– Vi får förstås en möjlighet att diskutera pandemiskötseln, men framför allt återhämtningen. Hur man kan stödja den gröna omställningen och digitaliseringen i Afrika, och också inom EU, säger hon om förhandlingarna som ska föras i Bryssel den 17-18 februari.
Coronapandemin ledde till att det toppmöte mellan EU och AU som skulle hållas år 2020 kan ordnas först nu. Under de fem år som har gått sedan man träffades sist har relationerna surnat till, då afrikanska länder har anklagat EU för vaccinnationalism.
Och de reserestriktioner som européerna införde för södra Afrika på grund av omikronvarianten har likaså bidragit till frustrationen.
Ojämlikheten i vaccinationsgraden är påtaglig
Det är förståeligt att afrikanerna upplever en ojämlikhet när mindre än 10 procent har fått coronavaccin, jämfört med nästan 70 procent i Europa, säger Urpilainen, men menar samtidigt att EU har gjort mera än många andra.
– Våra medlemsländer har distribuerat 150 miljoner vaccindoser till Afrika och det kommer att bli flera. Vi har också satsat på att utveckla kontinentens vaccinproduktion eftersom man nu importerar 99 procent av de använda vaccinerna.
Att EU knappast kommer att gå med på ett slopande av patenträtt för vaccinerna parerar Urpilainen med att påpeka att man kommer att starta vaccinproduktion i fyra afrikanska länder under det här året.
Frankrike agerar sporre för Afrikapolitiken
Då Frankrike just nu svingar EU:s ordförandeklubba innebär det också ett starkare fokus på Afrika. President Macron har lovat blåsa nytt liv i förhållandet, och efter att Storbritannien lämnade EU har fransmännen chansen att dominera helt på området.
– Frankrike har nog med rätta kritiserats för ett kolonialistiskt Afrikaförhållande. Men om Macron lyckas ändra det och styra in på ett nytt partnerskap skulle det vara en styrka för relationen mellan Europa och Afrika, säger Liisa Laakso som jobbar som äldre forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.
Mycket har ändå hunnit hända på den afrikanska kontinenten under de senaste åren.
Det har förekommit flera militärkupper och i Etiopien, där AU:s högkvarter finns, pågår ett inbördeskrig. Frågan är om EU är förberett på hur splittrat Afrika är, menar Laakso.
Pengarna som ska locka bort från Kinas famn
Den europeiska unionen utmanas i sin Afrikapolitik dessutom av aktörer som Kina, USA och Ryssland.
Som motvikt har man presenterat det så kallade Global Gateway-projektet som innebär att EU ska investera 300 miljarder euro i främst utvecklingsländer fram till år 2027.
Inför det aktuella toppmötet utlovade kommissionsordförande Ursula von der Leyen att 150 miljarder kommer att öronmärkas för projekt i Afrika.
Äldre forskare Liisa Laakso påpekar att EU fortfarande är Afrikas viktigaste handelspartner och att det också innebär ett ansvar.
– De nya spelarna tar med sig andra värderingar och skapar nya förhandlingspositioner, och EU borde därför klara av en konsekvent politik säger hon och poängterar att det gäller att hålla fast vid mänskliga rättigheter och demokratiska normer.
Kommissionär Jutta Urpilainen menar att det nog är ett rättesnöre som ska synas i samarbetet med afrikanska länder. Och nämner det nyutlysta investeringspaketet som ett exempel.
– Det är meningen att man ska följa höga normer för både miljö och arbetstagare. Och det är där som vi kanske skiljer oss från andra internationella aktörer som investerar i Afrika, säger Urpilainen.