Nate (Tom Holland) är charmig, smart och orädd. En vältränad typ med snäll uppsyn. En pratsam bartender som vant sig vid att dryga ut lönen med mindre stölder.
Ett armband här, en nyckelknippa där - vad som helst av värde kan slinka ner i bakfickan.
En bakficka som sedan länge rymmer vilda drömmar om betydligt större skatter. Den typ av skatter som döljer sig bortom kodade meddelanden, slitna kartor, farliga färder och sjunkna skepp.
Skatter hämtade ur de historier som brorsan Sam (Rudy Pankow) brukade förgylla barndomen med tills han en dag försvann spårlöst.
Så vad skall Nate tro när den slipade spelaren Victor Sully (Mark Wahlberg) gör entré och låter förstå att han nyligen samarbetat med Sam i samband med en verklig skattjakt?
Har Nate råd att tacka nej till ett äventyr med en resursstark - men uppenbart opålitlig - mentor?
Snygg öppning
Själva upplägget är det inget fel på och regissören Ruben Fleischer bullar dessutom upp med ett lagom bullrigt intro till det äventyrskoncept som funnits i spelform sedan 2007.
Tempot är högt och vyerna häftiga när en svettig Nate kämpar för livet i luften utanför ett flygplan som befinner sig oroväckande högt över havet.
Därefter kastas vi tillbaka i tiden för att ta del av bakgrundshistorien - och så långt är allt gott och väl. Men efterhand planar det hela ut i en mix av scener som är antingen alltför hetsiga eller alltför sega.
Och ofta på tok för förutsägbara.
Fällor läggs ut överallt och skurkar anländer från alla håll - på jakt efter samma skatt.
I takt med att berättelsen framskrider lyser spelstrukturen allt tydligare igenom. Rollkaraktärerna förblir endimensionella och målet är underordnat den strapatsrika vägen mot detsamma.
Vilket gör att intensiteten lider och engagemanget börjar kippa efter andan.
Ingen match för Indiana
Det är inget fel på vare sig Tom Holland eller Mark Wahlberg, men den lovande kemin dem emellan ges dessvärre alltför lite tid för att kunna utvecklas.
Oneliners blir ofta hängande i luften och charmoffensiven kommer av sig halvvägs.
Om Nate och Sully ändå har potential så är det betydligt värre ställt med de kvinnliga rollkaraktärerna som framstår som vandrande klichéer - för att inte tala om Antonio Banderas som nästan går upp i limningarna i sina försök att vara skurkaktig med ett väsande stort S.
Lika uppenbart som det från första början är att världen ropar efter koncept i stil med Jumanji och National Treasure, lika uppenbart blir det efterhand att Uncharted inte förmår fylla det tomrummet.
Helheten är alltför ytlig för att beröra, alltför flamsig för att vara spännande och alltför brutal för att funka som familjemys.
Det enda man bär med sig efter avslutad skattjakt är ekot av gamla spekulationer om Tom Holland som potentiell James Bond-kandidat. Samt en viss bävan inför den nya Indiana Jones-filmen - det kommer att bli minst sagt svårt att leva upp till förväntningar som växer sig allt större för varje mindre lyckad äventyrssatsning.
