Anni Kärävä ser ut att hoppa framför Homer Simpsons arbetsplats.
Skådeplatsen för big air-finalen är byggd i västra Peking, på ett tidigare stålverk, som stängde inför OS 2008 för att minska utsläppen och smutsen i luften.
Gamla grådaskiga betongbyggnader som sticker ut i det framgroende hipsterkvarteret ger tävlingen en urbanindustriell fond, som för tankarna till kärnkraftverk.
Det är här som Kärävä faller ur himlen och ner på landningsområdet – och hon gör det bra. Efter att ha tagit sig vidare från kvalet som tolva slutar hon nu nia, efter tre framgångsrika hopp och totalpoängen 136,50.
Efter den sista prestationen för dagen står hon i målområdet och storler. Det osar lättnad och lycka kring henne. Känslor hon också förmedlar kort därefter då hon når Yles intervjumikrofon.
– Jag är väldigt nöjd över att ha lyckats landa alla tre hopp och gjorde mitt bästa sett till situationen. Jag är glad och tacksam över att få vara här, säger hon och fortsätter:
– Alla vägar går upp och ner, det går aldrig helt som man vill. Jag har lärt mig av skadorna och misslyckandena, så nu känns det bra att vara här.
För visst har Kärävä haft sin beskärda del av motgångar.
OS-drömmen grusades redan en gång
Det är en vilja av stål som fört Kärävä hit till den så efterlängtade OS-debuten, som egentligen skulle ha ägt rum fyra år tidigare.
Den tidigare starkt lysande tonårsstjärnan såg ut att gå en bländande framtid till mötes. Allt pekade på att hon 2018 skulle bli den första 2000-födda finländaren i OS.
Sedan kom skadorna. Hon slog sitt knä på det sista träningspasset inför spelen i Pyeongchang och tvingades lämna återbud.
Ett år sedan gick det ännu värre då hon höll på att nöta in ett nytt trick. Höften nästan delade sig, säger hon själv.
På ett sätt kändes det som en tävling i mängden då konkurrenterna är samma
Det betydde en tävlingspaus på 1,5 år. Men hon gav aldrig upp, utan fortsatte nöta på.
Nu är hon tillbaka, med sitt ständiga stora leende. Så hur kändes debuten på världens största freestylescen?
– På ett sätt kändes det som en tävling i mängden då konkurrenterna är samma. Men helhetsupplevelsen är helt annan, stämningen skiljer sig och jag har varit väldigt nervös över att så många där hemma tittar, säger hon och skrattar.
Gap till världseliten
Käräväs insatser i finalen var stabila – men svårighetsgraden i hoppen var inte på samma nivå som de medaljörerna stod för.
Den blåvita åkaren, som växte upp i Frankrike, hoppade en dubbelvolt med mutegrab och 1080 graders rotation i två av sina åk.
I det sista åket var det slut på topptrick i verktygslådan och Kärävä stod för samma rutin som i den första omgången. I mellanomgången åkte hon baklänges och snurrade runt 900 grader.
– Det är ett väldigt nytt trick för mig, något som jag inte hunnit testa så mycket. Det var mest ett test. Sedan kände jag att jag ville göra ”tonnin” ännu en gång, det är lite av mitt trick.
I världscupen har Kärävä nått placeringar kring 10–13 i big air, så det är lätt att konstatera att hon överträffade sig själv då det gällde som mest.
Det bästa är att det roliga bara börjat för Kärävä: på söndag ska hon tävla i slopestyle.
Guld till hemmahoppet
Big air-finalen utvecklades till en vansinnigt tajt historia. Guldmedaljören Eileen Gu från Kina och franska silvermedaljören Tess Ledeux trissade upp nivån till helt nya höjder.
Bägge två landade dubbelvolthopp med rotationer på 1620 grader – de snurrade alltså runt 4,5 varv. Första gången en damåkare landade tricket i tävling var för ett par veckor sedan, nu lyckades två stycken med det i OS-finalen.
Gu låg trea inför den sista omgången, men hemmahoppet levererade då det krävdes.
– Det var den sjukaste tävlingen som någonsin existerat, säger bronsmedaljören Mathilde Gremaud från Schweiz.
Gu blev den första OS-guldmedaljören i disciplinen någonsin. Big air på skidor är en ny gren i spelen.