Det svart-vitprickiga splitternya Dansens hus vid Kabelfabriken i Helsingfors Gräsviken öppnar äntligen sina dörrar efter decennier av väntan. Dörrarna till invigningsgalan öppnas visserligen inte ännu för publiken på grund av restriktionerna, men man kan följa galan via Yles direktsändning.
Idén om ett eget hus för danskonsten kastades fram för första gången redan på 1930-talet av den moderna danskonstens pionjär Maggie Gripenberg.
– Man kan säga att en nästan hundraårig dröm nu går i uppfyllelse. Det känns härligt och spännande, säger Niki Matheson, chef för Dansens hus.
Vi träffas några dagar innan invigningen i aulan där de sista skyltarna ännu hissas på plats. Mathesons eget arbetsrum har precis fått möbler, glada färgklickar i ett hus som i övrigt går i olika nyanser av svart, grått och metall. I Erkko-salen, med plats för 700 i publiken, möts vi av rytmiskt klingande musik då teknikern testar ljudnivåerna inför galan.
För hundra år sedan var ett av Maggie Gripenbergs största bekymmer hur man skulle kunna lösa det arkitektoniska: man måste kunna se hela scenen från varje sittplats, underströk hon. Idag har hennes önskemål förverkligats. Arkitekterna har planerat huset utifrån dansen, framförallt genom att se till att scenerna och tekniken fungerar optimalt i förhållande till publiken.
– Det platta golvet som är på samma nivå som scenen och den stigande läktaren gör att publiken ser scenen från alla håll, och kan följa med fotarbetet på scenen och hur olika grupper rör sig i koreografin, förklarar Matheson, och blickar upp mot den branta läktaren i Erkko-salen.
Ett statuslyft för danskonsten
Sedan slutet av 1980-talet har Kabelfabriken varit en knutpunkt för kultur och konst, och från början ett hem också för den samtida dansen med studior och scener för danskonstnärer. Det nya huset har delvis byggts ihop med den ruffiga gamla fabriksbyggnaden.
– Det är en fortsättning på en lång tradition, och för vår del kompletterar och berikar vi nu det här kulturcentret.
Nationalbaletten firade nyligen 100-årsjubileum, men den samtida dansen har varit splittrad på olika scener i till exempel kulturcentret Stoa i Östra centrum, på Stadsteatern och Nationalteatern, Alexandersteatern och Kabelfabriken. Att dansen nu får ett eget hem ger hela branschen ett statuslyft.
– Målet med Dansens hus är att lyfta dansen i rampljuset, höja dess status, lyfta dansen som en betydande uttrycksform och som en konstupplevelse man kan uppleva i stunden, säger Matheson och fortsätter:
– Nu har dansen ett eget hem med ett eget namn och det gör att vi syns i offentligheten och att man kan komma till Dansens hus om man vill se dans.
All dans i huvudstadsregionen kommer ändå inte enbart att koncentreras till Dansens hus.
– Vi hoppas kunna komplettera det som sker på annat håll och att det fortfarande ska finnas mångsidigt med dans också på andra scener.
I jämförelse med andra scenkonstformer släpar danskonstens status fortfarande efter, vilket syns i finansieringen. Det har talats om att danskonstens får 70 cent i jämförelse med varje euro som teaterkonsten får.
Den samtida dansen har betydligt kortare anor än andra scenkonstformer. En av orsakerna till att danskonsten inte har samma fotfäste tror Matheson är att finländarna har långa traditioner av att vara ett teaterfolk medan musiken har ett starkt fotfäste inom bland annat den grundläggande utbildningen för barn och unga.
– Nu när dansen har fått ett eget hem ökar också respekten och intresset för danskonsten och den vägen också finansieringen. Det hoppas vi på på sikt.
För vem är Dansens hus?
– Avsikten är att det ska vara ett hus för alla dansformer och alla som vill se dans. Under de kommande åren hoppas vi kunna visa att det finns plats för alla genrer. Samtida dans, tävlingsdans och streetdance finns på repertoaren under invigningsåret.
Gynnas de etablerade grupperna?
Till dem som upplever danskonst som elitistiskt eller svårt brukar Matheson säga att det viktigaste är att våga ge sig hän.
– Säg den som kan förklara fotbollens offside-regler efter att ha sett fotboll för första gången. Man lär sig efter hand och vi uppmuntrar till att se på dans på olika sätt. Det viktigaste är att våga och låta den egna fantasin berika upplevelsen.
Inom fältet har det diskuterats att det bara är de större, etablerade dansgrupperna med tryggad ekonomi som har råd att hyra in sig i Dansens hus. Matheson säger att hon förstår den oron eftersom finansieringen för dansen inte är på den nivån som den borde vara.
– Vi erbjuder trots allt ordentligt subventionerade priser för dansare och dansgrupper. Och vi tror också att anslagen kommer att öka, liksom dansaktörernas egen finansiering i och med att publiken hittar till föreställningarna.
Var är de internationella gästerna?
Inom fältet har man också höjt på ögonbrynen åt att repertoaren är så inhemsk i jämförelse med till exempel Dansens hus i Oslo och Stockholm som under vårsäsongen kan stoltsera med några av de hetaste internationella namnen som Akram Khan, Crystal Pite, Mette Ingvartsen, Jan Martens och Dansens hus Vilna med Dimitris Papaioannou. Jane och Aatos Erkkos stiftelse, som bidrog till byggandet av huset, har gett ytterligare ett miljonbidrag för att bekosta åtråvärda internationella gästspel i Dansens hus. Kommer vi att se några stora internationella namn också i Helsingfors och samarbeten med de andra husen för dans?
– Dansens hus är en plattformsaktör vilket betyder att vi framför allt erbjuder utrymmen och teknik och kommunikation för aktörer inom dans. Vi har alltså inte ett sådant inflytande över innehållet men vi vet att många aktörer kommer att ha internationella program, bland annat Helsingfors festspel kommer regelbundet att ha dans på programmet.
Matheson avslöjar trots allt att man är mitt inne i förhandlingar med två olika grupper med rötter i den centraleuropiska samtida dansen.
– Dessutom kommer vi själva med stöd av Jane och Aatos Erkkos stiftelse att bjuda in internationella gäster och bara pandemin lättar får vi också datum bekräftade.
Bytte dansen mot administration
Niki Matheson var på god väg att själv bli koreograf och hon inledde sin bana på Teaterhögskolans institution för danskonst. Men den vägen var inte för henne.
– Det var både roligt och tungt att träna och jag tänkte att det var mitt drömyrke. I slutändan upplevde jag trots allt att jag kanske inte hade tillräckligt att säga som konstnär.
Matheson fann sin karriär på andra sidan kulissen. I decennier har hon jobbat med kulturadministration och olika festivaler, bland annat dansfestivaler och Helsingfors festspel. Nu har hon hittat sitt drömjobb.
– Absolut! Cirkeln sluts när jag får återvända till att betjäna dansen.
Vilket är ditt bästa dansrelaterade minne?
– Ett av de bästa kollektiva minnena jag har är från Stockholm där vi dansade danskaraoke, alltså danceoke, som en dansgrupp där arrangerade. Det var bara så otroligt roligt att jag tog med mig det hem också till egna fester.
I slutet av studietiden fick Matheson dansa med Kenneth Kvarnström, tidigare chef för danskompaniet Helsinki Dance Company, som är en del av Helsingfors stadsteater, och som gjort en betydande karriär som koreograf i Sverige.
– Det känns fint att ha fått jobba också som dansare med sådana toppkoreografer som Kvarnström.
Också publiken ska få dansa
Dansens hus ska inte bara vara till för danskonst, utan också fungera som ett kulturcentrum under lugnare perioder.
– Vi vill att också andra ska känna sig välkomna och tror att i synnerhet konserter, mässor och företagstillställningar kunde fungera bra här. När ett företag bjuder in kunder till ett seminarium väcker det säkert också intresse för allt annat vi gör här.
Det är inte bara dansarna som ska få dansa. Matheson drömmer om att kunna ordna ett stort dansevenemang i Dansens hus.
– Man ska inte bara komma hit för att se på dans utan också göra själv. I framtiden skulle vi till exempel kunna ordna valborgs- eller nyårsdans här.
Yle direktsänder Dansens hus invigningsgala på Yle Tema och Arenan onsdagen den 2 februari kl. 20. Galan kan ses på Arenan i ett år.