När fredagen startade hade Finland förlorat fyra av fem OS-semifinaler.
Och då räknar vi bara med Herrlejonen, tar vi för effektens skull med damerna också var den blåvita statistiken en semifinalseger mot tio förluster.
Att Finland nu bröt den dystra trenden, slog Slovakien med 2–0 och tog sig till nationens andra OS-final i historien (1988 spelades bara gruppspel) borde rimligtvis ge upphov till eufori, konfettiregn och champagnesprut på grund av en tidigt säkrad medalj.
Men nej. I stället känner Hockeyfinland i dag kollektivt mest massiv lättnad. Och bakom det lite frustration, nästan lite besvikelse, över hur det såg ut.
Det säger i sin tur precis allt om vad vi förväntar oss av Lejontrupper numera. Det avslöjar det mesta om vad Jukka Jalonens olika landslag har gjort med den finländska mentaliteten. Hur han har ändrat på förutsättningarna för hela generationer av bänkidrottare. Ingen sätter sig längre och ser på Lejonen och förväntar sig förluster.
Helhetsintrycket: Nej, vackert var det verkligen inte
För det ska erkännas direkt: Finland tog finalplatsen utan att alls övertyga i det offensiva spelet. Defensiven var strålande, arbetsmängden imponerade och laginsatsen förträfflig, men det sprakade aldrig om Lejonen i semifinalen.
Ett mål av Sakari Manninen halvvägs in i en helt jämn första period räckte. Sen handlade det mest om tätt försvar på vägen mot slutminuten då Harri Pesonen satte tvåan i tomt.
För Slovakien är Finland den totala mardrömsmotståndaren. Lejonen har i VM- och OS-sammanhang nu vunnit sina 13 senaste matcher mot Slovakien, som måste undra vad som hade hänt om de fått in en kvitteringspuck mot ett för dagen trubbigt Finland. De får fortsätta undra.
Samtalsämnet: Inte en enda utvisning för laget som inte släpper in mål i 5 mot 5
Lejonen har nu spelat över 270 minuter, fyra och en halv match, utan att släppa in ett enda mål när lagen haft lika många spelare på isen. De enda finländska baklängesmålen sedan gruppspelets första match har kommit i numerärt underläge.
Hur förbättrar ett sådant lag maximalt sina chanser att vinna matcher?
Retorisk fråga, medges, men såklart genom att hålla sig borta från utvisningsbåset. Och då är det minst sagt anmärkningsvärt att Finland inte tog en enda utvisning på hela matchen, trots att det ofta handlade om aggressivt försvarsspel. Otroligt disciplinerat.
Glädjeämnet: Harri Säteri är i absolut toppslag
Slovakien pressade på och skapade skottchanser på löpande band. Men Harri Säteri stod i vägen för allt.
Och det var inte bara det att nollan kom som imponerade, det var ännu mer sättet den kom på. Säteri utstrålade lugn: gjorde inget onödigt, placerade sig alltid rätt och överspelade aldrig situationerna. Säteri är just nu själva bilden av en vinnande målvakt.
Frågetecknet: Borde Vatanen och Filppula visa mer?
Tidigare NHL-arna Sami Vatanen och Valtteri Filppula tippades inför turneringen vara Finlands ledande spelare på isen.
Så har det inte gått. Vatanen har inte övertygat, och det var avslöjande att han inte ens var på isen när Finland fick försöka i en dryg minut i spel med 5 mot 3.
Filppula gör i sin tur inga stora missar, men han tar heller ingen tungt vägande roll. Talande var exempelvis att Iiro Pakarinen fick ta en tekning i egen zon i Filppulas ställe när Slovakiens jakt var som mest intensiv.
Utropstecknet: OS har lyft Juraj Slaskofsky till nya höjder
Ett mål på 22 matcher i TPS ligalag har det blivit för Slovakiens 17-åriga storlöfte på anfallssidan.
I OS har Slaskofsky redan gjort fem mål och också i sin mållösa match mot Finland visade han varför. Yttern fick spela i den slovakiska första kedjan och var helt briljant: orädd, framfusig, kreativ och farlig. Gå och se honom i TPS i vår medan han ännu är i Finland, här har Slovakien en storstjärna på gång.
Lejonkungarna:
3 stjärnor: Harri Säteri
"33 räddningar, många av dem högklassiga. En rakt igenom trygg, säker och stabil insats. Matchens man." Ordagrant så skrev jag i Lejonanalysen efter Finlands kvartsfinalseger mot Schweiz. Byt ut 33 mot 28 och exakt samma sak gäller efter semin.
2 stjärnor: Hannes Björninen
På väg från Pelicans via Jokerit och landslaget ut i stora hockeyvärlden. En insats utöver det vanliga av centern i Finlands fjärdekedja. Ledde Lejonens bästa lagdel. Fick otroligt stort ansvar i egen zon och var felfri. Hade smått osannolika 19–6 i tekningar.
1 stjärna: Marko Anttila
Här kunde vi också ha lyft fram Saku Mäenalanen, Teemu Hartikainen eller Petteri Lindbohm men vi väljer Anttila. För vem hade mest istid av alla anfallare i Lejonen när Finland spelade en tajt OS-semifinal? Jo "Mörkö". Och det handlade inte bara om defensivt slit utan Anttila är farlig också framåt och var den finländare som hade flest skott på mål.
Fortsättningen: Bäst av allt, det kan bli bättre
Finland är i OS-final efter fem segrar på fem matcher och totalt 20–7 i målskillnad. Men inför den sjätte, guldmatchen, är känslan att Lejonen ännu inte kommit upp på absolut toppnivå, att laget ännu inte genomfört en match med tre kompletta perioder.
Och vet ni vad? Det behöver Finland kanske inte ens göra, för motståndet i söndagens final skrämmer inte, vare sig det blir ROC eller Sverige. Och skulle Lejonen till slut komma upp på sin toppnivå blir det garanterat OS-guld på söndag morgon.