Aldrig har ett låtval varit mer passande.
När Shaun White kastar sig ut för sitt första åk, iklädd heltäckande svart ansiktsmundering, väljer dj:n vid halfpipen att spela rapklassikern Still D.R.E.
"Guess who’s back?"
När det vankas OS hoppar han upp som gubben i lådan. Efter guldet i Pyeongchang tog White en tre år lång tävlingspaus, men återvände till slut och kvalade in till Peking, efter att ha kommit igen efter en coronasmitta och fotskada.
Och nu är det verkligen sista gången som gäller för alla tiders snowboardåkare, som klarar av sitt första åk utan att falla. Han pumpar med knytnäven, men poängen blir anspråkslösa, bara 72.
Åldersmässigt är Shaun White ett fossil i en gren som domineras av unga, atletiska åkare kring 20-strecket. Många konkurrenter hade inte ens börjat på dagis då White tog sitt första OS-guld i Turin 2006.
Snowboardingen har utvecklats i raketfart – men på något vänster har White lyckats hänga med.
– Jag är här för femte gången, jag måste nypa mig själv. Jag är otroligt lycklig över att kunna tävla i OS vid den här åldern, sa White inför halfpipefinalen.
Det var i just Turin som åkaren med det rödlätta hårsvallet charmade en hel snowboardvärld och smeknamnet "den flygande tomaten" föddes.
En jättetalang, som varit sponsrad sedan han var sju år gammal, hade blommat ut.
Egen halfpipe med privata helikopterfärder
Tidigare hade White det lättare.
Under millenniets första decennium var han dominant och onåbar. Det fanns ingen konkurrent som sporrade till utveckling – men White kände ändå ett behov att ständigt bli bättre.
Inför OS i Vancouver 2010 konstruerade en av amerikanens huvudsponsorer en specialbyggd halfpipe, som det endast gick att nå med helikopter. Där nötte han in tricket som snart skulle bli hans nya signum: dubbelkorkskruven. Det var vid den tiden ingenting mindre än häpnadsväckande.
Med det nya tricket i bakfickan tog White sitt andra raka OS-guld, medan Peetu Piiroinen fick nöja sig med silver.
Men sedan tog det roliga slut.
Om Shaun White hade tagit guld i Sotji hade han knappast varit här i dag. Det har han varit tydlig med i intervjuer.
Halfpipefinalen i Ryssland skulle bli Whites sista stora show. Efter tre OS-guld på raken skulle han lägga av som den största någonsin.
För White har inte njutit av snowboardcirkusen. Det senaste decenniet har han tävlat sparsamt och ibland hållit tävlingspauser på flera år.
Men insatsen i Sotji gick snett – White floppade och slutade fyra, en gruvlig besvikelse. Han började gå hos en terapeut, bytte tränare och inledde en satsning på styrketräning.
Till slut hittade han tillbaka till snowboardglädjen.
Fem dagar på intensiven
I Pyeongchang visade White varför han är den bästa åkaren genom tiderna.
Guldet säkrades med ett makalöst åk. White lyckades med två dubbelkorkskruvar med 1440 graders rotation på raken – ett trick som tidigare under säsongen var nära att kosta honom livhanken.
Under förvintern 2017 höll White på att träna tricket då han kraschlandade. Läget var akut.
Det gör ont om man landar på tvären i en halfpipe, som består av stenhård packad snö och väggar som är sju meter höga.
White fördes till sjukhus, syddes med 62 stygn i ansiktet och låg fem dagar på intensiven innan läget stabiliserades.
Men det var inte bara för insatserna i backen som White skapade rubriker år 2018 – guldgrabbens framfart har inte alltid varit problemfri.
För sex år sedan anklagades White för sexuella trakasserier och kontrollerande beteende av en tidigare trummis i åkarens band Bad Things. De nådde en överenskommelse utanför rätten.
White kritiserades i Pyeongchang då han avfärdade anklagelserna som skvaller. Han bad senare om ursäkt för kommentaren.
– Jag är ledsen för mitt beteende och jag är ledsen för att jag gjorde en vän obekväm. Sedan dess har jag vuxit som person, sa White i ett uttalande.
"Framtiden är så spännande"
Tillbaka till Zhangjiakou. Ryggen mot väggen – det är nu eller aldrig.
Inför det sista åket ligger White fyra, på 85 poäng. Han måste trissa upp svårighetsgraden till det yttersta.
White lägger ihop händerna i ett tecken för tacksamhet innan han kastar sig ut.
Men han faller. Tiden sprang till slut förbi Shaun White, kroppen gav vika.
– Jag hade problem med det bakre benet, som av någon orsak gav efter i varje åk. Kanske det handlade om pressen, kanske utmattning, säger han senare.
Efter karriärens sista åk tar White av sig hjälmen, hälsar publiken och åker ner till målområdet, där han kramas om av konkurrenterna. Han torkar bort en tår med baksidan av handsken.
Han fick ändå avslutningen han hade hoppats på. Inte en medalj – men en sista munsbit av det högintensiva snowboardlivet han nu kommer att lämna.
Efter tävlingen tar det en evighet för Shaun White. Det är knökfyllt i intervjuzonen och ett hav av mikrofoner skickas fram mot amerikanen, som svarar tålmodigt.
Man får inte alltid det man vill, man får det man behöver
Shaun White
Han har inte bråttom, varför skulle han ha det?
– Tack till snowboardingen, det har varit mitt livs kärlek. Jag är bara så glad, tack från bottnen av mitt hjärta, säger White med grumlig stämma. Och så börjar tårarna rinna i en allt stridare ström.
Han ber om ursäkt för sitt "fulgråtande" och fortsätter.
– Framtiden är så spännande, det finns så mycket jag vill göra … så mycket att leva för. Det här är bara början för mig.
– Man får inte alltid det man vill, man får det man behöver.
Och så vandrar han vidare.
Whites arvtagare är redan klar. I finalen stod Ayumu Hirano för ett galet sista åk och lyckades med en trippelkorkskruv – alltså en volt mer än White klarade av under karriären. Han tog guld på 96 poäng.
Det var redan 23-åringens tredje OS-medalj, efter silvret i Sotji som 15-åring och en medalj av samma valör i Pyeongchang fyra år senare.
Sa någon Japans Shaun White?