hände någonting. Människan uppfann jordbruket. Vi lämnade den uråldriga tillvaron som nomader och började slå oss ned för att bruka jorden. Det här skedde först i Mellanöstern. Det var också där som de första städerna växte fram.
Det var i och med den industriella revolutionen och det mekaniska jordbruket som saker och ting på riktigt började ta fart.
Men folkmängden ökade ändå måttligt till en början. Vid tiden för vår tideräknings begynnelse bestod mänskligheten av sisådär 200 miljoner individer totalt. Drygt tusen år senare, kring år 1100, under högmedeltiden, var vi drygt 300 miljoner. En halv miljard-strecket passerade vi nåt tag på 1500-talet.
Det var i och med den industriella revolutionen och det mekaniska jordbruket som saker och ting på riktigt började ta fart. En miljard blev vi i början av 1800-talet. Hundra år senare, omkring 1930, passerades två miljarders-strecket. När jag föddes, 1969, var vi drygt tre och en halv miljarder.
Och tillväxten har bara accelererat sedan dess. Åtta miljarder uppnår vi nu i dagarna. Enligt FN:s prognos från 2017 kommer mänskligheten att nå 9,8 miljarder fram till 2050, och runt 2100 kommer folkmängden att plana ut vid knappa 11 miljarder.
Hur många människor skulle man då kunna rymma i, säg nu, Brunnsparken i Helsingfors?
En studie från University of Washington, publicerad i The Lancet, landar på en lite mindre siffra. Enligt den här studien når vi toppen på befolkningskurvan 2064, då vi beräknas vara 9,7 miljarder, och efter det här börjar befolkningen krympa en aning.
Bågnar jorden under vår massa?
Men okej då. Siffror, siffror, siffror. En miljard, det säger ju egentligen inte så mycket. Det är samma som tusen miljoner. En miljon är tusen gånger tusen. Tusen människor, det är ungefär så många som Nationaloperan i Helsingfors har rum för. 1300 personer max.
Men om man riktigt skulle börja klämma in folk på relativt små ytor, hur många människor skulle man då kunna rymma i, säg nu, Brunnsparken i Helsingfors? Någon kanske blir överraskad av svaret, har jag på känn. Vi ska återkomma till det lite senare.
Först ska vi hur som helst titta närmare på hur mycket människor det egentligen finns här på jorden, mätt i biomassa. Jämfört med andra livsformer. Allt snack om befolkningsexplosion får ju lätt en att tänka att jorden formligen bågnar under alla människors massa.
Till det kan jag bara säga: njaaaa.
Biomassa brukar mätas enligt torrvikt. Vi tar bort vattnet, med andra ord. Faktiskt så brukar man mäta biomassa enligt hur mycket kol det finns i en viss livsform. En människokropp innehåller till exempel cirka 18,5 procent kol. Väger du hundra kilo, då är 18,5 kilo av din vikt rent kol.
Uträkningen jag citerar här har jag lånat från World Economic Forum, och siffrorna är från 2021. Och enligt den här tabellen är den sammanlagda vikten för all biomassa, alla livsformer på jorden, 550 gigaton kol.
550 gigaton är samma som 550 miljarder ton rent kol. Så mycket kol binder det jordiska livet alltså upp. Och jag tänkte att vi skulle göra en snabb genomgång av rankinglistan över livsformerna som utgör dessa 550 gigaton. Vem sitter på den största biten av kakan?
Plats ett: växterna
Växternas topplacering är kanske föga förvånande. Växterna är i helt förkrossande majoritet, de står för 81,8 procent av all biomassa på jorden. Nästan 450 gigaton eller 450 miljarder ton kol.
Växter används till byggnadsmaterial, prydnadsföremål, papper, och de ger oss våra mediciner plus vår sprit och våra droger.
Vetenskapen känner till cirka 320 000 växtarter, av vilka de allra flesta, upp till 290 000, producerar frön.
Gröna växter levererar med sin fotosyntes en betydande del av syret som vi och det övriga livet andas. De är också hörnstenen i de flesta av jordens ekosystem. Växter som producerar spannmål, frukt och grönsaker utgör också grundstenen i den mänskliga dieten som människan har odlat och förädlat växter i årtusenden.
Växter används till byggnadsmaterial, prydnadsföremål, papper, och de ger oss våra mediciner plus vår sprit och våra droger. Svårt att underskatta växternas betydelse, med andra ord. De är planetens riktiga härskare och verkliga tungviktare, i flera olika bemärkelser.
Plats två: Bakterierna
De små men talrika bakterierna är näst tyngst på rankinglistan över de olika livsformernas andel av biomassan. 12,7 procent av all biomassa som existerar är bakterier. Knappa 70 gigaton kol.
Bakterierna är också kretsloppets gårdskarlar och sophanterare i och med att de tar hand om och och bryter ner död biomassa.
Men så har bakterierna också varit här ända sedan livets allra tidigaste början, de har haft gott om tid att installera sig och sitta stadigt. De prokaryota bakterierna var en av de allra första livsformerna som dök upp på jorden för mer än tre miljarder år sedan. Och idag förfogar de alltså över den näst största ansamlingen av biomassa på jorden.
Kanske inte så förvånande med tanke på att bakterierna ju faktiskt återfinns så gott som överallt på vår planet.
Bakterierna lever i jordmånen, i vattendragen, i luften, i heta källor med frätande hög syrahalt och i den djupa biosfären i jordskorpan. Bakterierna är fullkomligt oersättliga i näringscykelns samtliga skeden. De återvinner näringsämnen och de fixerar kväve från atmosfären, som växterna sedan kan ta till sig.
Bakterierna är också kretsloppets gårdskarlar och sophanterare i och med att de tar hand om och och bryter ner död biomassa. Det är alltså bakterierna som är ansvariga för förruttnelsestadiet i den här processen.
Bakterier lever också i symbiotiska och parasitiska relationer med växter och djur. Inklusive dig och mig. Faktum är att vi är i minoritet i våra egna kroppar: en genomsnittlig människa innehåller cirka 30 biljoner mänskliga celler och 39 biljoner bakterier.
De flesta av bakterierna finns i tarmen, och många lever på vår hud. Majoriteten av bakterierna vi bär på är nyttiga eller åtminstone ofarliga. Eller så oskadliggörs de av vårt immunförsvar.
Men många bakterier är patogena och orsakar infektionssjukdomar, inklusive kolera, syfilis, mjältbrand, spetälska, tuberkulos, stelkramp, rentav böldpest. De vanligaste dödliga bakteriesjukdomarna är ändå luftvägsinfektioner. Det är där som antibiotikan kommer in i bilden, även om den ökande antibiotikaresistensen har blivit ett allt större problem.
Plats tre: svamparna
Också bronsplatsen innehas av synbarligen ganska små organismer. Svamparna utgör 2,2 procent av all biomassa, eller tolv gigaton kol.
Inte heller det här är förvånande, att det är just svamparna som har en så stor kollektiv matchvikt. Svamparna inkluderar ju så mycket annat än kantarellerna som vi plockar om hösten. I svamparnas rike ingår också mikroorganismer i stil med jästsvampar och mögel. De klassificeras som ett kungarike separat från de andra eukaryota kungadömena, vilka inkluderar bland annat växterna och djuren. Svamparna är alltså varken växter eller djur.
Det finns just nu cirka 148 000 arter av svampar som vi känner till, men en uppskattning från 2017 tyder på att det kan finnas mellan 2,2 och 3,8 miljoner arter. Varje år upptäcks omkring 2 000 nya svamparter, och det uppskattas att mer än nittio procent av svamparna kommer att förbli okända för oss.
Precis som bakterierna återfinns svamparna mer eller mindre överallt här på jorden. Svampar kan överleva i extrema förhållanden, som i öknar eller miljöer med höga saltkoncentrationer. Vissa svamparter tål hård joniserande strålning – vissa kan till och med överleva rymdens intensiva UV-strålning och vakuum.
Varje år upptäcks omkring 2 000 nya svamparter, och det uppskattas att mer än nittio procent av svamparna kommer att förbli okända för oss.
De flesta svamparter lever på det torra, men det finns också helt och hållet vattenlevande svamparter. Vissa klarar till och med av det krossande trycket djupt nere i oceanernas bottensediment. Några havslevande svamparter återfinns till och med nere vid de superheta vulkaniska djuphavskällorna.
Där hade vi alltså topp trean. Växterna, bakterierna och svamparna, i den ordningen. Ännu har människan inte skymtats på listan. Hmm. Åtta miljarder individer, var håller Homo sapiens hus? Nå, vi går vidare.
Plats fyra: arkéerna
Arkéerna, är liksom bakterierna små men mycket talrika och basar inalles över 1,3 procent av all biomassa på jorden. Det motsvarar sju gigaton kol, vilket är nästan tre gånger mer än vad djuren besitter. Arkéerna är intressanta och kunde förtjäna ett avsnitt för sig själva. Arkéerna är alltså en av livets tre stora domäner här på jorden. De domänerna är:
- Bakterier (Bacteria)
- Arkéer (Archaea)
- Eukaryoter (Eukarya), med andra ord organismer som har en eller flera komplexa celler i vilka arvsmassan sitter i en cellkärna som avgränsas av ett cellmembran. Vi människor hör till eukaryoterna.
Men arkéerna alltså, tidigare brukade man klumpa ihop dem med bakteriernas domän, men modern genetisk forskning med Carl Woese i spetsen har visat att arkéerna skiljer sig lika mycket från bakterierna som från den tredje avdelningen – eukaryoterna – och förtjänar därför sin egen domän.
Arkéer förekommer lite varstans där också bakterier påträffas, men de är kanske framför allt kända för att de trivs i riktigt extrema miljöer. Arkeerna kan grovt sett delas in i extremofiler och ”normalofiler”.
Och extremofilerna lever minsann upp till sitt namn: de förekommer i heta källor, saltbassänger, undervattensgejsrar, kokande syra och – kärnavfall.
Arkéer förekommer lite varstans där också bakterier påträffas, men de är kanske framför allt kända för att de trivs i riktigt extrema miljöer.
Just det, det finns alltså arkéer som bokstavligen lever i radioaktivt avfall från kärnreaktorer. På något okänt vis har de lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda normala celler.
Plats fem: protisterna
Nej, inte protesterna, utan protisterna. De innehar 0,7 procent av all biomassa på jorden, mätt enligt kolet de innehåller. Protister, är enkla, oftast encelliga eukaryota organismer som varken hör till svamparna, växterna, eller djuren.
Till protisterna räknas bland annat protozoer, slemsvampar och diverse former av alger. Mikroalger är till exempel viktiga primärproducenter i haven medan många andra protister är predatorer och håller populationen av mikroorganismer i schack.
Och också slemsvamparna och deras kompisar tycks det finnas mer av på jorden än det finns djur, för att inte tala om människor. Med tanke på att människan och hennes referensgrupp inte har kommit emot ännu. Men här kommer den!
Plats sex: djuren
Vår egen subkategori djuren innehar blygsamma 0,47 procent av jordens totala biomassa. 2,6 gigaton kol.
Här borde vi människor åtminstone smälla ganska högt, i djurens underkategori. Jag menar, åtta miljarder individer, befolkningsexplosionen och allt det där. Vi ska se. Vi lämnar ute allt annat och gör en helt egen topplista för djuren.
Djurens interna rankinglista:
Plats ett. Av de dryga två och en halv miljarderna ton biomassa som vår kategori, det vill säga djuren innehar, består den tyngsta enskilda kategorin av havslevande leddjur (Arthropoda): humrar, krabbor, räkor etc. Inalles 38 procent eller ett gigaton kol.
Plats två. Fiskarna är den näst tyngsta gruppen i djurens subkategori med 27 procent av djurens totala vikt. 0,7 gigaton kol innehar fiskarna.
På plats tre kommer de landlevande leddjuren (insekter, spindlar, skorpioner etc.) med 7,7 procent eller 0,2 gigaton av djurens totala biomassa mätt i kol. De delar sin viktklass med blötdjuren (Mollusca): sniglar, bläckfiskar och liknande, samt ringmaskarna (Annelida), de här två grupperna sitter på ungefär lika mycket kol.
Plats fyra: Nässeldjuren (Cnidaria) besitter 3,9 procent av djurens totala biomassa. Den här kategorin omfattar maneterna, hydrozoerna och koralldjuren, där också havsanemonerna ingår.
Nässeldjuren delar på plats fyra på listan med boskapen, det vill säga nötkreaturen, grisarna, fåren och hönsen. Också de innehar sisådär 3,9 procent av djurens biomassa, motsvarande 0,1 gigaton kol.
Plats fem. Halleluja, äntligen kommer vi till människorna, som har den femte tyngsta biten av djurens sammanlagda biomassa. 2,3 procent av allt kol som djuren förfogar över sitter i människorna. Det motsvarar 0,06 gigaton eller 60 miljoner ton kol. Som sagt, fördelat på nästan åtta miljarder individer (i skrivande stund).
Men djurens lista tar inte slut med oss.
Plats sex på djurens interna rankinglista innehas av rundmaskarna (Nematoda). De förfogar över blygsamma 0,8 procent av djurens biomassa. Så åtminstone klådde vi människor rundmaskarna. Vilken bragd eller hur?
Men å andra sidan, vi må väga tyngre än rundmaskarna, men numerärt, mätt enligt antalet individer, utklassar de oss fullkomligt!
Totalt uppskattas det att omkring någonting i stil med 440 triljoner (4.4 × 1020) nematoder lever i matjorden, eller cirka 60 miljarder rundmaskar för varje människa som lever på jorden. Allra mest finns det av dem i marken på tundran och i de boreala skogarna.
Jag upprepar: rundmaskarnas dominans är helt hejdlös: det finns någonting i stil med en miljon individer per kvadratmeter av dem på jorden, och de står för cirka 80 procent av alla individuella djur på jorden. Behöver knappast påpekas att de spelar en viktig roll i otaliga ekosystem.
Plats sju. De vilda däggdjuren. Japp, också girafferna, vargarna, tapirerna och de övriga vilda däggdjuren väger lättare än vi människor. 0,3 procent av djurens totala biomassa har de till sitt förfogande.
Plats åtta. De vilda fåglarna får nöja sig med en ännu mindre bit av kakan, blygsamma 0,1 procent av djurens biomassa.
Men hur som helst, summa summarum: 2,3 procent av djurens totala biomassa (torrvikt mätt enligt kol), det är alltså vad vi människor besitter, alla åtta miljarder av oss. Och märk väl alltså, det är vår andel av djurens biomassa. Vår andel av allt liv på jorden, inklusive växterna och bakterierna och allt det där andra, är ännu mycket mindre. Bara 0,01 procent.
Så också om just du känner att du är mitt uppe i en befolkningsexplosion, ta vara på dig själv. Du är trots allt mycket unikare än rubrikerna låter påskina!
Bubbling under: virusen
Hur som helst, en grupp har jag inte alls nämnt ännu, och det är ju virusen. De återfinns strax nedan om djuren på den allmänna listan över hur hela biomassan fördelar sig.
Och här är jag lite kluven. Hör de ens hit? Virus är ju inte liv, strikt taget, de saknar förmågan att föröka sig för egen maskin, vilket brukar räknas som en central definition av liv. Och de har ingen egen ämnesomsättning.
Ändå är virusen en central kloss i livets stora bygge. De finns överallt och deltar i alla möjliga processer, på gott och ont. De har nästlat in sig i livets hus. Man kan säga att de sitter i väggarna.
En enda tesked havsvatten innehåller i genomsnitt cirka femtio miljoner virus.
Faktum är att åtta procent av vårt DNA tillhör virus som någon gång i urtidens djup har smittat våra förfäder. Så jo, nog är det på sin plats att nämna virusen här. Virusen innehar 0,04 procent av den jordiska biomassans vikt, det motsvarar 0,2 gigaton kol. Det låter inte som otroligt mycket, men det betyder hur som helst att det finns många gånger mer virus än det finns människor i livets vågskål.
Uppskattningsvis finns det tio kvintiljoner (10^30) individuella virus på vår planet – vilket motsvarar ungefär hundra miljoner virus för varje stjärna i universum.
Virusen infiltrerar varenda en aspekt av den naturliga världen. De svävar i luften, de lurar i marken under våra fötter och havsvattnet formligen sjuder av dem. En enda tesked havsvatten innehåller i genomsnitt cirka femtio miljoner virus. De flesta av de här virusen är bakteriofager som infekterar och dödar havslevande bakterier och kontrollerar tillväxten av växtplankton.
Nåjo, nog om det här nu. Nu har vi alla fått siffror mer än vi kan smälta på en sittning. Låt oss ännu tänja lite med en enkel hjärngymnastisk övning för att sätta oss själva i perspektiv. Det bor som sagt nästan åtta miljarder människor här på jorden. Av dem befinner sig i skrivande stund cirka 150 000 på den ryska sidan av gränsen mot Ukraina just nu, med gevär i hand.
150 000 soldater. Våra hjärnor tycker inte om miljarder. Hundra tusen kan vi nu ändå föreställa oss på något sätt. Också det låter som en hel massa folk. Men är det? Låt oss se.
Brunnsparken i Helsingfors är en knapp halv kvadratkilometer stor. Hur många människor ryms där? 10 000? 50 000? Nja, tänk större än så. En normalstor människa ryms att stå någorlunda bekvämt på en yta som är 33 x 33 cm. Utgående från det här, skulle det rymmas, tadaa…
4,4 miljoner människor i Brunnsparken.
Och ingen skulle behöva stå på någon annans tår.
Om parken var tom skulle den kunna rymma hela befolkningen i Kroatien, Oman, Libanon, Panama, Moldavien, Uruguay, Kuwait, Mongoliet eller Litauen.
En hel kvadratkilometer, två brunnsparker, rymmer nästan 10 miljoner människor – befolkningen i en megacity. Och du kan packa in alla 26 miljoner personer som bor i Fennoskandien – alla i Norge, Sverige, Finland och Danmark – på en enda amerikansk kvadratmile.
Det har lossnat isberg från Antarktis de senaste åren som hela mänskligheten bekvämt skulle rymmas att stå på. När jag ser på världen just nu så känns det ibland som att det vore en god idé. Och siste man vid stranden knuffar ut flaket.
Men det är ju en cynisk och uppgiven tanke som hör till de där särskilt mörka stunderna efter en särskilt dålig dag. Jag väljer att se det som så att hela världens samtliga människor skulle rymmas i Österbotten.
Tänk på det: hela världens befolkning skulle rymmas att stå på en yta som är ungefär 1 200 kvadratkilometer. Mellersta Österbotten har en areal på 5 706 km². Det skulle inte ens bli trångt. Och det är ju behagligt platt också, så ingen skulle behöva stå mitt på en brant bergssluttning.
Något att överväga, kanske. En enorm förbrödringsfestival i Österbotten nu i sommar, hela mänskligheten är inbjuden. Bara nu coronan går över först.