"Mannen som för alltid förändrade klubbfotbollen."
Då fotbollsskribenten Simon Kuper sammanfattade Roman Abramovitjs tid som Chelseas ägare för några år sedan i ett reportage för magasinet Offside löd den ordagranna beskrivningen så.
Abramovitjs inträde i London var katalysatorn till den moderna fotbollen, den sport som i dagsläget svävar fritt och släppt in alla pengar som rör sig i världen.
Abramovitjs ryska oljemiljarder gav fotbollen en definitiv och ny riktning i början av 2000-talet. Nu ska han sälja av tvång då hotet för frysta tillgångar blev för stort, nu måste Chelsea dirigera om kursen i kölvattnet av det blodiga invasionskriget i Ukraina.
När vi blickar ut över idrottsvärlden är Ryssland paria våren 2022, Vladimir Putins stenrika oligarkkompisar är persona non grata och de ryska företagens samarbeten med fotbollen i Europa är nersläckt.
Det vi har sett är hur fotbollen tvingas flytta fötterna då vapnen skramlar mer än på mycket länge i Europa och kontinenten dessutom återhämtar sig efter två pandemiår.
Ny plan om superliga?
I den nya fotbollens tideräkning var Abramovitj först ut i spåret, resten hängde på kort därefter. Arabvärlden började tvätta smutsiga ansikten och amerikanska investerare insåg att europeisk klubblagsfotboll är en miljardbusiness att landa i.
De tio senaste åren har varit en definitiv ögonöppnare: korruptionen i Fifa, pengajakten i Uefa, VM i icke-demokratierna Ryssland och Qatar – och en slutgiltig superliga.
Kommer ni ihåg?
För ett knappt år sedan sjösatte tolv av Europas allra största klubbar ett PR-haveri till förslag. Det föll på två dygn när supportrarna gick ut på gatorna och fäktade med högafflar.
Förra vårens testballong blev ett magplask, formatet var en ryggvändare mot europeisk idrottskultur. De allra flesta hade svårast att smälta bristen på rörelse i systemet när de tolv grundarna skulle ha friplatser till turneringen.
Under gårdagen pågick FT Business of Football summit – ett Financial Times-baserat forum där fotbollsekonomi diskuteras. Sociala medier fylldes snabbt av rapporter om att en ny superligamodell (utan friplatser för grundarna) kommer att rullas ut inom kort.
Det finns inte ett svart-på-vitt-förslag ute ännu, men viljan att förändra fotbollen lever stark. Juventus ordförande Andrea Agnelli ledde utbrytargruppen för ett år sedan, och han har verkligen inte begravt de här tankarna.
– Vi skickade ut ett alarm mot systemet då, konstaterade Agnelli i går – och gav eko till Real Madrid-bossen Florentino Perez ord om att "superligan försöker rädda fotbollssporten" från i fjol.
Under samma tillställning påstod den spanska ligans chef Javier Tebas att Agnelli och Perez ljuger mer än Vladimir Putin. Uefas ordförande Aleksander Ceferin viftade också bort kuppmakarna.
– Jag är så trött på att prata om det här. Först körde de ut en idé under en pandemi. Nu kan man läsa om ett nytt projekt då ett krig pågår. Lever de i annan verklighet?
Uefas egen superliga
Egentligen inte, de stora fotbollsklubbarna lever i samma värld som Uefa och har liknande målsättningar.
I kulisserna efter superligans fall presenterade Uefa sin nya Champions League-modell förra året. Den ska kicka in från och med 2024.
Liknar det här upplägget inte en superliga?
Fler matcher betyder fördelar för klubbarna med breda trupper och ett sportsligt ligafiasko innebär inte att man automatiskt missar Champions League. De stora klubbarna kommer att ha varsitt stämpelkort till den här turneringen, men Uefabasen såg inga bekymmer när han presenterade idén.
Han pratade om solidaritet, han kallade utbrytarna i den strandade superligan för en kartell och han ville gjuta mod i klubbarna genom att prata om långsiktiga möjligheter att drömma.
Om vi ska vara helt ärliga är den enda skillnaden mellan superligamodellen och Uefamodellen var pengarna landar. Champions League är en kassako för Uefa och det fåtal mindre klubbar som lyckas ta sig igenom nålsögat och kvala in till gruppspelet.
För storklubbarna i framför allt Spanien och Italien är det däremot inte en perfekt modell. Spillet är för stort för Real Madrid, Barcelona, Juventus och de andra som inte har Premier Leagues globala tv-miljarder att dela på.
Pest eller kolera?
Ska de rikaste få bygga fotbollens ramar? Ska de rikaste skaka om Europa igen? Vi väntar på svar – samtidigt som frågan också kunde lyda: Är någon annan väg möjlig?
Då protesterna mot superligan dånade fram genom England förra våren skanderades slagorden Created by the poor, stolen by the rich. Fotbollen är ett skyltfönster för de rika, de stora stjärnorna tjänar så mycket att man har slutat räkna nollorna och de moraliska bristerna är så påtagliga att man bara rycker på axlarna.
Världens bästa turnering styrd av tondöva Uefa eller vinstdrivna fotbollsföretag? Pest eller kolera?
I veckan blev Fifas hantering av Rysslands ställning i landslagsfotbollen ett lackmustest. De blev, förstås, underkända. Gianni Infantino ville kanske visa sin goda vän Putin att han verkligen försökte hålla dörren öppen för de ryska lagen även när soldaterna rullar in i grannlandet?
Finns fler problematiska ägare
Samtidigt som den senaste veckans reaktioner mot Ryssland är hundra procent rimliga och rätta, sätter sanktionerna också idrotten i stort och fotbollen i synnerhet i en allt mer obekväm position.
Kommer fler tillfällen då Fifa tvingas dra fram stänga av-kortet?
Det har inte gått många månader sedan Premier League gav den saudiska investeringsfonden grönt ljus för att ta över Newcastle och pumpa in sina pengar i en klassisk klubb. I januari köptes spelare för över hundra miljoner euro för att förstärka inför vårens bottenstrid i England.
Saudiarabien krigar i Jemen och har dessutom fått omvärldens dom efter mordet på journalisten Jamal Khashoggi för några år sedan.
Oljeshejkernas pengar strömmar in, de största förbunden har blod på händerna och världens största idrottsevenemang ska spelas i Qatar innan det här året är slut
Newcastles nya ägare är problematiska, men de ska inte hängas ut ensamma. De senaste årens mest omskrivna klubbägare finns i Manchester City (Förenade Arabemiraten) och PSG i Paris (Qatar) – två arabländer som också kopplas ihop med krig, framför allt i nämnda Jemen.
Oljeshejkernas pengar strömmar ändå in, de största förbunden har blod på händerna och världens största idrottsevenemang ska spelas i Qatar innan det här året är slut.
Fifa har bara blundat, och utan tryck från starka nationsförbund i Europa hade Fifa möjligen också blundat för kraftfulla aktioner mot Rysslands krig i Ukraina. Samtidigt fortsätter Fifa sina samarbeten med stora företag från bland annat Kina och Qatar, lägger sitt klubblags-VM i ett land som Förenade Arabemiraten och låter kritiken studsa mot Gianni Infantinos teflonyta.
Fifa står i skiten, klubbfotbollens utveckling löper fortsättningsvis i ett ursinnigt tempo. Det orealistiska önskemålet är att allt skulle eldas upp för att bygga något nytt och mer hälsosamt.