Men skämt åsido, frågan “är vi ensamma i universum” hör till mänsklighetens främsta obesvarade frågor som håller både astronomer, filosofer och Hollywoods manusförfattare vakna om nätterna.
Det finns dessutom de som inte nöjer sig med den frågan. Vissa är mera specifika i sina spörsmål. “Hur många andra civilisationer finns det där ute, utöver oss?”
Och faktum är att det finns en ekvation, ett matematiskt och vetenskapligt försök att ge en uppskattning på just det här. Den kallas Drakes ekvation, uppkallad efter radioastronomen Frank Drake som formulerade den 1961.
Drakes syfte med ekvationen var, närmare bestämt, att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i vår egen galax Vintergatan vid en given tidpunkt.
Och även om Drake nu aldrig tog sin ekvation på blodigt allvar – den var snarare avsedd som en konversationsstartare – så har Drakes ekvation blivit oerhört inflytelserik och en del av populärkulturen. Folk har låtit tatuera den på armen. Det har skrivits böcker och serietidningar om den. Det finns en öl som är uppkallad efter den.
Och Drakes ekvation har faktiskt gett oss en del hyfsat övertygande uppskattningar av hur många utomjordiska civilisationer det existerar där ute just nu. Fortsätt läsa, du kommer inte bara att få veta hur många utomjordiska civilisationer det finns i vår hemgalax, utan också hur långt det är till den närmaste av dem. Öh, kanske...
"Var är de någonstans?"
Innan vi dyker djupare i Drakes ekvation är det kanske på sin plats med en liten resumé. Allting började 1950 med en lite provokativ fråga ställd vid lunchbordet av en smått irriterad Enrico Fermi, den italienska fysikern och Nobelpristagaren.
Fermi retades en aning av kollegernas nonchalanta bergsäkerhet på att utomjordingarna inte bara existerar, utan färdas rutinmässigt över de enorma interstellära vidderna.
Det här var alltså på den tiden då inte bara Hollywood, utan också seriösa forskare och akademiker mer eller mindre tog det som en självklarhet att det fanns lummiga urtidsskogar under molnen på Venus, där primitiva dinosaurieliknande kreatur betade. Självaste universalgeniet och uppfinnaren Nikola Tesla hävdade 1896 att han hade snappat upp en mystisk signal med sin experimentella radiomottagare i Colorado Springs. En signal som tycktes tystna ungefär samtidigt som Mars gick ned under horisonten…
Så klart att det fanns alla tänkbara sorters liv ute bland stjärnorna också. Inte minst av den intelligenta sorten.
Men Fermi, han köpte inte det här. Han stördes av den här tvärsäkerheten. Så han ställde sin enkla lilla fråga som fick det att bli knäpptyst vid lunchbordet. Frågan löd: "Var är de? Varför har vi varken sett eller hört av dem vid det här laget?"
Så här resonerade alltså Enrico Fermi: vår hemgalax Vintergatan är omkring tio miljarder år gammal och mer än 100 000 ljusår i genomskärning. Om vi tänker oss att utomjordiska civilisationer har rymdskepp som kan färdas med en procent av ljusets hastighet – vilket i ärlighetens namn inte är mycket om du ska färdas mellan stjärnorna – då skulle utomjordingarna vid det här laget ha hunnit ta sig fram och tillbaka över hela galaxen tusen gånger om.
Så varför har vi inte sett ett spår av dem eller snappat upp en enda radiosignal från rymden, trots att vi har lyssnat länge och väl vid det här laget, med några av våra största och kraftfullaste teleskop? (Eller har vi?)
Vetenskapen vaknar ur sin UFO-dröm
Den här uppenbara motsättningen mellan den beräknade sannolikheten för utomjordiskt liv i universum – som de facto är ganska stor – och den skriande bristen på bevis för det livets existens, framför allt existensen av intelligent utomjordiskt liv, har alltså sedermera gått under namnet Fermis paradox.
Och det är ju grejen med sådana här små, oskyldiga, lite provokativa frågor som folk kastar fram utan att egentligen mena så mycket med dem. Det händer ofta att de slår rot. Lite som ett ogräsfrö som ingen sår, men ändå är trädgården snart full av ogräset i fråga. Och grannens med.
Och just det här fröet slog rot. Det dröjde inte länge förrän vetenskapen hade gått från ord till handling. Det är spännande hur fort insikten vaknade inom forskarsamfundet, att det kanske är lite naivt att bara utgå från att det är klart att det finns utomjordingar där ute. Så forskarna satte sig ned och räknade ut de här grejerna som de ditintills mest bara hade tagit för givna.
Sagt och gjort. I september 1959 publicerade fysikerna Giuseppe Cocconi och Philip Morrison en artikel i tidskriften Nature med den inte så lite kaxiga titeln "Searching for Interstellar Communications", I jakt på utomjordiska meddelanden. Cocconi och Morrison hävdade att radioteleskopen nu hade blivit tillräckligt känsliga för att fånga upp sändningar från utomjordiska civilisationer i fjärran solsystem.
Sådana meddelanden, om de existerar, skulle i så fall sannolikt återfinnas på våglängden 21 cm (1 420,4 MHz). Föreslog alltså Cocconi och Morrison. Just den här frekvensen är våglängden för vanligt, neutralt väte, det vanligaste grundämnet i universum. Det här innebär att den här frekvensen är hyfsat fri från oväsen från andra källor. Vilket, i sin tur, leder till antagandet att 1420 megahertz är frekvensen som en tekniskt avancerad civilisation skulle föredra om och när den vill sända interstellära telegram.
Det första SETI-experimentet
Två månader senare spekulerade Harvard Universitys astronomiprofessor Harlow Shapley kring antalet bebodda planeter i universum. Shapley menade att universum innehåller tio miljoner miljoner miljoner solar (10 följt av 18 nollor) som liknar vår egen. En stjärna på miljonen har planeter, föreställde sig Shapley (vi vet idag att det här är en kraftig underdrift).
Och han fortsatte: bara en planet på en miljon miljoner har den rätta kombinationen av kemikalier, temperatur, vatten samt dag-och-natt-cykler för att stödja planetariskt liv som vi känner det. Baserat på det här, menade Shapley, hyser universum hundra miljoner världar där liv har skapats av evolution.
Sju månader efter att Cocconi och Morrison publicerade sin artikel kommer Frank Drake in i bilden. Han var vid den här tiden professor i astronomi vid Cornell-universitetet. Och det är han som nu utförde vad som i praktiken var det första SETI-experimentet någonsin. (SETI = Search for Extra-Terrestrial Intelligence.)
Fast Drake kallade det inte för SETI i det här skedet, hans namn för det hela var projekt Ozma. Och året var alltså 1960. Drake använde sig av 26-metersteleskopet i Green Bank i West Virginia för att undersöka stjärnorna Tau Ceti och Epsilon Eridani, två av vår sols närmast belägna stjärngrannar. Ingendera hyste planeter, såvitt man visste vid den tiden. Att de faktiskt har planeter upptäcktes inte förrän nästan ett halvsekel senare.
I sitt avlyssnande av Tau Ceti och Epsilon Eridani utgick Drake just från den nämnda 1420 mHz-frekvensen, och de närmaste 200 kilohertzen i bägge riktningarna. Långsamt och omsorgsfullt finkammade han de här frekvenserna nära 21 centimeters-våglängden, i sex timmar per dag från april till juli 1960. Dessvärre utan att hitta någonting av intresse.
Men projektet var i vilket fall som helst väldesignat och väl genomtänkt. Det var dessutom billigt och enkelt med dagens standarder. Och framför allt var det ett seriöst vetenskapligt försök att ge kött på benen åt alla spekulationer om utomjordingar som också forskarna hade hängett sig åt i årtionden. Ett försök som lever vidare än i denna dag i de olika SETI-programmen som har existerat allt sedan dess. Tänk vilken tillnyktrande inverkan den där lilla harklingen från Enrico Fermi hade.
Delfinens brödraskap samlas
Projekt Ozma hade dessutom den effekten att det fick folk högre upp i vetenskapshierarkin att haja till. 1961 bad den amerikanska vetenskapsakademin Frank Drake att sammankalla ett möte i Green Bank, West Virginia, för att diskutera det vetenskapliga sökandet efter utomjordisk intelligens. Som sagt, SETI. Drake fick lov att bjuda in vem han ville och organisera mötet efter eget behag. Sagt och gjort, mötet hölls på Green Bank-observatoriet 1961.
Drake hade bjudit in ett dussintal personer till Green Bank, inklusive astronomen Carl Sagan, som vid den tiden var en ny och stigande stjärna i branschen, och den redan nämnda Philip Morrison, som också var känd från Manhattanprojektet. Han hade själv utvecklat ett eget experiment för att söka efter främmande liv.
Inbjuden var också biokemisten Melvin Calvin, en av kandidaterna för det årets Nobelpris i kemi. Och neurologiforskaren John C. Lilly, som gav inspirationen till namnet som “brödraskapet” tog. Drake och de övriga SETI-pionjärerna i gänget döpte alltså sig själva till "The Order of the Dolphin", på grund av John Lillys arbete med delfinkommunikation. De firade sitt första möte med att hänga upp en snitsig plakett i observationshallen på Green Bank-observatoriet. “Vi var här”, liksom.
Det var när Drake förberedde sig inför det här mötet som den berömda ekvationen som bär hans namn kom till, mer eller mindre i förbifarten. Så här sade Drake själv senare i en intervju:
“När jag planerade mötet insåg jag några dagar i förväg att vi behövde en agenda. Och så skrev jag ner allt man behövde veta för att förutsäga hur svårt det kommer att bli att upptäcka utomjordiskt liv. Och när man tittade på listan blev det ganska uppenbart att om man multiplicerade alla de här faktorerna med varandra fick man ett nummer, N, vilket är antalet detekterbara civilisationer i vår galax.”
Drakes ekvation ska naturligtvis inte tas som ett exakt instrument som ger oss en definitiv och slutgiltig siffra, utan snarare som en utgångspunkt för diskussion om saken. Det är en stor galax, du måste börja någonstans, helt enkelt.
"L" = hur mycket tid har vi på oss?
Hur som helst, Drakes ekvation lyder i sin helhet så här:
Och om vi bryter ned den i sina individuella beståndsdelar:
R* = antalet nya stjärnor som bildas i Vintergatan
fp = andelen av dessa som har planetsystem
ne = andelen jordlika planeter som finns i genomsnitt i ett planetsystem
fl = andelen jordlika planeter där liv uppstår
fi = andelen av dessa där intelligent liv (civilisationer) utvecklas
fc = andelen civilisationer som utvecklar radioteknologi
L = den tid som en sådan civilisation ger ifrån sig mätbara radiosignaler ut i universum
N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan med vilka radiokommunikation är möjlig
Lösningen på den här ekvationen ger oss sedan varken mer eller mindre än pudelns kärna i den redan nämnda Fermis paradox. Svaret på Enrico Fermis berömda fråga: var är de? Utomjordingarna alltså. Eller snarare, hur många är de.
De fyra sista faktorerna i ekvationen är de som är svårast att fästa något desto säkrare värde vid. Och det är ju framför allt en av faktorerna i ekvationen som skapar huvudbry i tider som dessa. Nämligen L. Den tid som en civilisation hinner ge ifrån sig mätbara radiosignaler ut i universum innan den har livet av sig själv.
Inte minst Carl Sagan, min personliga barndomshjälte, ägnade en stor del av sin karriär åt att fundera kring just det här. Alltså hur olika frågor kring hållbarhet och kollektiv överlevnad påverkar vår chans att göra vår närvaro känd.
Vi vill inte chatta, vi vill veta
Och man behöver ju inte vara värst mycket av en pessimist för att inse att åtminstone med det sätt som vi far fram just nu så kommer vi inte att finnas här värst länge som civilisation. Och då är risken ganska stor att om och när någon eventuellt hör oss där ute, och skickar ett svar, då kommer ingen här att sitta vid sin mottagare och lyssna sedan när det svaret når oss.
Men det här förminskar ju inte Drakes ekvations värde och betydelse. Trots allt så lyssnar vi inte efter utomjordiska civilisationer för att vi inbillar oss att vi ska få chansen att chatta med dem. Det handlar ju fortfarande om att vi vill veta. Frågan är inte “vad ska vi snacka om med dem”. Frågan lyder ju fortfarande att “är vi ensamma i universum”?
Av den här orsaken är Drake-ekvationen fortfarande, sextio år senare, av avgörande betydelse eftersom den är en vägkarta över vad vi behöver lära oss för att lösa den här grundläggande existentiella frågan.
Frank Drake själv är fortfarande vid liv, nittiotvå år gammal i skrivande stund. I en intervju för National Geographic konstaterade han nyligen att han aldrig hade kunnat föreställa sig att hans ekvation skulle intressera så många, så här länge efteråt. Han säger också att han förväntade sig att det skulle göras ändringar i ekvationen, vilket inte har hänt.
Huruvida Drake väntade sig att vi på riktigt skulle upptäcka några utomjordingar, det sade han inte. Men efter sådär sextio år av SETI har vi hur som helst inte lyckats hitta någonting, även om radioteleskop, mottagartekniker och beräkningsförmåga har förbättrats avsevärt sedan början av 1960-talet. Men det här betyder inte att allt letande har varit bortkastat. Det är inte så vetenskap fungerar. Det att man inte hittar någonting är också ett resultat.
Som sagt alltså: vi har inte upptäckt E.T., varken med eller utan Frank Drakes hjälp. Det vi hur som helst har upptäckt, med Frank Drakes hjälp, är att vår galax inte kryllar av mycket kraftfulla främmande radiosändare som kontinuerligt pumpar ut signaler nära vätefrekvensens 21 cm våglängd.
Eller är vi ensamma? Vad säger själva Drakes ekvation, om vi tillämpar den till det som den var avsedd för. Hur många avancerade civilisationer finns det är ute? Vilken är den senaste kalkylen?
Det här var inte känt 1961. Nu är det. Det här är en giltig och viktig vetenskaplig upptäckt. Vi är mycket mer ensamma än vi inbillade oss.
Nu råkar det sig faktiskt så att det har gjorts en uträkning rätt nyligen. Folk verkar inspireras till sådant här funderande medan de sitter ensamma i coronaisoleringen, tydligen.
Så: hur många är de alltså?
Alltså: baserat på antagandet att intelligent liv utvecklas på liknande sätt på exoplaneter som det gjorde här på jorden, har en duo forskare från School of Physics and Astronomy vid University of Nottingham räknat sig fram till en uppskattning av hur många civilisationer det finns där ute.
Och då talar jag alltså uttryckligen om sådana civilisationer som behärskar radiokommunikation. Forskarna beräknar att det kan finnas trettiosex aktiva CETI-civilisationer (CETI = Communication with Extra-Terrestrial Intelligence) i galaxen.
– Det borde finnas åtminstone några dussin aktiva, kommunicerande civilisationer i vår galax, under antagandet att det tar fem miljarder år för intelligent liv att bildas på andra planeter, som på jorden, säger professor Christopher Conselice, ledande författare bakom studien.
Beräkningarna landade alltså på ett minimum av tolv civilisationer och maximalt tvåhundra, med en median på trettiosex.
Ett viktigt kriterium som togs i beaktande var att en lämplig kandidatstjärna skulle ha en hög så kallad metallicitet, som solen har. Hög metallicitet betyder alltså att det finns rejält med tyngre grundämnen, utöver väte och helium. Utan tyngre grundämnen blir det inte så mycket till lämpliga planeter, och inte mycket till liv.
Den närmaste planeten som uppfyller det kravet, bebodd av en sådan civilisation, skulle i så fall ligga 17 000 ljusår bort. Med största sannolikhet kretsar den i så fall runt en röd dvärgstjärna (den vanligaste stjärntypen i vår galax).
Avståndet som forskarna utgår från, 17 000 ljusår, innebär att vår förmåga att upptäcka den under överskådlig framtid är ganska nära noll. Det gör också interstellär kommunikation omöjlig. Jag menar, det skulle ju ta 17 000 år för våra meddelanden att nå dem, och 17 000 år för deras svar att nå oss.
Men när det kommer till kritan så var det här ju bara en tolkning av Drakes ekvation. Jag har varit inne på det här förr: vi kan inte utesluta möjligheten för att det korrekta svaret på ekvationen är att liv är någonting oerhört sällsynt. Det här ingår i den så kallade Rare earth-hypotesen.
Sannolikheten talar visserligen emot det här, att vi skulle vara undantaget som bekräftar regeln och att jorden skulle vara ensam i sitt slag i universum. Men helt omöjligt är det inte.
Tänk om vi ÄR ensamma!
Det kan också vara som så att liv nog har utvecklats på andra håll, men att jorden är den enda planeten där livet hade den otroliga turen att ta sig så här långt. Jorden är cirka fyra och en halv miljarder år gammal, men livet på jorden blev egentligen intressant på allvar så sent som för 540 miljoner år sedan, under den så kallade kambriska explosionen. Då “exploderade”livets diversitet och artrikedom.
Vi kanske helt enkelt hade en helt osannolik tur som klarade oss genom hela den där långa, tråkiga, encelliga och primitiva tidiga fasen utan att utrotas av ett asteroidnedslag, en supernova eller någon annan megakatastrof. De eventuella andra planeterna där liv uppstår, kanske inte har haft samma sorts tur.
Den brittiske fysikern Brian Cox är en av dem som menar att det kan vara så att intelligent liv uppstår oerhört sällan. Vid en given tidpunkt skulle det i så fall bara finnas en planet med intelligent liv i en galax av Vintergatans typ. I genomsnitt, alltså. Och den planeten skulle i så fall vara jorden just nu.
Och det ökar ju liksom på pressen för oss. Om det är vi som ensamma bär det intelligenta livets fackla i hela vår enorma galax, så vill vi ju definitiv inte tappa den. Varför vi annars heller skulle vilja tappa den, det vet jag inte, men är vi allt intelligent, självmedvetet liv som finns här så har vi ett helt otroligt ansvar att förvalta det.
Vad har du gjort idag för att dra ditt strå till den stacken?