På onsdag är det nedsläpp också på herrsidan i Pekings OS-hockey.
Yle Sportens kommentator Christoffer Herberts bjuder före start på sin rankning av de tolv deltagande lagen, i uppåtgående ordning. Håll till godo ... och scrolla inte ner för fort!
12. Kina – svagt, men inte skrattretande svagt
Vi börjar längst ner i skräpkorgen med den stora slagpåsen, värdlandet som alltid automatiskt får vara med i OS, även om den regeln var kraftigt ifrågasatt denna gång.
Senast Kina deltog i ett mästerskap handlade det nämligen om C-VM våren 2019. Kina förlorade fyra matcher av fem, segern över anrika hockeyjätten Belgien var ett skönt plåster på såren efter heroiska förluster mot erkänt omöjliga Serbien, Kroatien, Australien och Spanien.
Segern över anrika hockeyjätten Belgien var ett skönt plåster på såren
Mer allvarligt talat är det här kinesiska laget något helt annat. Det handlar i korthet om KHL-klubben Kunlun Red Star, och en övervägande majoritet av spelarna har fått sin hockeyfostran i Nordamerika (bara 6 av 25 i Kina). Visserligen var Kunlun det sämsta laget i KHL i vinter, men det var faktiskt ett gäng som presterade över förväntan och knep poäng i en tredjedel av matcherna (16 av 48).
Visst är Kina sämst i OS, men räkna inte med skrattretande stora förlustsiffror.
11. Lettland – färglöst utan återväxt
På tal om landslag som varit synonyma med KHL-klubbar fanns det en tid då Dynamo Riga kryllade av lettiska toppspelare. I vinter har bara två av Rigas sju främsta poängplockare varit letter (Nikolajs Jelisejevs och 37-åriga Lauris Darzins). Och då är klubben ändå sämst på den västra KHL-halvan.
Någon målvakt lär i sedvanlig stil stoppa 45 puckar i en heroisk förlust
Det lettiska OS-laget är ett grått hopkok utan riktig smak eller färg. Daugavins, Indrasis och Kenins är gamla bekanta namn men nya yngre stjärnor lyser med sin frånvaro.
Lettland hade tur i kvallottningen (räckte med att slå Frankrike, Ungern och Italien) och laget kommer inte att skapa några rubriker i Peking, förutom någon målvakt som i sedvanlig stil stoppar 45 puckar i en heroisk förlust.
10. Slovakien – OS-floppar på rad
Tog sig till kvartsfinal i fjolårets VM. Det behövde slovakerna som innan det hade missat kvarten i åtta raka storturneringar. Däribland de två senaste olympiska spelen där Slovakien i bägge fallen floppat rejält och slutat elva, med en futtig seger på totalt åtta matcher.
Det sägs varje år i samband med dylika rankningar, och ursäkta tjatet, men det går inte att komma ifrån att slovakisk hockey en längre tid varit på dekis.
Har floppat rejält med en futtig seger på de senaste åtta OS-matcherna
Framför allt finns ingen bredd, och med nationens elva NHL-proffs borta blir det ingen fest heller i Peking.
Slovarkerna har ändå en viss spets, och den troliga första kedjan består av gedigna KHL-spelare: Peter Cehlarik, Marek Hrivik och Tomas Jurco. Och vad bättre för Slovakien, det ser ljusare ut i framtiden. Forwarden Juraj Slafkovksy och backen Simon Nemec kommer att plockas riktigt tidigt i NHL-draften 2022, och bägge är med här.
9. Danmark – debutant med jokerstämpel
Danskarna spelar OS för allra första gången. I någon form av idrottsgudomligt ingripande för att få en rättvisare fördelning av vinter-OS-relaterad glädje vann Danmark på bortaplan i Oslo över Norge med 2–0 i kvalet, avgörande målet inprickat av NHL-stjärnan Nikolaj Ehlers.
Ett ivrigt och uppoffrande Danmark lär knappast gå långt, men blir en obehaglig motståndare för några större nationer.
I ett idrottsgudomligt ingripande för att få en rättvisare fördelning av vinter-OS-relaterad glädje vann Danmark över Norge
Finlandsbekantingarna är många, som Jokeritstjärnan Nicklas Jensen och ex-jokrarna Peter Regin, Oliver Lauridsen och Jesper Jensen.
Bland anfallarna märks också Frans Nielsen, 37, som efter över 900 NHL-matcher nu i varvar ner i Eisbären Berlin. OS blir ett festligt sätt för honom att runda av karriären.
8. USA – överlägset största frågetecknet
Sa någon "Miracle on Ice?"
USA är utan tvekan OS-turneringens största frågetecken. Förbundet har nämligen valt att skicka rena rama juniorlaget, med hela 15 spelare från universitetsligorna. Gick ju fint 1980 ...
NCAA-serierna är bra hockeyplantskolor, visst, men då USA:s JVM-lag ibland brukar se valpiga ut i jämförelse med finländska juniortrupper med FM-ligaerfarenhet blir utgångspunkten ändå att det amerikanska laget väger för lätt i det här sammanhanget.
USA:s JVM-lag brukar se valpiga ut i jämförelse med finländska juniortrupper
Men fart, energi och rapp skridskoåkning lär det i alla fall bjudas på så det räcker och blir över. Och det blir mycket kul att se namn som Matty Beniers (plockad som tvåa totalt i NHL-draften i fjol).
Och mer rutinerad spets finns också i USA:s lag, då landets allra bästa KHL-spelare plockats med, som Jokerits Brian O'Neill, tillsammans med Andy Miele, Kenny Agostino och backen Steven Kampfer.
7. Tyskland – upprepas succén från Pyeongchang?
För fyra år sedan utnyttjade Tyskland förutsättningarna perfekt. Då resten av världseliten ojade sig över att inte få ha med sina NHL-stjärnor såg Tyskland i stället ett läge att skapa hockeyfeber i hemlandet, som en del av den allmänna OS-hajpen.
Resultatet blev häpnadsväckande. Tyskland gick ända till final, och hur tyskarna till slut lyckades förlora den finalen är fortfarande ett smärre mysterium, där lösningen i korthet handlar om att tyskarna i ledning blev paralyserade av chansen att få spela i numerärt överläge ett par minuter från OS-guld.
Hur tyskarna till slut lyckades förlora den finalen är ännu ett smärre mysterium
Då var Marco Sturm succétränare, nu handlar det om Toni Söderholm som så sent som i juni tog Tyskland till VM-semifinal. I Peking är laget en högintressant outsider igen.
Omvärlden är varnad och på sin vakt, trots att 21 av 25 medlemmar av truppen "bara" spelar i den tyska DEL-ligan.
6. Schweiz – årets Tyskland?
Vilket land som ibland brukar klara sig väldigt bra i VM påverkas kvantitetsmässigt minst av att NHL-proffsen saknas?
Schweiz, påpekade många före OS i Sydkorea, och alplandet var allmänt ansett som en sylvass svart häst för fyra år sedan med liknande förutsättningar i herrturneringen.
Ett rutinerat, sedvanligt smart och enhetligt lag där precis alla spelare håller till i den schweiziska ligan
Den gången blev OS en besvikelse som tog slut redan i åttondelen, men kanske skrällen kommer nu i stället? Är schweizarna "det här OS Tyskland"?
Inte omöjligt. Ett rutinerat, sedvanligt smart och enhetligt lag där precis alla spelare håller till i den schweiziska ligan, och där speciellt Denis Malgin och Joel Vermin har haft poängmässigt utmärkta säsonger.
5. Sverige – för tunt på pappret?
Det här kan låta sällsynt dumt, men jag tar risken: Ända sedan den svenska stjärnfloppen i kvartsfinalen OS 2010 har det med något undantag varit enkelt att förutspå Sveriges hockeyframgång i stora turneringar.
När Tre Kronor haft ett på pappret bra lag har det gått bra (OS 2014, VM 2017 och 2018). När Sverige på pappret haft klenare lag har det gått sämre (OS 2018, VM 2016 och 2021).
När Tre Kronor haft bra lag har det gått bra, när Sverige haft dåliga lag har det gått dåligt
Det kan som sagt låta självklart men tänk efter: Samtidigt som Finland haft en förmåga att med på pappret mediokra trupper skapa magi (VM 2019 och också 2021) är det länge sedan Tre Kronor skapade nåt extraordinärt av en omärklig hockeytrupp.
Vart jag vill komma med denna nonsensutläggning? Att jag inte tror det här anonyma småtrista svenska laget är tillräckligt bra för att komma hem med medalj. Och att jag heller inte tror det finns den tränarstab eller den lagsammanhållning som kan lyfta det dit.
4. Kanada – bländande juniorstjärnor och ärrade föredettingar
Finland och Tjeckien tror på klok rutin, USA satsar på ivriga juniorer. Kanada går däremot medvetet mellanvägen i sitt lagbygge. För att dra till med en riktig klyscha: en blandning av gammalt och ungt.
I ena vågskålen: Supertalanger som backen Owen Power, sommarens förstadraft och "världens bästa spelare som inte håller till i NHL", samt anfallaren Mason McTavish, trean i draften som öser in poäng i juniorligan OHL och fick testa på NHL-spel med Anaheim i höstas.
OS-turneringen är klart kortare än VM, vilket talar emot ett spretigt kanadensiskt gäng
För att balansera upp: 37-årige Carolina-legendaren Eric Staal som snörde på sig skridskorna igen för att få spela OS, och backen Jason Demers med 700 NHL-matcher på kontot.
Blandningen kan bli hur bra som helst, men lyckas Kanada på så kort gemensam tid skapa en helhet som kan sänka de största rivalerna? I ett VM spelar de bästa lagen tio matcher och det finns längre tid att jobba fram något stort, Kanada brukar ofta vara på topp när turneringen slutar. I OS spelar lagen sex eller maximalt sju matcher, något som talar emot ett spretigt kanadensiskt gäng.
3. Tjeckien – medaljtörst efter tio års torka
Klar medaljkandidat. Vilket är långt ifrån självklart då det i vår blir tio år sedan tjeckernas senaste storturneringsmedalj. Märkligt va? Tycker åtminstone vi som minns Dominik Hasek och OS 1998.
Men den här truppen är bra. Påminner faktiskt en hel del om det finländska laget i uppbyggnad. Den klara majoriteten av spelarna från KHL, med tre bra målvakter från den ligan. Ett fåtal spelare från egna serien. Och så kryddat i anfallet med några poänghungriga lirare från schweiziska ligan.
I vår blir det tio år sedan tjeckernas senaste storturneringsmedalj, märkligt va?
Precis som Finland dessutom med lite coronabekymmer i uppladdningen. Och exakt som Lejonen men en del före detta NHL-profiler som vänt hem men ännu håller hög klass, på spelarlistan finns namn som David Krejci, Michael Frolik och Vladimir Sobotka.
Livsfarligt gäng. Den tjeckiska medaljtorkan kan ta slut.
2. ROC – snurrat bort i tränarkarusellen?
Det är inte bara bokstäverna OAR som blivit ROC på fyra år. Det ryska laget är också mindre profilstarkt än det som på Putins beställning vann guld för fyra år sedan. Då fanns Kovaltjuk och Datjuk med ännu, och segermålet pangades in av Kirill Kaprizov, presentation sedermera överflödig i hockeyvärlden.
Minnet från Pyeongchang gör att de flesta håller det ryska laget som förstahandsfavorit den här gången också, och med vinnarvana stjärnor som Slava Vojnov, Nikita Gusev, Vadim Sjipatjov och Michail Grigorenko i laget kan det mycket väl bli guld på nytt.
Tränarupplägget har varit kaotiskt, ingen vet riktigt vem som haft vilken roll och varför
Den stora frågan är faktiskt hur mycket ROC förlorar mot framför allt Finland på det taktiska planet. Det ryska förbundets tränarupplägg har varit smått kaotiskt de senaste åren och ingen vet riktigt vem som haft vilken roll och varför.
Nu är det Aleksej Zjamnov som har huvudansvaret i OS, i hans första uppdrag som chefstränare i karriären bortsett från en kort (misslyckad) sejour i Spartak Moskva för några år sedan.
1. Finland – bara guld duger för väloljad maskin
Jukka Jalonen har de två senaste VM-turneringarna förvandlat isigt vatten till bubblande vin. Konceptet enkelt att förklara, desto svårare att genomföra: Att med en grundmurad trygg spelidé se till att varje spelare in i minsta detalj vet vad som förväntas, och sedan skapa en inspirerad atmosfär i truppen där den planen genomförs i byte efter byte.
Jalonen har lyckats över förväntan med orutinerade oprövade debutanter. Nu får han genomföra samma sak med sitt drömgäng, OS äldsta och mest rutinerade trupp, och definitivt den mest mångsidiga. 25 lagspelare som bildar ett väloljat maskineri som knappt behöver några instruktioner.
25 lagspelare som knappt behöver några instruktioner
Vidare: Bra målvakter, utmärkta powerplaybackar (Vatanen, Lehtonen), formstarka poängjägare (Ojamäki, Filppula) och färdigt ihopspelade helheter (Granlund-Manninen-Hartikainen).
Lejonen inleder OS som förhandsfavoriter. Den här gången är silver en besvikelse. Det tycker alldeles garanterat spelarna också.