Det spända läget vid Ukrainas gräns lämnar henne inte ifred.
– Jag frågar mig hela tiden hur det hela ska sluta och försöker i mitt huvud lösa konflikten. Vad vill Putin? Det hela känns väldigt "kallakrigiskt".
Ett nytt kallt krig. Det är en vanlig beskrivning av de eskalerande spänningarna mellan Ryssland och USA.
Det kalla krigets era har också lämnat en stark prägel på Lucy Kirk.
Hon arbetade i över trettio år som officer för CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten, innan hon gick i pension år 2004.
Rollerna varierade under årens lopp men uppdraget förblev närmast oförändrat. Det handlade om att samla underrättelseinformation om Sovjetunionen (och senare Ryssland), sådant som kunde befrämja USA:s intressen.
"Jag var inte spion och jag sköt aldrig någon"
CIA, det vill säga Central Intelligence Agency, har en lätt mytomspunnen plats i det amerikanska medvetandet. Ofta väcker bokstavskombinationen associationer från populärkulturen, till exempel Hollywoodfilmer.
Kirk vill därför genast reda ut några vanliga missuppfattningar hon stött på under karriären.
– Nej, jag har aldrig skjutit någon. Vi är inte en polismyndighet, du får gå till FBI för att fråga dem om saken.
Hur är det att vara spion, är en annan fråga som Kirk ofta fått.
– Då svarar jag att jag inte var spion. Att kalla någon för en spion är en allvarlig anklagelse. En spion begår landsförräderi. Jag var operationsofficer.
Det är ändå ett jobb man inte direkt skyltade med och det finns mycket – människor, platser och diskussioner – som Kirk avböjer att tala om än i dag, trots att hon "kom ut" som tidigare CIA-anställd efter sin pensionering.
Jakten på "targets" – intressanta personer som gärna fick ha en svaghet man kunde utnyttja
I kärnan av underrättelsearbetet finns ambitionen att skaffa fram värdefull och ofta känslig information. Den kunde man få till exempel från intressanta personer med insyn i motpartens förehavanden. På CIA-språk talar man om targets, måltavlor.
Det var personer som satt på potentiellt värdefull information "om ryssarna". Ofta var personerna ovilliga att samarbeta. Då var cyniska metoder inte uteslutna.
– Det kunde betyda att man identifierade en svaghet hos personen som man försökte utnyttja. Till exempel äktenskapsproblem eller skulder som hopat sig.
– Det var den mindre rumsrena delen av jobbet.
Samtidigt gällde det att inte avslöja sig själv. Det betydde bland annat att man använde sig av en förtäckt identitet.
Hur svarade du om någon frågade dig vad du jobbar med?
– Jag gav ofta något tråkigt och vagt svar. Sådant som garanterade att jag inte fick några följdfrågor om jag var på en cocktailbjudning.
Avhopparnas var kalla krigets hjältar: "Det krävde ofta stort mod"
En annan grupp som USA:s underrättelsetjänst drog stor nytta av under det kalla kriget var avhoppare, defectors, berättar Kirk.
Det var personer som självmant valde att gå över till den andra sidan.
Spionlitteraturen innehåller färgstarka skildringar av människor som, ofta av ideologisk övertygelse, vände Sovjetunionen ryggen och började jobba för USA i stället. Eller tvärtom.
I verkligheten handlade det ofta om tragiska människoöden, berättar Kirk.
– Det var ofta människor som var under stark press. De ryska avhopparna kunde hata Sovjetunionen, eller så var de själva hatade. Några hade kanske upplevt hur en far, en mor eller ett barn hade farit illa av under Sovjetväldet och ville därför gå över och jobba för den andra sidan. Alla bar på sin egen historia.
Avhopparna var inte många men deras betydelse var stor, menar Kirk.
Samarbetet byggde oftast på samma premiss.
– De gav oss information vi behövde och vi erbjöd dem möjligheten att inleda ett nytt liv i USA.
– Baksidan av det hela var förstås att de begick landsförräderi mot sitt eget fosterland och det krävde ofta stort mod för att våga göra så. Vissa av berättelserna är väldigt gripande.
Liknande berättelser förekommer fortfarande, men övergången är inte alltid friktionsfri.
År 2018 skrev till exempel the Guardian om ett ryskt par – en tidigare underrättelseofficer och hans hustru – som kände sig svikna av amerikanska myndigheter efter löften om ett nytt liv i utbyte mot värdefull information.
Lucy Kirk om bokdebuten: "Jag visste att det skulle bli en kvinnlig huvudperson som räddar världen"
Ett exempel på hur högt Lucy Kirk värdesätter avhopparnas roll är att hon tillägnat dem sin första bok.
Spionromanen med titeln Poison Factory utkom för några år sedan. Den berättar om en kvinnlig protagonist som nyligen tagit paus från sitt jobb vid CIA och plötsligt blir kontaktad av en rysk avhoppare. Intrigen omfattar också giftmord, dubbelspel och lömska, ryska underrättelseoperationer.
– Jag visste att det skulle bli en kvinnlig huvudperson som räddar världen!
Idén till boken hade funnits där redan länge och Kirk berättar att hon skrev den klar på fyra månader för drygt tio år sedan.
– Men sedan finslipade jag den i tio år till, tills förlaget sa att jag måste släppa den.
Men innan den kunde ges ut ville CIA ha sitt finger med i spelet. Organisationen krävde att få granska manuskriptet på förhand, berättar Kirk.
Enligt Kirk ville den tidigare arbetsgivaren försäkra sig om att boken inte innehöll något som kunde betraktas som sekretessbelagd information.
– Jag sa till dem att det är en fiktiv roman, men de insisterade på att få granska den först. Det tog dem tretton månader att ge mig grönt ljus. Det höll på att driva mig till vansinne.
Putins offensiv oroar: "Jag ser inte hur han ska kunna backa utan att tappa ansiktet"
I fåtöljen hemma hos Lucy Kirks finns en mjuk docka med bruna lurviga byxor, bar överkropp och en tatuering med texten “Make Russia Great Again”.
Dockans utseende påminner starkt om Vladimir Putin. Hon säger sig ha skaffat den till sin hund.
– Men som du märker så vill hunden inte leka med honom.
Vi återgår ännu till Putin och till krisen vid den Ukrainska gränsen.
Vad tror du Vladimir Putin är ute efter?
Kirk funderar en stund.
– Han vill roffa åt sig en bit av Ukraina, Donbassområdet kanske. Äta en bit av kakan. Han försöker återuppbygga Sovjetunionen. Det är många som säger så och det har hela tiden varit min känsla.
Hon säger sig ha följt med utvecklingen med växande oro.
– Hur ska Putin kunna backa nu utan att tappa ansiktet? Det är det jag inte förstår. Och det är det som oroar mig.