Den 13 mars är det årsdag för då vinterkriget slutade
Tom Henrik i Maxmo håller liv i krigshästen Majas minne
Finnhästen Maja inställdes till krigstjänst vid Vasa järnvägsstation. Hon hade, likt alla andra inkallade hästar, med sig huvudlag, tömmar och sele. Dessutom en spade, en hink och 50 kilo havre och 100 kilo hö.
Tom Henrik Häggström håller liv i Majas minne. Han för vidare berättelser om krigshästar och om livet förr i tiden.
Vi träffade honom innan Ukrainakriget bröt ut, då allt som hade med krig att göra kändes som en avlägsen historia.
Berättelserna om krigshästarna har Tom Henrik hört av äldre hästkarlar, som sin 94-årige morfar och av kompisar födda 50 år före honom själv.
Finnhästen Maja från Maxmo var stor, mörk och duktig att dra och arbeta i skogen.
Hon var en av de 72 000 finnhästar som togs ut i krigstjänst under vinterkriget.
Hästarna skulle vara mellan 5 och 18 år gamla och fick inte vara dräktiga.
Den här snökåpan har stämpeln SA, Suomen Armeija. Den användes av hästar under vinterkriget. Jag har köpt den för en femma av en gammal farbror i Karelen.
Tom Henrik Häggström
Vid järnvägstationen i Vasa fick Maja träffa en kusk, som provkörde henne och fick ansvar för henne under kriget. Kusken kom från ett Närpeskompani.
Hästarna togs väl om hand vid fronten. Kuskarna såg dem som vapenbröder och hade för vana att skriva brev hem till hästarnas ägare.
I breven berättade Majas kusk om hur hennes liv såg ut.
Hon hade lämnat tryggheten hemma på gården och levde nu med ljudet från knattrande gevär och granatnedslag.
Maja hade som uppgift att gå över en myr, där det var för farligt för kusken att åka med. Det var mat och andra laster som skulle levereras. Hon lärde sig vägen och gick ensam över myren. Glädjen var stor när hon började synas mellan tallplantorna.
Tom Henrik Häggströms egen häst Riina står tålmodigt och väntar medan han selar henne med äldre tiders seldon.
Han nämner seldonen vid namn på dialekt: ränkler (lokor), hylldertyg (baksele), låukkane (luokki på finska), råomuna (rahkeet på finska) och feimastengren (fimmelstång).
Riina protesterar inte ens när han drar på henne snökåpans huvuddel där det finns hål för ögon och öron.
Bakom henne står släden lastad med ett krigstida petroleumfat, som täckts med ett vitt lakan.
Allt ska vara autentiskt när Tom Henrik och Riina ska ut på tur i byn.
Vi har nog bråkat massor innan vi kommit så långt att hon står stilla och väntar.
Tom Henrik Häggström
Tillsammans högtidlighåller Tom Henrik och Riina dagar som självständighetsdagen och finnhästens dag med att köra ett varv i byn.
Klädseln är autentisk. Uniform med eller utan snödräkt beroende på årstiden.
Soldatmössa på huvudet, eller en M16 stålhjälm och ett - igenpluggat - skyddskårsgevär från 1936 på ryggen. Ibland en handrullad tobak i "cigarettholken" och tidsenlig kärra eller släde.
Riina är 24 år och hon har bara haft två ägare. Min kompis Börje var hennes första ägare. Han levde inte en dag i sitt 88-åriga liv utan hästar. När han dog flyttade Riina hem till mig.
Den finska krigföringen underlättades av hästarna. Även om de inte lämpade sig för större och längre transporter, så passade de ypperligt ute i terrängen.
När vinterkriget tog slut återvände de krigshästar som hade överlevt lagom till det väntande vårbruket. Över 7 000 av hästarna hade dött och många hade försvunnit.
När fortsättningskriget började i juni 1941 behövdes igen många hästar vid frontlinjen, även om motorfordonens antal hade ökat.
I krigets slutskede dog många hästar i samband med storoffensiven på Karelska näset sommaren 1944.
De som var mest utsatta var de som drog kanonerna. De hann inte undan.
Tom Henrik Häggström
Det var inte ovanligt att de hästar som överlevde kriget led av krigstrauma. Tom Henrik Häggström har hört historier om hur barn på 1950-talet brukade skrämma hästar som de visste var skadade av krigen.
De tog några brädlappar och slog ihop dem och då blev hästarna stressade och hysteriska och började hoppa och springa.
Efter fortsättningskriget ersatte ryska hästar en del av de finnhästar som gått förlorade. 12 000 hästar hade tagits som krigsbyte och såldes ut billigt av finska staten.
De hästarna var små, raggiga och vrånga och hade bokstaven S inbränd på baklåret. De var i ganska dåligt skick, nervösa och halvtama. De kastade sig till sidan och backade i diket när de mötte en bil eller buss på vägen.
Tom Henrik Häggström
Men Maja från Maxmo klarade sig helskinnad från kriget och ännu i slutet av 1940-talet drog hon husfolket när de skulle på dans.
Foto: Jessica Morney
Källa: Veteraanien perintös infobank
Gjord av
Publicerad 13.3.2022 7:00