"Jag måste sticka" är en femdelad serie om stickning på Yle Arenan. Klicka på artikelns huvudbild för att se avsnitt 1, eller gå till serien på Yle Arenan här!
Då pandemin började stod jag och köade till kassan med min fullbelamrade shoppingvagn på stormarknaden. Våren 2020 var man ännu väldigt noggrann med säkerhetsavstånd i butiken och kassakön sträckte sig långt in mellan hyllorna.
Som tidsfördriv googlade jag och stötte på en grå filt som jag tänkte att skulle vara snygg på min länstol i vardagsrummet. Men det var ingen webbshop jag surfat in på, det var ett stickmönster.
Och så hamnade jag där. Framför garnhyllan.
Döm om min förvåning då jag plockade åt mig några nystan grått garn och de tjockaste stickor jag kunde hitta och lade dem i vagnen. Hur svårt kunde det vara att producera en filt?
Så kom det sig att jag började sticka. Febrilt kunde vara ett lämpligt ord för att beskriva den frenesi med vilken jag hängav mig denna för mig nya, främmande verksamhet.
Världens varmaste gemenskap fanns några klick ifrån mig
I och med stickningen öppnade sig en helt ny värld för mig. Där har de funnits i många generationer, dessa handarbetande (oftast) kvinnor. Nu fanns denna varma gemenskap där, bara några klick och fingersvep ifrån mig.
På Instagram, på Ravelry, på Facebook, på Youtube. Vi sitter alla ensamma hemma men är ändå tillsammans med på en världsomspännande, virtuell syjunta.
Jag är alls inte unik som börjat sticka under pandemin. Nyligen undersökte Förbundet för hemslöjd och konsthantverk Taito rf finländarnas intresse för hantverk på fritiden. Närmare hälften av finländarna sysslar med någon typ av handarbete och stickning är den populäraste formen. Under fjolåret har intresset för stickning dessutom ökat.
Stickning är en kristidsverksamhet
Att jag föll för just stickning är egentligen inte alls märkligt. Finländare är ett stickande folk. Stickning har en stark förankring i vår historia och i vår kultur.
Förstås har man varit illa tvungen att sticka varma plagg åt sig i ett land som Finland, men idag handlar det mer om tradition än tvång och man kan välja att sticka för skojs skull i större utsträckning än, säg, under kriget. Det visar forskaren Anna Rauhalas doktorsavhandling.
Rauhala skriver också att det visst finns gemensamma drag med krigstida stickning och pandemistickning. Visserligen stickade man hjälmmössor och vantar åt soldaterna till fronten för att man inte hade något annat val – men ett krig är också en kris och människornas rörelseutrymme begränsades av olika myndighetsbeslut också under kriget.
Rauhala ser en parallell mellan människors agerande under kriget och under pandemin: då vi tillbringar så mycket av vår tid hemma börjar vi använda den tiden på ett kreativt sätt.
Strömsötröjor stickas världen runt - stickningen är viral och global
Skillnaden till dagens läge är också den att vi lever i en global värld och kan välja och vraka bland mönster på nätet, exempelvis på världens största stickningssajt Ravelry.
Jag kan vandra in i en trendig hantverksaffär i centrala Helsingfors och köpa en gör-det-själv-låda för att sticka en tröja enligt traditionellt mönster från Karlö. På samma sätt kan stickaren i Australien ladda ner mönstret för Strömsötröjan och sticka en sådan.
För många är stickning politisk verksamhet
Eftersom stickningen inte är någon enskild ö bland allt som sker i världen, är både politik och diversitet aktuella diskussionsämnen också inom stickningscommunityn.
Redan nämnda Ravelry är ett exempel: när Barack Obama och John McCain år 2012 tävlade om presidentposten i USA blev diskussionerna på världens största stickningssajt väldigt inflammerade.
När Donald Trump i november 2016 blev vald till president blev situationen riktigt jobbig. Ett stickmönster som blev väldigt populärt var "pussyhat", en simpel chockrosa mössa formad som två pannlappar mot varandra och som bildar ett slags kattöron.
Den hade hundratals kvinnor på sig på de kvinnomarscher som ordnades strax efter att Trump svurit presidenteden, och pinkfärgat garn tog slut i många garnaffärer i USA.
Som motreaktion började konservativt sinnade stickare att ladda upp mönster för MAGA-mössor och den amerikanska flaggan, och diskussionsgrupperna svämmade över. Till sist beslutade de som driver Ravelry att förbjuda alla diskussioner om Trump. Då blev de anklagade för censur.
Alla kan och får lära sig sticka, oberoende av könstillhörighet
Jag påstod att stickning var helt främmande för mig. Men det stämmer ju förstås inte. Det var en överdrift.
Stickning har hört till de finländska skolornas läroplan ända sedan folkskolans tider då det var relevant för speciellt flickor att lära sig sticka. För det var ju goda husmödrar de skulle bli, flickebarnen.
Numera nämns varken stickning eller könsindelning i läroplanen för handarbete. Man talar om mjuka och hårda material i stället.
Stickning är ändå en väsentlig del av handarbetsundervisningen, och de allra flesta barn har i de allra flesta finländska skolor en möjlighet att lära sig producera mjuka ting med hjälp av strumpstickor och ullgarn, oberoende av könstillhörighet.
Själv stickade jag alltså i skolan i början av 1990-talet. Det blev ett par oanvändbara vantar, och jag har inte rört ett par stickor sedan dess.
Men här stod jag nu i beredskap att sticka mig en filt. Jag öppnade Youtube, slog in stickningsrelaterade sökord ("hur stickar man en avig maska"), och så var jag fast.
Stickor och garn är min medicin
Det visade sig nämligen att stickning är bra för hälsan, speciellt den mentala hälsan. Det här visar exempelvis den brittiska hälsoexperten Betsan Corkhills långa samarbete med forskare och universitetssjukhus.
Corkhill använder sin stickningsmetod för att hjälpa personer med långvarig ångest och kronisk smärta att lära sig leva med sina omständigheter. Stickning är meditativt, taktilt och ger en känsla av att lyckas.
Att sticka är att lära sig att hantera motgångar: att det inte är så farligt att sprätta och börja om. Det repetitiva rörelsemönstret gör att vi känner oss trygga. Att hålla i det mjuka materialet ger en liknande effekt som att smeka ett husdjur.
Jag har fortfarande kvar min första filt. Den är slängd över en stolsrygg i vardagsrummet. Filten är hålig, sned och ojämn och blev inte alls som på bild, men den får vara kvar.
Blev jag en bättre människa av att sticka? Knappast.
Efter den har jag stickat en och annan tröja, otaliga mössor och flera par sockor och vantar. Men filten påminner mig om att det är okej att vara nybörjare, att det inte alltid är så noga, och att övning ger färdighet.
Blev jag en bättre människa av att sticka den? Knappast. Men jag är kanske litet, litet mindre sträng mot mig själv. Och då är det värt det.
Jag måste sticka är en femdelad serie om stickning på Yle Arenan. Klicka på artikelns huvudbild för att se avsnitt 1, eller gå till serien på Yle Arenan här!