För 23 år sedan flyttade Malin Ahlbeck från Åbo till Ukraina. Där hittade hon sin man, och där har hennes barn fötts, men nu har de flytt till Åbo och kan bara på avstånd följa med vad som händer där hemma.
– För tillfället verkar vårt hus och vår lägenhet vara oskadda. Det finns folk som patrullerar och försöker skydda områdena, men om det kommer ett luftanfall så är det ju ingen som är skyddad av att någon patrullerar omkring, säger Ahlbeck.
Kriget pågår också på de sociala medierna
Just nu går dagarna åt till att ringa runt till kolleger, släktingar och vänner för att höra sig för att de är i säkerhet. Än så länge har kommunikationerna fungerat på de flesta ställena, så att man fått fram meddelanden via Facebook, Instagram, Whatsapp, Telegram, Viber, Signal eller liknande tjänster.
Men det här är det första egentliga sociala mediekriget, åtminstone i västvärlden, där kommunikationerna är livsviktiga. Då elektriciteten eller internetförbindelserna bryts så blir man helt isolerad.
– Då elektriciteten eller mobilnätet blivit avslaget sprider sig snabbt en stor oro, men vanligtvis har kommunikationerna börjat fungera igen.
Familjen försöker också hjälpa släktingar att ta sig till Finland, men det är mycket som är osäkert och kaotiskt. Dessutom har åländska frivilligorganisationer kontaktat familjen Ahlbeck-But och bett dem koordinera hur ukrainare kunde komma till Åland, eftersom man där kan erbjuda inkvartering för ukrainska flyktingar.
– Det främsta problemet för dem som kommit till Finland är husrum, det märker jag själv. Många som kommer har kanske fått med sig kläder och pengar, så det är inte det största problemet, utan att hitta ett ställe åtminstone för några månader att bo på.
"Vi försöker hålla styrkan uppe"
Ahlbeck uppmanar dem som har en ledig lägenhet eller ett hus att låta flyktingar komma och bo där.
Ingen vet hur lång tid flyktingarna måste stanna. Ahlbeck hoppas att familjen kunde flytta hem till Kiev till sommaren, men i samma andetag konstaterar hon att analyser talar om att kriget kan fortsätta i flera år.
– Vi mår inte så där jättebra, men vi försöker hålla styrkan uppe, för vi är ju inte de värst drabbade. Då vi är i kontakt med släktingar och kolleger så är vi de starka, för vi har kommit lindrigt undan - fysiskt. Men det är fruktansvärt att tänka på vad som försiggår.
Ahlbeck har fått höra berättelser om vad släktingar och kolleger varit med om. Det är saker som hon kunde tänka sig hände i någon film eller i ett krig långt borta.
Kvinnor och barn har behandlats skoningslöst då sjukhus, förlossningsavdelningar och dagisar målmedvetet har bombats.
– Det är som en fruktansvärd mardröm, som man bara skulle vilja vakna upp ur. Men det är ju inte en mardröm, utan det är sant.
