”Barndomen är ett förlorat landskap” – meningen etsar sig fast i mig när jag läser Johan Bargums nya novellsamling Äldre män, en novellsamling som i hög grad kretsar kring barndomen, minnet och förlusten.
Vad minns vi, varför minns vi och hur minns vi? Är våra minnen tillförlitliga eller har vi en tendens att förtränga smärtsamma minnen, förvanskar vi minnen av sådant vi skäms över, som vi ångrar eller som vi grämer oss över?
I novellen ”Den tyska damen”” formulerar huvudpersonen det så här:
”Minnet är en opålitlig tjänare. Hur mycket av det man säger sig minnas har man i själva verket lagt till själv, eller till och med hittat på. Hur mycket har man friserat saker och ting som man hört? Kan man alls lita på sina minnen, eller är de bara resultatet av ens hemliga önskningar och fåfänga?”
I Johan Bargums noveller är minnena skamfilade fragment och nötta brottstycken som likt drivved guppar fram genom ett förlustens, förgänglighetens och förljugenhetens landskap.
De äldre män som (ofta rent konkret) promenerar runt i novellerna översköljs av minnen som inte sällan handlar om makt och vanmakt, hemligheter och svek, missräkningar och tillkortakommanden.
I den samtida finlandssvenska litteraturen vandrar Johan Bargum på minnenas boulevard på samma sätt som t.ex. poeten Tomas Mikael Bäck som i sina dikter ständigt återvänder till barndomens Vasa, en stad som han närmar sig med ett slags dubbelseende där han låter olika tidsplan flyta in i varandra. Och inte minst författaren och kritikern Michel Ekman som i sina essäer ofta använder sig av sitt eget liv och sin egen familj som utgångspunkt för reflektioner kring tidens gång och minnets nyckfullhet och bedräglighet.
Relationer präglade av avstånd och svek
Novellsamlingen Äldre män består av sammanlagt sex noveller, av vilka två publicerats tidigare i samlingsvolymen Noveller 1965-2015, som utgavs i samband med att Johan Bargum firade 50 år som författare.
I den nu aktuella novellsamlingen ingår dessa två texter – ”Julafton” och ”Villa till salu” – i en något omarbetad form där en del strykningar är mindre och mer kosmetiska, medan andra ändringar och tillägg kan sägas medföra en liten, om än betydelsefull, förskjutning i känsloläget.
Samtidigt utgör dessa två texter ett slags ram för hela samlingen som genom en cirkelkomposition binder ihop berättelserna till en helhet.
Ett återkommande tema i Johan Bargums noveller är relationen mellan föräldrar och barn – en relation som ofta kännetecknas av ett visst avstånd (både mentalt och fysiskt). Relationen präglas av en oförmåga att knyta an, som i högre grad handlar om tafatthet än om ovilja eller illvilja.
Det är som om det fanns en tunn hinna emellan som gör det omöjligt att mötas på riktigt.
I novellen ”Julafton” till exempel fascineras berättarjaget över hur hans far kunde te sig så annorlunda, så främmande men samtidigt så spännande, när han spelade tennis tillsammans med sin affärsbekanta än när han satt hemma vid matbordet.
Barn ser bara skalet, den yta de vuxna vänder mot dem.
ur "Äldre män"
Ofta smyger det in sig en skevhet eller en misstro i berättarjagets syn på sina föräldrar.
Känslan av främlingskap inför de egna föräldrarna infinner sig också i novellen ”Den tyska damen” när berättarjaget ser sin mor spela badminton hemma hos några bekanta:
”Hon hade en ljus sommarklänning på sig, hon verkade glad och sprallig på ett sätt som fick mig att tycka att jag inte kände igen henne.”
Frågan infinner sig – vilken är den sanna bilden av modern: den tysta och återhållsamma, för att inte säga intetsägande, kvinnan vid middagsbordet, eller den lössläppta och sprudlande kvinnan med ett badmintonrack i handen?
Relationen de vuxna emellan utmärks likaså av en form av tafatthet och bristande förmåga att bära omsorg om varandra. Rätt så ofta resulterar detta i att en relation blir stum och självdör, eller i svek och trolöshet.
Hundar och gubbar och urnor i garderoben
De äldre männen i Johan Bargums texter framstår som veliga och obeslutsamma, bortkomna och bortvalda. De sitter ensamma och övergivna i sina tysta rum, omgivna av saker och ting som vittnar om röster från decennier tillbaka, möbler som minner om ett liv som flytt.
Tidens gång och alltings förgänglighet är ett tema som Johan Bargum ständigt återkommer till.
I så gott som varje text förekommer någon form av uppbrott, förlust eller avsked – en hustru och mor som lämnar sin familj för att flytta till Amerika med sin nyfunna kärlek, en mor som drabbas av depression och tvingas skicka iväg sin son till avlägsna släktingar för oviss tid, en barnsköterska som tvingas lämna sin tjänst efter att det kommit fram komprometterande uppgifter om hennes bakgrund, en hustru som omkommit i en bilolycka, eller en pensionerad skådespelare som tvingas inse att han definitivt är passé.
Förutom att Johan Bargum ofta kretsar kring vissa centrala teman i sina verk återkommer också en del specifika element gång på gång.
Båtar finns det till exempel gott om i Bargums texter – allt från segelbåtar och vingbåtar till folkbåtar och roddbåtar.
I de flesta fall är båten en väg till frihet och oberoende. Världen öppnar sig, en ny dag gryr och man får en känsla av att ett oändligt stort äventyr hägrar bortom närmaste udde. Att kasta loss innebär samtidigt att man kastar av sig ansvar och åtaganden.
I många texter har vi en hund som kan inta en rätt så central betydelse, som i novellen ”Sylvias jul” där en cockerspaniel såväl för samman människor som avslöjar dem, eller i novellen ”Den tyska damen” där en dvärgpinscher bär ett namn med bismak, om man säger så.
Döden gör sig påmind i flera av texterna – inte minst i form av en urna som antingen fraktas i en sportbag i ett flyg över Atlanten eller som göms och glöms bort i en garderob.
Det svåra i det tillsynes enkla
Över texterna i Äldre män vilar ett stilla vemod och en melankoli som griper tag och river i hjärtat.
Det är få som kan skriva så avskalat men samtidigt så hudlöst och naket om modlöshet och utanförskap, om missmod och maktlöshet, om förödmjukelse och förnedring.
Men allt är inte misströstan och förstämning – berättelserna bär också på stråk av en stilla humor som glimtar till ibland. En absurdistisk vändning får läsaren att haja till, eller en ironisk kommentar flammar till likt ett tomtebloss.
I efterordet till samlingsvolymen Noveller från 1965-2015 skriver Eva Kuhlefelt om hur berättarjaget i Johan Bargums texter registrerar och förmedlar, mer sällan analyserar och aldrig värderar:
”Här sätts läsarens förmåga att dra slutsatser på prov. Isbergstekniken är ofta både raffinerad och konsekvent genomförd. Toppen syns, men själva massivet förblir under ytan.”
Just så enkelt och just så svårt är det.