Citatet är de inledande orden i publikationen In Our Own Words (2021), utgiven inom ramarna för projektet DRIN – diversitet, representation, inkludering och normkritik.
Projektet startades år 2018 av det tyska Göethe-institutet, med syfte att belysa bristen på representation i den europeiska barnlitteraturen, särskilt när det gäller andra än majoritetsbefolkningens perspektiv.
Projektet lotsas av tre aktörer inom fältet: tyska illustratören Jasmina El Bouamraoui (El Boum) och författaren Chantal-Fleur Sandjon och finska serietecknaren och läraren Warda Ahmed. Det är också de som står som redaktörer till publikationen In Our Own Words som publicerades i slutet av 2021.
– Det handlar om att bygga det egna jaget. Är jag älskad, syns jag här? Är jag en del av den här berättelsen? Men det handlar också om att vi ska kunna läsa böcker för alla barn som ger en mångsidig bild av olika vardagar och verkligheter. Så uppfostrar vi barn att bli sådana som älskar och respekterar andra, och som förstår världens mångfald, säger Warda Ahmed.
Läget i Finland blir bättre
Warda Ahmed är, förutom serietecknare, illustratör och lärare, också mamma till två barn. Hon har i många år fått leta utomlands för att hitta böcker som erbjuder något annat än ett vitt medelklassperspektiv. Det besvärliga med böcker som kommer från andra länder är att det lätt märks att miljön och vardagen inte motsvarar den egna.
– Säg till exempel att man köper en bok från Storbritannien. Här finns det här bruna barnet som lever vanligt vardagsliv – men där har de med sig lunch till skolan, och staden ser helt annorlunda ut. Med en bok som är skriven i Finland, med ett brunt barn i huvudrollen där berättelsen utspelar sig på en gata i Helsingfors, i miljöer som läsaren känner igen, blir upplevelsen genast en annan.
Det är en lång väg för den som vill komma in i branschen
Warda Ahmed
Böcker som visar på samhällets mångfald har hon skaffat sig bland annat från den engelskspråkiga världen och från Sverige. Men de senaste åren har det finska utbudet blivit mycket bättre, säger hon.
– Förlagen har reagerat och blivit modigare, till exempel genom att översätta fler intressanta titlar. Men det finns fortfarande många områden där mångfalden inte syns: vem ger ut, vem skriver och illustrerar? Det är en lång väg för den som vill komma in i branschen, säger Ahmed.
Och det krassa faktumet är att det som säljer är väl etablerade klassiker och serier som Sixten och Blixten (Tatu ja Patu), säger Ahmed.
– Förlagen tänker lätt att annat innehåll är en risk, eller att det är ett ämne som har en för smal målgrupp. Böcker där huvudkaraktären inte är vit eller från en medelklassfamilj skulle det definitivt kunna finnas flera av.
Ett homogent Svenskfinland försvårar
Vilka som får synas och höras, och i vilka roller, är en diskussion som inte enbart gäller barnlitteratur. Samma frågor dryftas också när det gäller till exempel tv-program som riktas till barn.
På Svenska Yle har barnredaktionen gjort satsningar på till exempel teckenstöd, och på redaktionen pågår ett aktivt arbete med frågorna berättar Ted Forsström, ansvarig producent för barninnehållet. Det handlar dels om innehållet, men också om värderingar och barnsyn.
– Till exempel: vad är det för mångfaldskriterier som vi behöver prioritera, vad är viktigt för finlandssvenska barn?
Vi ska bara ta allt, för vi är så efter i det här
Ted Forsström
Forsström anser att diskussioner om mångfald ofta utgår ifrån ett vuxenperspektiv istället för att försöka förstå vad som är viktigt ur ett barnperspektiv: de som syns och hörs. Barnet ska genast kunna se och höra att här är någon som är som jag.
I rangordningen som redaktionen arbetat fram lyfts funktionsvariation högst. Därefter kommer språk, kön, etnicitet och socioekonomisk bakgrund.
– Det är vår hypotes. Men ganska snabbt kom vi fram till att det i vårt fall är helt onödigt att försöka rangordna och prioritera, för all form av representation och mångfald behövs alltid. Vi ska bara ta allt, för vi är så efter i det här.
En stor utmaning, säger Forsström, är att Svenskfinland både som geografisk plats och som "state of mind" är ganska homogent. Det behövs mera tid och resurser till exempel för casting för att hitta medverkande till program som kan bredda mångfalden.
Det samma gäller de som jobbar med innehållet: också bland de anställda på Svenska Yle är det väldigt homogent. För att få in olika perspektiv och representation tar barnredaktionen in expertis utifrån – till exempel teckenspråksföreningar eller andra som kan ge perspektiv på innehållet.
Det vore såklart önskvärt att bland de anställda också ha en större representation av olika slags människor, säger Forsström, men här måste man förhålla sig till de anställningsregler som finns.
– Vi funderar mycket på BUU-ledarna, en trygg vuxen som kan ha olika egenskaper som barn kan känna igen sig. Just nu har vi till exempel bara en man, och det är ju en stor brist. Samtidigt: hur omfattande castingprocess man än har så kommer verkligheten i något skede emot. Då kan bristen försöka lappas genom en annan produktion, säger Forsström.
SVT: Utseendet är viktigast
– Klart det är viktigt att man har många perspektiv med, men om man inte har det – om det ser medelklassigt och vitt ut på redaktionen – då måste man intressera sig mycket mer för andra. Jag skäms inte för att jag är 50 år, vit och man som jobbar i media. Jag skulle verkligen skämmas om jag inte intresserade mig för några andra än mina egna kretsar eller referenser. Research och målgruppskunskap på djupet är allt viktigare för mig och för SVT Barn, säger Petter Bragée vid SVT.
Bragée är programchef vid SVT Malmö och ansvarar för barn, unga och humor. Han är inne på samma spår som Forsström när det gäller mångfalden bland de anställda: det är sådant som kan och ska beaktas vid nyanställningar, men är inte en förändring som sker över en natt.
Vi får inte glömma bort killarna som gillar att fäktas med pinnar
Petter Bragée
Mångfald och representation är viktigt i arbetet på SVT Barn, och målet är att alla barn ska kunna känna igen sig någonstans i utbudet.
– Det betyder inte att alla program behöver en fullständig färgpalett av all etnicitet som finns, men när man öppnar barnutbudet på SVT Play ska man kunna hitta sig själv. Ser ingen ut som jag så betyder det något, då är man inte inbjuden, så känns det.
Det allra viktigaste lagret av representation i rutan, säger Bragée, är faktiskt utseende: att kunna se sig själv i medverkande i programmen kan inte underskattas. Det märks i hur tittarna klickar på program, men också i den direkta respons som redaktionen får.
Bragée nämner programmet Sommarlov som exempel:
– Vi får många mejl om vad det betyder för till exempel bruna och svarta barn att Angelika Prick är programledare, eller för asiatiska barn att Ida On är programledare. Det kommer mycket sådan respons, och det blir man påverkad av, säger Bragée.
De inköpta programmen är en något större utmaning, konstaterar han. Det gäller särskilt inköpta animationer där till exempel könsfördelningen är sned och rollerna rätt så könsstereotypa. Ett exempel är Paw Patrol, en animation med hundvalpar som åker på olika slags räddningsuppdrag, där fem av karaktärerna är aktiva pojkar, och en karaktär är en rosa tjej.
Bragée påpekar ändå att det inte handlar om politisk korrekthet – något en del kritiker gärna vill hävda – utan om att barnen som ser programmet ska kunna känna igen sig.
– Vi får heller inte glömma bort killarna som gillar att fäktas med pinnar. Ibland har vi kanske gått så långt i vår strävan efter jämlikhet att vi inte har haft killar med klassiskt killiga drag. Representation handlar om att spegla hur det faktiskt är: det är många tjejer som spelar hockey, och det är många killar som dansar - men jättemånga killar spelar också hockey. Ibland har vi glömt bort det, säger han.
Representation ska vara normaliserande
Den viktigaste utvecklingen när det gäller representation handlar enligt Bragée om hur mångfalden förverkligas: att olika egenskaper eller grupptillhörighet får synlighet utan att det är själva poängen.
– Jag är till exempel jätteglad att vi nu har en huvudkaraktär i ungdomsserien Klassen som är rullstolsburen, och det handlar inte om det överhuvudtaget. Hon är bara en av de coola tjejerna i skolan, säger Bragée.
Däri ligger effekten, säger Bragée: i normaliseringen. För barn är det viktigt att känna att de är som alla andra och en del av gänget. Ett specialprogram om att sitta i rullstol har inte nödvändigtvis den effekten.
Ett annat exempel på program där mångfalden syns okommenterat är småbarnsprogrammet Bilakuten. Programmet har gett upphov till en del kritik som bland annat tas upp i Språkrådets forskningsöversikt Attityder till spår av andra språk i svenskan. Den återkommande berättarrösten pratar nämligen en typ av svenska ofta associerad med mångspråkiga förorter och använder sig av slanguttryck.
– Vi vill kalla det en dialekt, en som kan höras i förorter. Vi vill ju att SVT Barn ska vara en plats för inkludering och identifiering, och att alla barn ska kunna se och höra sig själva, säger Frida Boethius, projektledare vid SVT Barn.
Hon ansvarar för Bolibompa och program som riktar sig till den yngsta målgruppen, däribland Bilakuten.
Den kritik som Bilakuten fått handlar om språket och en upplevelse av att barns språkutveckling påverkas negativt av ett slangtungt språk. Public service ses också ofta som en upprätthållare av ett normspråk, som berättarröstens dialekt inte upplevs motsvara.
– Det här sticker ut och hör till undantagen. I de flesta programmen låter det inte så här. Och det är väl därför, gissar jag, som vi också fått kommentarer.
– Men vi tänker att det är kul att leka med och lära sig nya ord, så vi är inte rädda för slang. Vi tror inte att det gör att barn får ett sämre språk – tvärtom. Ju mer ord och språk man blir utsatt för, desto rikare blir ens språk, säger Boethius.
Uppmaning: "Våga ta in nya aktörer"
Här hemma i Finland får Göethe-institutets projekt DRIN fortsättning i år. Projektets syfte har varit att föra samman verksamma inom litteraturfältet för att skapa nätverk och väcka diskussion. Nu vill man börja rikta sig direkt till de unga och barnen, bland annat med skrivarworkshoppar, berättar Warda Ahmed.
För förutom bredare representation i form av karaktärer och verkligheter i böckerna handlar projektet om vem som skriver, illustrerar och blir utgiven. De skrivarworkshoppar som ordnats hittills har burit frukt: Ahmed känner till åtminstone ett projekt som ser ut att gå till utgivning.
Vem som står bakom ett verk är inte oviktigt, säger hon. Självklart kan en författare skriva om verkligheter som inte är den egna, med ödmjukhet och gedigen research. Men om det alltid är majoritetsbefolkningen som får berätta andras historier kommer det att saknas ett visst mått av själ, som bara den med egenlevd erfarenhet kan ge.
Hon efterlyser mod från branschfolket att lyfta in nya aktörer med nya perspektiv.
– Jag skulle önska att du som är etablerad som författare eller illustratör skulle fundera på vem du väljer som par till din följande bok. Kunde det vara någon ny i branschen?