Kulturen och i synnerhet konsten har varit en viktig del av skönmålningen av Ryssland och ryska oligarker redan länge. Kriget i Ukraina har gjort att frågor kring så kallad "artwashing" och kopplingen mellan oligarker och konstvärlden har kommit upp till ytan.
“Artwashing” handlar om företag eller personer som finansierar konstinstitutioner och på det sättet får ett gott rykte för de investerade pengarna. För oligarkerna handlar det om prestige, säger kuratorn Anders Kreuger, som är chef på konsthallen Kohta i Helsingfors.
Kreuger jobbar med ryska konstnärer och har lång erfarenhet av den internationella marknaden.
– Det är svårt att säga i vilken mån det handlar om att tvätta pengar och i vilken grad det handlar om att tvätta sitt rykte och bli rumsren. Det är pengar som de investerar i sin egen image.
Banden klipps i rask takt
Ryska pengar har varit viktiga för många konstinstitutioner i väst, men som en följd av Ukrainakriget och de sanktioner som riktas mot oligarkerna och hela Ryssland, skärs banden nu i rask takt.
Konstmuseet The Tate i London klipper banden till de ryska miljardärerna Viktor Vekselberg och Pjotr Aven. Oljemiljardären Vekselberg har nära band till Vladimir Putin och förlorar nu sin status som hedersmedlem i den prestigefyllda välgörenhetsstiftelsen Tate Foundation.
Oligarken Pjotr Aven, också han en del av Putins innersta krets, fick också nyligen avgå som styrelsemedlem i Royal Academy i London. Hans donation till den pågående utställningen med Francis Bacon lämnas tillbaka. Vladimir Potanin, en av Rysslands rikaste oligarker fick nyligen lämna styrelsen för Guggenheimmuseet i New York, där han suttit i 20 år.
En scen för oligarkernas döttrar och fruar
Ofta har också de ryska investerarnas familjer varit inkopplade. Enligt Anders Kreuger har konstscenen varit ett ställe där oligarkerna gärna skapat en karriär för sina fruar, flickvänner och barn. Ett exempel är den ryska utrikesministern Sergej Lavrovs dotter, Ekaterina Lavrova (Vinokurova), som har varit producent för den ryska paviljongen i Venedig. I år kommer den ryska delen av biennalen att hållas stängd som en följd av Ukrainakriget.
– Konstvärlden är ett ställe där man kan frottera sig både med rika människor och en slags kreativ intelligentia som man vill sola sig lite i glansen av. Det handlar också om respektabilitet, säger Kreuger och fortsätter:
– Venedigbiennalen hör ju till de fina salongerna. Genom att bli mottagen där har man lyckats tvätta bort en del av det smutsiga man kommer ifrån.
Kreuger tillägger att det förstås också ligger ett genuint ekonomiskt och kulturellt intresse bakom och att Ryssland gärna vill framstå som ett land med en urban konstscen.
Kultur har ofta använts i propagandasammanhang av regimer. I Ryssland har klassisk musik, opera och balett haft närmare band till makteliten.
– Samtidskonsten är lite yngre och hippare, och appellerar kanske mer till den nya kreativa klassen. Det är också en viktig anledning till att man investerat i detta, säger Kreuger.
Ett annat exempel på konstscener med kopplingar till oligarkers döttrar är stiftelsen VAC, Victoria – the art of being Contemporary. Den har fått sitt namn efter dottern till Leonid Mikhelson, en av Rysslands rikaste män, också känd som vd för och delägare i det ryska gasbolaget Novatek. Han är businesspartner med Gennadij Timtjenko, som står nära Putin, och har finskt medborgarskap.
– Rigabiennalen i Lettland ägs och finansieras av en rysk familj som i första hand gör det för att köpa sin dotter en plats i det internationella konstlivet. Det har lyckats ganska bra.
Stiftelsepengar kan skydda den finska konstscenen
Inom idrottsvärlden i Finland finns mycket ryska pengar. Kreuger tror däremot inte att oligarkerna investerat så mycket i den finländska konstscenen.
– Det finns redan ganska mycket privata pengar och stiftelsepengar i Finland. Det är en väldigt stark sektor med mycket mera icke-statliga pengar i omlopp än till exempel i Sverige.
Vad innebär det då för västvärlden att banden nu kapas med de ryska investerarna? Inte så mycket menar kuratorn Anders Kreuger.
– Det går att vara utan det, precis som det var fram till 1990. Jag tror inte det påverkar kulturlivet i väst så värst mycket, och det är det ryssarna är rädda för eftersom de vill vara en stormakt på alla områden, utan att lyckas.
Innebär det inte stora ekonomiska förluster för konstscenen i väst?
– Nej. De stora pengarna har delvis gått till själva byggnaderna, som är avsedda att förgylla finansiärernas rykte. Men också i viss mån till de ryska konstnärerna som de ryska stiftelserna brukar köpa konst av för att sedan donera dem till institutioner utanför Ryssland.
Många av de ryska finansiärerna står nära Putin. Hur mycket har det handlat om att nästla in sig i konstvärlden?
– Konstvärlden kan vara ett sorts smörjmedel också när det gäller affärskontakter och politiska kontakter på högre nivå.
Som exempel nämner Anders Kreuger Lord Brown, tidigare styrelsemedlemmen i Tate och som också varit chef för British Petroleum (BP).
– Den sortens kontakter kan vara nyttiga.
Kluven till att kapa banden till all rysk konst
Från Ukrainskt håll har man önskat att alla band till det ryska kulturlivet kapas. Krueger har känt sig kluven till detta.
– Dels för att det är ganska ovanligt att konstutövarna inom den samtida konsten själva är oligarker eller står nära regimen.
Att personer som den Putinsinnade stjärndirigenten Valeri Gergiev blev avskedad i München tycker Krueger är rätt, men när det gäller andra konstutövare tycker han det är mindre ändamålsenligt både praktiskt och moraliskt.
– Man måste kunna leva med varandra också efter att kriget tar slut och konsten och kulturen ett område där man faktiskt kunde närma sig.
Källor: Svd, The Guardian, New Tork Times, SR, Kunstkritikk.com