Esbo Stadsteater fortsätter med sina internationella digitala teatersatsningar. I februari bjuds publiken på schweiziska Milo Raus Lam Gods där han med en berömd altartavla som startpunkt sökt nutida motsvarigheter till 1400-talets bibliska figurer. Det hela ledde till en het politisk debatt i Belgien.
När Milo Rau tog över posten som konstnärlig chef för belgiska NTGent-teatern, ville han inleda sitt första spelår med en produktion som skulle involvera staden och stadens invånare.
Hans Lam Gods är oerhört vardaglig i sitt uttryck. Det hela är uppbyggt som en rad samtal med Gent-bor på ett sätt som beskriver stadens vardag samtidigt som de är fyllda av livets avgörande ögonblick. 100 minuter som gräver djupt utan att någonsin överdramatisera ögonblicken.
Det låter inte som en produktion som faktiskt blev temat för en hetsig politisk debatt redan innan premiären, pga. de tidningsannonser som sökte stadsbor som ville bli en del av föreställningen.
Så vad hände?
Allt handlar om det Milo Rau vill med sin teater.
Han har en bakgrund som journalisten som rapporterade från krisområden, och när han 2007 sökte sig till teatern grundade han ”International Institute of Political Murders” som gjorde honom till en av Europas mest kontroversiella regissörer.
Med IIPM gjorde han teater av komplicerade samhälleliga frågor som folkmordet i Rwanda (Hate Radio) och pedofilskandalen i Belgien (Five Easy Pieces) och rättegången mot de ryska punkaktivisterna Pussy Riot (The Moscow Trials), alltid med amatörer i ensemblen.
När han tog över teatern i Gent, publicerade han tidigt ett manifest med tio teser.
Några exempel:
* Det är förbjudet att sätta upp klassiker på scenen om ursprungstexten står för mer än tjugo procent av den slutliga produktionens speltid.
* Varje produktion måste innehålla minst två icke-professionella skådespelare, och på scenen måste minst två språk talas.
* Minst en av spelårets produktioner måste repeteras eller uppföras i ett konfliktområde.
* Det handlar inte längre bara om att gestalta världen utan också om att förändra den.
Sökte en IS-soldat till produktionen
Då är vi framme vid den nu i Finland aktuella drygt tre år gamla Lam Gods.
Utgångspunkten är staden Gents turistmagnet och ett av konsthistorians centrala verk: bröderna van Eycks altartavla från 1432 med en mängd bibliska figurer som samlas för att dyrka Jesus, gestaltad som ett lamm.
Raus tanke var att söka samtida motsvarigheter till altartavlans personer, och för att hitta dem bestämde han sig för att publicera en tidningsannons. I den sökte han bland andra en Adam och en Eva (som skulle vara beredda att klä av sig nakna och smeka varandra), en Maria (gärna immigrant), en barnkör som änglarnas kör, en fåraherde med hund (som skulle ta med sig lamm upp på scenen), eller en korsfarare, dvs. religiös krigare.
Det var den sista rollen som väckte stor uppmärksamhet, eftersom Rau uttryckligen önskade någon som krigat för IS i Syrien – bara två år efter att en terrorattack i Bryssel hade dödat 32 människor.
Till slut hittade Rau Gent-bor för alla roller, inklusive IS-soldaten som i ett videomeddelande under föreställningen talar om domedagen, men också en mamma vars son hade rest till Syrien där han senare också dog. Hon tog med sig sonens sista brev som hon läste upp under de första föreställningarna – tills hon hoppade av pga. de många hatbrev hon fick.
I versionen som den finländska publiken nu kan ta del av finns hon med på ett ljudspår, och brevet läses upp live.
Så får vi många sidor av livet och verkligheten presenterade för oss, inklusive en livefödsel och mötet med en äldre kvinna som är döende, båda per video.
En vardaglig bild av liv och död, sorg och kärlek
Hur får Milo Rau då allt detta att bli en teaterföreställning?
Nyckelordet är vardaglighet.
Inledningsvis hälsas vi välkomna av ensemblens två proffsskådespelare som presenterar sig själva och berättar om sina liv, vi har en barnkör som uppträder, och småningom får altartavlan – projicerad i fonden – samtida motsvarigheter.
Så byggs Lam Gods upp med bilder av liv och död, naket och ruffigt, kärlek och sorg och vrede, hopp och hopplöshet, allt finns här, genomgående framställt på ett vardagligt och närmast odramatiskt sätt.
Det är vi åskådare som ska pussla ihop de enskilda bitarna till en berättelse och själva stå för tolkningen av den. Men ett är tydligt; vår historia är ständigt närvarande. Då:et är närvarande i vårt nu, vare sig vi är medvetna om det eller inte.
Varsam regi utan snabba klipp
Som stream fungerar det hela ovanligt bra.
Mycket, tror jag, hänger ihop med det vardagliga odramatiska i föreställningen. Det här är inte teater som leker med illusioner, vi ska aldrig på något magiskt sätt förflyttas till en annan verklighet, allt är på ett väldigt fundamentalt sätt här och nu.
Hemma framför en skärm förlorar man, förstås, den direkta kommunikationen mellan scen och publik, men ingenting står och faller på det.
Den vardagliga stämningen skapas av de många informella samtalen. Fåraherden berättar om sina får, pappan samtalar om födseln vi nyss sett på video, paret som gör Adam och Eva om varför de ville vara en del av föreställningen.
Så är också den streamade versionens regi varsam.
Största delen av föreställningen presenteras i helbild, vilket förklaras av att scenen oftast bemannas av alla medverkande, sammanlagt över 20 personer. Nu zoomas bilden närmare scenen bara under samtalen.
Uppsättningen är textad till finska och engelska och finns tillgänglig på espoonteatteri.fi fram till den 27e februari.
