I Hufvudstadsbladet den 11 februari 1906 kan man läsa en notis om Polyteknikernas lotteri och vinterfest på Societetshuset i Helsingfors.
Om programmet konstaterar man bland annat att fröken Maggie Gripenberg kommer att framföra en solodans samt ”ett balettnummer, som kommer att blifva ’etwas noch nie dagewesenes’. Genom baletten framställes den i senvintern vaknande våren.”
Maggie Gripenberg kom från en högreståndsfamilj och år 1902 började hon studera bildkonst vid Ateneum. Under en vistelse i Dresden år 1904 såg Maggie Gripenberg den amerikanska dansaren Isadora Duncan uppträda, och hon insåg att det var dans hon ville syssla med.
Men att överge konsten för dansen – dans man aldrig sett maken till – var inte något som man såg på med blida ögon inom familjen.
I ett program som sändes på Yle år 1959 berättar Maggie Gripenberg att hennes faster, kvinnosakskvinnan Alexandra Gripenberg, sa till henne:
”Jag hoppas att du noga överväger vad du står i beråd att göra. Kom ihåg att du tillhör en fin, gammal släkt, en av Finlands äldsta. Om du drar vårt släktnamn i smutsen är det en skandal, och vi förlåter dig aldrig. Det blir en outplånlig skamfläck. Därför ber jag dig att ta ett annat namn om du framhärdar i din mening att ägna dig åt dansen.”
Maggie Gripenberg tittade på sin faster och sa att hon noga övervägt sitt beslut och att det inte var hennes avsikt att bli en varietédansös. Hennes avsikt var att försöka höja dansens ställning till konst:
”Därför anser jag att jag skulle kunna göra danskonsten en tjänst genom att bibehålla mitt namn.”
På utställningen Dans! Rörelse i bildkonst 1880–2020 på Helsingfors konstmuseum HAM kan man se en fotoserie där Maggie Gripenberg dansar i Brunnsparken i Helsingfors.
I likhet med sin stora förebild och idol Isadora Duncan bär Maggie Gripenberg en lös och ledig klänning, hon är barfota och hennes hår fladdrar fritt i vinden.
Konst- och kulturhistorikern Hanna-Reetta Schreck har kuraterat utställningen på HAM, och enligt henne är det rätt många dansare som likt Maggie Gripenberg började sin konstnärliga bana som bildkonstnärer:
– I slutet av 1800-talet var det många kvinnor från de högre samhällsklasserna som studerade bildkonst, även om förhållandevis få av dem de facto blev utövande konstnärer. Man ansåg nämligen att det var bra för kvinnorna och deras bildning att studera bildkonst. Dans däremot sågs som något mindre värt, något man sysslade med inom de lägre samhällsklasserna. Dans var ingenting som "ordentliga" flickor skulle ägna sig åt.
Enligt Hanna-Reetta Schreck förknippades dans i första hand med underhållning som varietéer. Flickor som dansade balett kom också ofta från anspråkslösa förhållanden. Dansflickor ansågs allmänt vara lättfotade kvinnor.
– Det var utmanande för en kvinna att bli danskonstnär i början av 1900-talet. Vid den här tiden förknippades också kvinnans kropp med så många konventioner och strikta begränsningar. Det var utmanande att slänga korsetten, släppa ut håret, klä sig en lös och luftig klänning, och att dansa barfota.
Kvinnliga dansare som Isadora Duncan, Loie Fuller och Maggie Gripenberg ville uttryckligen skapa sin egen konst, uttrycka sig konstnärligt genom dans.
Hanna-Reetta Schreck påpekar att de kvinnliga dansarna ofta ifrågasattes:
– Deras frigjorda kroppar sexualiserades, och man påstod att deras kroppar eggade till sexuella fantasier och lustar. Kvinnorna fick jobba hårt för att skapa sina egna rörelsemönster och för att få uppträda med dans som konstform.
Enligt Hanna-Reetta Schreck hade bildkonsten en central roll i att skildra kvinnornas danskonst och den frigjorda kroppsligheten.
– Det var inte enbart för kvinnorna som den kroppsliga frigörelsen kom att bli revolutionär. Den kroppsliga frigörelsen betydde också en befrielse för rörelsen och för formen. Och i slutändan en frigörelse oberoende av kön, en alla olika kroppars frigörelse, konstaterar Hanna-Reetta Schreck.
Dans och bildkonst två sidor av samma mynt
På utställningen kan man ta del av mer än 140 verk av 50 olika konstnärer – från inhemska konstnärer som Hugo Simberg, Rafael Wardi, Ellen Thesleff, Venny Soldan-Brofeldt och Laila Pullinen till utländska konstnärer som Edgar Degas, Louise Bourgeois och duon Bárbara Wagner & Benjamin de Burca som presenteras med videoverket Swinguerra, ett verk som lyfter fram frågor om identitet, kön, konflikt och begär i den brasilianska gatudansen idag.
Många av konstnärerna strävar efter att fånga något av dansens essens i sina verk – en känsla, en rytm, en rörelse.
Hanna-Reetta Schreck säger att bildkonstnärerna och dansarna påverkade och inspirerade varandra i lika hög grad för hundra år sedan som i dag:
– På danssidan pratar man gärna om att dans och bildkonst är delar av samma sak. I båda fallen handlar det om att söka sig fram till det personliga uttrycket, att se linjer, former, färger, koreografier.
I de stora utställningshallarna på HAM har man velat skapa luft och rymd runt konstverken så att besökarna verkligen har möjlighet att i detalj analysera tekniken och studera hur rörelsen kommer till uttryck i ett verk, i en målning eller i en skulptur, berättar Hanna-Reetta Schreck.
Fusionen mellan dans och konst
När man tänker på danskonstnärer och bildkonstnärer som inspirerat varandra är det omöjligt att förbigå Ryska baletten, Ballets Russes – en ambulerande balettensemble som uppträdde på olika håll runtom i Europa samt Nord- och Sydamerika i början av 1900-talet.
Dansarnas kläder och kostymer samt dekoren utformades av konstnärer som Pablo Picasso, Henri Matisse, Natalja Gontjarova och Léon Bakst.
Hanna-Reetta Schreck vill för sin del också lyfta fram vänskapen mellan bildkonstnären Venny Soldan-Brofeldt och dansaren Maggie Gripenberg:
– De två kvinnornas samarbete är en fascinerande fusion. De delade också livsstil och levde enligt vitalisternas läror, idkade badkultur, vistades mycket utomhus, ägnade sig åt dans och rörelse, arbetade tillsammans. Venny målade ofta Maggie när hon dansade, och Maggie hade ett stort inflytande på Venny både som kraftkälla och inspirationskälla. Venny har sagt att det var som ett religiöst uppvaknande när hon lärde känna Maggie och dansen.
Kroppsliga begränsningar och burleskerier
Bland de nyaste verken på utställningen finns en skulpturinstallation av den i Finland bosatta katalanska konstnären Anna Estarriola.
Verket heter Reincarnation alert – the acrobat and the next one to perform (2019) och föreställer en kvinnlig akrobat i silverglittriga kläder på en upplyst estrad.
Kvinnan har vridit och vrängt sin kropp i en mycket invecklad och märklig pose – eller har kvinnan rentav ramlat från hög höjd och skadat sig?
– När man tittar närmare på kvinnan blir man ångestfylld. Vi ser en burlesk karnevalistisk kropp i en glittrig kostym, och vi kan tolka verket som ett försök att överskrida de egna kroppsliga begränsningarna. Men är detta ens möjligt? En kropp borde överhuvudtaget inte gå att böja så här, konstaterar Hanna-Reetta Schreck.
Utställningen ”Dans! Rörelse i bildkonst 1880–2020” visas på HAM i Helsingfors t.o.m. den 11 september. Därefter visas utställningen på Uleåborgs konstmuseum 8.10.2022-15.1.2023.
Lyssna på intervjun med Hanna-Reetta Schreck:
Lyssna på Kulturpodden om dans - bl.a. om utställningen på HAM:
