Oslotjejen Julie (Renate Reinsve) är begåvad, vacker och utrustad med noll koll på vad hon skall göra av sitt liv.
Först vill hon bli läkare - tills hon inser att det nog egentligen är människans inre som intresserar henne. På riktigt.
Sagt och gjort börjar hon studera psykologi - bara för att förstå att det nog är fotograf hon borde bli. Egentligen.
För vem vill väl gräva i kroppar eller hela själar när det går att föreviga livet i bilder?
Och livet - det blir förstås betydligt mera livat om man har någon att dela det med. Och Julie hör till de lyckligt lottade som slipper svepa efter kandidater på Tinder eftersom hon får alla hon möter att tindra.
Frågan är bara vad hon egentligen vill. Kanske skriva?
Varats olidliga lätthet
Det är inte lätt att klämma in The Worst Person in the World i ett prydligt synopsispaket. Och minst lika besvärligt är det att hitta ett lämpligt genreband att knyta om helheten med.
För hur skall man definiera en film vars innehåll får åskådaren att pendla mellan skratt och gråt? Som stilmässigt leker med både kapitelindelning och en ironisk voice-over.
Och som kastar upp mängder av romcomklichéer i luften bara för att låta dem landa lite hur som helst.
Men faktum är att det är just det undflyende elementet som förser filmen med dess charm. Den handlar om allt och inget och verkar göra sitt bästa för att fånga in det där flyktiga och explosivt sega skedet i livet när man försöker hitta sina konturer.
Tiden när allt ännu är möjligt samtidigt som man är plågsamt medveten om att tiden rusar iväg.
Manusförfattarna Joachim Trier och Eskil Vogt gör inget större nummer av konkreta frågor om karriär och ekonomisk trygghet - nej, här kretsar allt kring känslor.
Den första förälskelsen, förhållandeslentrianen, pressade relationer till föräldrar, pressen på att själv bli förälder. Eller en motvilja mot att ens tänka den tanken.
Allt sådant som i sämre händer kunde ha kraschlandat i banalt ytskrap lyfter tack vare stram regi och dynamiska skådisar.
Ojämnt - men aldrig jämntjockt
Även om The Worst Person in the World är en överraskande film som på många sätt gör en glad i själen så är den inte samma fullträff som Mike Mills C'mon, C'mon.
Dels känns kapitelindelningen något krystad, dels finns här en del scener som inte tillför något. Ta bara den psykedeliska svampsessionen - en berättarmässig transportsträcka som inte leder någonvart.
I slutskedet känns det som om Joachim Trier - känd för bland annat Louder than Bombs (2015) - inte riktigt vågat löpa romcom-linan ut utan sett sig tvungen att strö in lite beskare frön för att inte förlora i kredibilitet.
Men även om den biten stör mig en aning så njuter jag av att bli erbjuden en rollkaraktär som Julie. Och av att urskilja vissa paralleller till den “film i filmen” som finns insprängd i Mia Hansen Loves Bergman Island.
Inte bara för att Anders Danielsen Lie spelar en bärande roll även i den filmen utan för att den har ett snarlikt stänk av varats olidliga lätthet.
Sedan slår det mig att här faktiskt också finns en fläkt av tonfallet i den norska serien Hjem till jul som kretsar kring en annan trettioplussare (Ida Elise Broch) som gått vilse i sitt eget liv.
Helt klart ett tema som tål att undersökas. Om och om igen.