”Att skriva är att lära sig se” tänker jaget där hon ligger och tittar på en gammal plansch som föreställer ett antal barn som badar i viken.
Jaget lägger märke till tveksamheter i kroppshållningen, hon registrerar blickar som söker sig bortom, hon är uppmärksam på dynamiken mellan barnen på bild, hon läser av och läser in.
Susanne Ringell är en författare med sällsynt lyhördhet för detaljer och nyanser – både i näromgivningen och i språket.
Också i den nu aktuella boken Kroppens kalligrafi kan man glädjas och häpnas över den språkliga underfundigheten som kan vara både lyrisk och lakonisk, virtuost vacker och kyligt krass, eller elegisk och eldig – ja, till och med på samma gång.
Kroppens kalligrafi är en samling prosatexter som kretsar kring frågor om den åldrande kroppen, om tro och tvivel, om tvåsamhetens välsignelse och förbannelse, om resor i såväl rummet som i rymden.
Själsligt svedjebruk
I påfallande många av texterna befinner sig jaget i ett rum – ett rum som kan vara ömsom begränsande och betryckande, ömsom betryggande och befriande. En av texterna utspelar sig i sommarhuset ute på landet en torr och het sommar där temperaturen och trycket stiger såväl utomhus som inomhus.
Mannen ägnar sig helhjärtat åt sitt skrivande (”han är både monoman och monogam i sitt förhållande till det nu när han äntligen har fått ihop det med det”) och kvinnan/jaget känner sig allt mer irriterad – ensam och utanför, bortstött och vilse:
”De är irriterade på varann. De är i vägen för varann. De brukar vara vägen, en skogsväg, för varann, men nu är de bara i vägen.”
Kärleken krackelerar, tilliten trasas sönder. Allt är skört och osäkert, mulnande och molande:
”På glasverandan är det så förebådande tyst att man kan höra ett hårstrå falla. Det är ingen god tystnad. Hon kommer att bli skallig innan sommaren är till ända.”
Skildringen av split och splittring mellan de två konstnärerna som levt och arbetat tillsammans i fyra decennier är djupt berörande och smärtsam att läsa i all sin ohöljdhet. En text som bjuder på såväl själsligt svedjebruk som språklig suveränitet.
Mellan rum och rymd, nuet och evigheten
I en del texter vänder sig rummet inåt, människorna krymper/kryper ihop och sluter sig om sig själva. I andra texter kan man skönja en öppning, en riktning utåt och uppåt, mot rymden.
I Kroppens kalligrafi kan man se en intressant rörelse mellan rummet och rymden, mellan det slutna och det öppna, mellan jorden och himlen, mellan nuet och evigheten.
I den inledande texten, ”Lilla björn”, riktar jaget rent konkret blicken uppåt mot stjärnorna på himlavalvet där hon står och kissar i gräset i augustinatten iklädd mjukulliga rosa nattstrumpor.
I ”rymdens ofantliga evighet” kan hon se sina systrar, de fyra systrar som en efter en försvann in i natten i samma sjukdom.
Stjärnesystrarna vakar över henne där hon står och spejar ”mot fästet som av någon okänd anledning alltid har varit hennes fäste i tillvaron, ankaret i höjden.”
Hon hör nattstjärnorna sjunga motståndssånger, partisansånger, befrielsesånger och känner en vilja, en längtan, ett sug efter att få ingå i stjärnekören, men hon får lov att bida sin tid.
När Susanne Ringell skriver om avlidna nära och kära som stjärnor i rymden kommer jag att tänka på inledningen till Joel Haahtelas roman Adélen kysymys (2019) där jaget ser på stjärnorna som änglahjärtan som brinner i änglarnas genomskinliga kroppar, mörkret som utbrunna hjärtan och snöfallet som aska från alla dessa slocknade hjärtan.
I Susanne Ringells text finns en förtröstan och en tillförsikt, ett samband och en pågående dialog mellan de levande och de döda.
Berättarjaget gläds över att hon har begåvats med ”ett parallellseende, till att inte avskärmas från de döda, inte skilja så hårt på liv och död, jord och himmel, kropp och själ.”
Vi två på en flygande orientalisk matta
De elva texterna som ingår i Kroppens kalligrafi hänger löst samman och följer en rätt så tydlig årscykel – inte minst tack vare den fyrdelade sviten ”Som en resande ett rum” som spjälkats upp och varvas med andra texter.
Samtidigt som vi följer årstidernas växlingar får vi också ta del av skiftningar i relationen mellan jaget och duet/hon och han – en relation som har sina utmaningar, stunder av missmod och missämja, men också fest och fäste.
En av de mest berörande och kärleksfulla texterna i samlingen är ”Vi två” där vi å ena sidan har en 7-årig kille från Småland som älskade sin vedbod där han kunde vara stilla och i sina händer, å andra sidan en rastlös 10-årig flicka som springer omkring på rangliga ben på en förortsgård i Helsingfors.
Han har alltid önskat sig en lillasyster att tillverka saker åt och att glädja, hon har drömt om en varg, en storebror, som är ”kärlekens sanning”.
I ”Vi två” berättar Susanne Ringell historien om två människor som båda kände sig ensamma och udda, men som tillsammans kunde bli ”en flygande orientalisk matta”.
Jag läser texten som en form av minnesskrift över Anders Larsson som dog i september 2021 och som är högst närvarande hela boken igenom.
Kroppens kalligrafi är en intagande och insiktsfull samling texter som berör med sin uppriktighet och sin uttrycksfullhet, sin skärpa och sin skörhet.
För att låna Susanne Ringell själv – texten ”smakar lingon som en väckelserörelse i munnens krypta”.